Nån är lurad, oklart vem

Igår föreslog jag för min handledare att min vana att ge honom en helkass text ungefär en vecka innan deadline kanske är en strategi för att lura i honom att den slutliga texten är mycket bättre och smartare än vad den egentligen är.

Han fick det till att jag skriver smarta saker för att få honom att tro att jag skriver smarta saker, och tyckte att det inte var mycket till luringsstrategi.

Senare på eftermiddan kom D.S.D.S.H. in och sa att han vid tillfälle ska laga god mat åt mig för att lura i mig att han lagar god mat.

Jag bjuder på den. Det är ju ändå jul.

Lapp på lapp

När post it-lapparna liksom är i vägen för texten, då vet man att det kanske är dags för nån form av intellektuell storstädning i ens böcker. Det är exempelvis fullt tänkbart att noteringar som kändes supersmarta och högrelevanta för tre år sedan inte är det längre.

 

2000

2000 sidvisningar firas medelst skumpa och fyrverkerier!

Eller genom att läsa svarta böcker om kultur och metakultur.

Valet är fritt och upp till var och en. Jag kan dessvärre konstatera att jag gjorde fel val.

Dissar bäst som dissar sist

Om Foucaults svenska resa vet jag inte mycket, annat än att doktorsgraden erhölls nån annanstans. Lite underhållande är därför Sara Mills ((o)medvetna?) superdiss, så där liksom i förbifarten apropå Foucaults arkivvurmande:

In all of Foucault's theoretical work, use of an archive figures very large. He worked in a wide range of libraries, for example the Bibiothèque Nationale In Paries but also more obscure university libraries in Uppsala, Sweden, and Hamburg, Germany, draving on their archives and finding most insight in the most obscure texts. (Mills, 2003, s. 111)

Ett okänt universitetsbibliotek... ja det skulle vara Carolina Rediviva det. Sveriges äldsta, the home of Silverbibeln etc.

Btw.

Att jag inte har nån egen etikett för prokrastinering förresten.

Ska åtgärda det nu.

Tolkningsbekymmer

När man förbereder undervisning som ska hållas om nio månader.

Är det prokrastinering eller är man extremt D.U.K.T.I.G.?

Change of plans

Istället för att skriva en lång och jäkligt omständlig avhandling ska jag skriva en slimmad och jäkligt vass dito.

Det är ju så genialiskt att jag önskar att jag tänkt på det från början.

Men ååååååååh!!!

Vill. Inte. Jobba. Idag.

Inlämningsrelaterad frånvaro

Ni vet när man levererat och luften liksom går ur en? När man äntligen får sova men kroppen fortfarande är på högvarv så sömnen mest är på ytan? När man loopar Churchillcitat* varat med "äh, jag orkar inte bry mig"?

Ungefär så har veckan varit.

Släng in en hel del rödvin på detta.

Exakt så har veckan varit.

Så har jag även varit på arkiv. Dagen efter institutionsfesten, kan tilläggas. Skulle göra några stickkontroller på strategiskt utvalda platser i ett jättestort och potentiellt mkt relevant material.

Att behöva göra denna typ av strategiska val dagen efter de stora mängder rödvin som dracks på institutionsfesten var väl inte en helt lyckad planering, måste erkännas.

Men jag lyckades i alla fall upptäcka en felkatalogisering, dra ner några flatgarv från arkivarierna samt typ bli erbjuden jobb.

Så har vi haft seminarium om min text också. Men det tar vi en annan gång.

* Det är inte slutet, början på slutet och yadayada.

---

Update. Bibliotekarierna på campus ville också att jag skulle komma och jobba hos dem. Jag tänker att de får slåss om mig. Arkivarier vs. Bibliotekarier, ni hör ju vilken jäkla fight det kommer att bli.

Fight the F's.

Floskler, förnumstigheter och fluff.

Bör för självrespektens skull undvikas i avhandlingen.

Trivsel på doktorandkontor

Ni vet den där kulturcreddiga fåtöljen som skulle ersätta soffmonstret? Den var inte inuti kandidaten. Den är bevisligen utanför kandidaten.

EDIT. D.S.D fattade inte referensen. Jag säger han är obildad.



Skyhöga förväntningar

Ca. en halv minut efter att jag skickat iväg texten står D.S.D.S.H. och Föredettingprefekten och bläddrar ivrigt i varsitt utskrivet exemplar, samtidigt som Föredettingprefekten bedyrar att han alls inte har väntat på den.

Och man ba' "yeah, right".

Levererat!

Nu ska jag städa kring min arbetsplats och sen ska jag och D.S.D. dricka öl.

Ordstatistik

De senaste två veckorna har ordet "flit" använts fem gånger för att beskriva aktiviteten i detta rum och "modstulen" har (i mer allmänna samtal) förekommit tre gånger. Finns det ett samband och vad pekar det i så fall på?

Ett annat, otvetydigt samband. I takt med att timmarna till inlämning minskar blir jag alltmer flitig på bloggen. Detta hänger samman med det mentala tillstånd (med vidhängande attityd till texten) som, beroende på om man ser halvfulla eller halvtomma glas, antingen stavas

A C C E P T A N S

eller

R E S I G N A T I O N

---

EDIT

eller

V E R K L I G H E T S F L Y K T

Stå upp för sitt studieobjekt?

Jag undrar en sak. Om man skriver om erkänt Stora och Viktiga saker som Fred eller Demokrati eller Mänskliga Rättigheter eller Jämlikhet eller Kultur, måste man då markera att man tycker att det är Stort och Viktigt? (därmed inte sagt att jag skriver om något sådant, men om) Och i så fall, gäller samma sak om man skriver om typ jordbruk eller redovisningssystem eller (för att ta mitt favoritexempel) kossor? Måste man också lägga in en utläggning om varför kossor GENERELLT är viktigt, och inte bara i egenskap av ens studieobjekt?

Fiktivt på Facebook

Å man ba' kom igeeeeeen, är inte fiktiva figurer sååååååååå 2010?

undrar
nu Freja,
då miss Piggy

Avslöjad!

D.S.D har redan lärt sig att allt han säger potentiellt kan hängas ut i bloggen. Nu inleder jag den dåliga vanan att låta samma sak gälla personliga mail som jag får.

Frågan kan ni kanske gissa.

Svaret är

JA

EDIT

 Ni vet det där om att avhandlingen inte skulle skulle innehålla några tabeller?

Kan härmed meddela att jag sedan igår upprättat inte mindre än tre (3!) olika tabeller. De innehåller fortfarande inga kor men skillnaden är hårfin. Kor, kolerafall, kulturaktiviteter, same shit different name. Vilket är (typ) det jag försöker bevisa. Lite metaforiskt sådär.

Oavsett, jäkligt fula tabeller är det, och jag hoppas deras närvaro i avhandlingen blir kortlivad. De känns litegrann som ett hot mot hela min identitet.

Jag har redan länge gått vid din sida

Igårkväll hade jag värsta uppenbarelsen. Nu vet jag precis hur kapitlet ska skrivas.

Eller så var det som det tydligen är inför döden. Man piggnar till en aning, och sedan är det slut.

Om formalia och tidigare lögner

Det där om att D.S.D.S.H. har sagt att man inte får ha fotnot mitt i ett stycke.

Det var ljug.

Däremot har han sagt att andra fotnoten ska markera vad det är för typ av undersökning man försöker göra. Här ska man alltså nota till Foucault.

Svar till mina läsare

Alltså jag borde ju egentligen hetsskriva avhandling men nu har jag fått två (2!) kommentarer av för mig okända läsare (dvs. inte D.S.D. eller Handledaren eller vem mer det nu kan vara som läser detta) och då blir jag ju så smickrad och kollrig att jag bara måste besvara dem.

Så.

Till doktoranden i pedagogik:

Hej kollega! Att producera fyra sidor text per dag låter i mina öron helt fantastiskt, åtta låter som en fantasi. D.S.D.S.H. (Den Smarte Doktorandens Smarte Handledare alltså, för er som inte är bekanta med terminologin) sa så sent som igår att om man skriver ett (svårt) stycke om dagen får man vara nöjd. Men han säger så mycket konstigt, till exempel att man inte får ha fotnoter mitt i ett stycke. Själv är jag konstant missnöjd, har ingen aning om vad som är ett okej dagsverke. Jag har inte heller några färdiga kapitel (i den mån man nånsin blir färdig, hmm) och börjar misströsta lite lätt inför utsikterna att ha slutseminarium nästa termin. Kapitlet jag skriver på just nu trodde jag skulle vara färdigt till månadsskiftet oktober-november, nu tänker jag att jag får vara glad om det är färdigt i mitten av nästa termin. Inbillar mig att mycket finns i huvudet och att det bara är skrivandet som kärvar men nu börjar jag tvivla på det också... Vad gäller tid kvar skrev jag förra veckan på nytt anställningskontrakt till den 25e oktober, en positiv överraskning eftersom jag trodde att mina pengar skulle ta slut i mars. Jag kommer troligen även att vara tjänstledig en del för undervisning på annat lärosäte så det innebär att tiden (liksom den färdiga produkten...) skjuts något på framtiden. Törs inte längre sia om disputationsdatum men det lutar väl åt 2013 snarare än 2012 som jag tidigare hoppats. Att jag enligt ursprungsplanen skulle ha varit färdig 2010 väljer jag att ignorera för att inte bryta ihop fullständigt... ;)

Ok, det där var bara ett deprimerande svar men nånstans är det skönt att vi är flera i samma båt. Och det blir ju en avhandling, det bara känns inte alltid som det... Lycka till!

Och till Dr. and.

Hej! Jag och D.S.D. spekulerade i om vi vet vem du är. Vi har ingen aning, men det känns som om vi borde veta. Ska fnula lite över vem din handledare kan vara, kanske du kan ge en hint? Handlar hens avhandling om säg bildningsbegreppet eller kulturarbetare eller sekelskiftesfilosofer? Måste emellertid ta ny skrivbordsbild snart, nytt kapitel = nya härliga böcker att omge sig med. F.n. sådana om klassificeringssystem, sociologiämnets utveckling och kulturteori, samt några - jag vågar knappt säga't - om arvet efter Bourdieu... 

Kapitelsammanfattning

Om någon undrar vad kapitlet jag kämpar med egentligen handlar om kommer här en liten sammanfattning.

Blablablablablablablabajsbajsbajsblablabla[härmahärmariktigaforskare]blablablablabajsbajsbajsexcerpterexterpter[luckairesonemanget]blablablabajsbajs.

Ev. ska begreppet "samproduktion" klämmas in någonstans. F.n. väljer jag emellertid att översatta det som "bajs".

Dags att resignera?

Tidigare idag föreslog Den Smarte Doktoranden att jag ska lämna in texten imorgon istället för att dra ut på plågan till på fredag. Jag invände så klart att även om jag inte hinner bli färdig så måste jag åtminstone försöka fylla i de värsta luckorna. Varpå den kritiska frågan infann sig: "Kommer den verkligen att bli bättre då?"

Det ärliga svaret är ju nej. Hur upplyftande den tanken är kan ni säkert lista ut själva.

Vetenskapsjournalistik / it takes two to tango

Jag vet att jag borde vara kritisk, muttra någonting om hur underhållningskulturen tar sig in i universitetsvärlden, ställa frågor om hur långt forskningsrön ska populariseras för att passa den s.k. verkligheten och ifrågasätta den pseudodebatt om forskarvärldens slutenhet som DN f.n. envisas med att driva. Istället har jag ägnat stora delar av helgen åt att fundera över dansvänligheten i min avhandling. Slutsats? Det skulle vara som nyuppsättningen av Svansjön, opponenten skulle tycka att initiativet var lovvärt men att varken idé eller utförande räckte ända fram. Dessutom har jag en gnagande känsla av att naturvetenskapliga ämnen bättre låter sig framdansas. Flum som flum liksom.

Men oavsett vad man tycker om lattjo lajban i forskarvärlden så tycker jag att Hanna Fahl gör ett utmärkt jobb som vetenskapsjournalist. Alltså på riktigt.

Till förmiddagens fikarast är det f.ö. bra om ni hinner ögna den här. Så vi har nåt att prata om menar jag.

Logik

Att ha en jobbsöndag då man inte lyckas jobba måste onekligen innebära ett grundligt misslyckade på alla sätt och vis.

My baby shot me down

Jag har skjutit min deadline. Man hade ju hoppats att det skulle innebära att det omedelbara hotet var avvärjt. Men icke. Jag följer med i fallet, och får leva med ångesten en vecka till.

Creative writing

Kör copy-paste ur det inscannade källmaterialet. Resultatet får mig litegrann att känna mig som en surrealist.

Rådet Ylo"!; e r8.L~ att er.dast en obetydlig del av samhäll

ets utgifter för 3amhä.llS \letens~l r.. a'p_i.l g oen. l_".:. ...'o' 1' .'.'.'.' C''"'-''_l ' .S -

f tj.sk o rsl~,....,.:, J· . ~g gB" 1e1r 'g U l_ _ t ,uren och_o Q'e-~-q rol l i saot nl -

l et . Stör r e fOj~!;;knines in~Hltser fordras I

Dessa s yne s

"

bl. a. . b~~a G~. 11 _~ _f' r å g o~' av o.. ve r g rl._ D a-nae l"atur s O::!1

t,xempe l vi s b a::"l1Gl1s förhållande ti Il kul ture.:'!;

turen! f o" r :'-lU° 11.".... ~ Ge'' ;1.'1 Il'"" d"' n av samhälle t e ,;:O" m":' 8,;:: , me .:...!.1. ........

stödda kul t uren och masslcul turen sall!t den genuL, -:;

-l' _00 ' c ~ :; a 'KU1 ..'1 ;Ul!.,i"",:~'_~"· " folkli ga k\.'.l ~ ur e Yl . J:;'örmoa 1gen 00:" a e 1I H

•

•

•

•

•

...

Tre dagar till inlämning och en text som ser ut som hela havet stormar. Är det då det enda värdiga är att ta sina saker och gå?

En god och en dålig nyhet

Den goda nyheten är att jag (ev.) har mer pengar kvar än förväntat. Nya beräkningar visar att jag har tjänst i ca. 10 månader till. Jag vet, jag vet, inte ropa hej förrän man är över bäcken (och det nya anställningsavtalet är skrivet). Men ändå. Både administratör och prefekt verkar tycka att den nya beräkningen är korrekt.

Den dåliga nyheten är att med tanke på den takt i vilken jag retarderar som forskare kommer det ta ytterligare tio år innan avhandlingen blir färdig. Är inte helt säker på att anställningen kommer att förlängas i motsvarande utsträckning, tyvärr.

På riktigt. Just nu blir texten bara sämre och sämre (det är objektivt sant). Med deadline på fredag och total oförmåga att koncentrera känns den kombon inte helt optimal.

EDIT: Jag måste modifiera mitt uttalande från tidigare, det där om att texten blir sämre och sämre är inte helt sant. Däremot är det objektivt sant att den ännu inte ens har börjat nå den nivå där den åtminstone kan klassas som "okej". Och med tanke på hur länge jag slitit med texthelvetet känns möjligheten att någonsin nå den nivån alltmer avlägsen. Med hänsyn tagen till tidsåtgången och arbetsinsatsen kan alltså sägas att texten är sämre nu än vad den var innan jag började arbeta på den. Och det som skulle vara ett försök till positivt tänkande omvandlades plötsligt till något djupt tragiskt.

Vad jag tänker på när jag stirrar på skärmen

Man kunde ju hoppas att jag tänkte på forskning.

I sanningens namn tänker jag inte på någonting.

Not doin' what I'm told

Lunchsamtalet, i fragment.

HL: gå nu inte upp och blogga om det här, om du fick en idé menar jag.
D: jag har inte tid att blogga, jag har annat att skriva.
DSDSH: freedom!
D: jag bloggar inte, jag har nämligen skrivkramp.

Men!

Jag har fått en kommentar som jag ska besvara. Så snart jag hinner, och allra senast efter min deadline nästa fredag. Kniven mot strupen? C'est moi!

Som man söker får man svar

Söker efter boken Material powers.

Tycker det är hårt att Nalle Puh kommer som andra träff.

http://libris.kb.se/bib/11551083

EDIT: På förekommen anledning. Om man vill upprepa sökningen gör man det lämpligast via http://www.sondera.kb.se/. Varför man nu skulle vilja det.

Hjärtstillestånd

En klar nackdel med att dra nätverkskabeln är att sånt man har liggande på specialutrymmen på servern inte blir åtkomliga när kontakten bokstavligen är bruten. Med "sånt" avses i princip hela mitt källmaterial.

Det jobbiga var att när nätverkskontakten återanknöts var länken till servern likväl försvunnen. Nu ska jag inte ägna mig åt överdrivna likelser, men tiden det tog att starta om datorn i förhoppning att inställningarna skulle återskapas kändes lite som sekunderna i läkarserier när de laddar defibrillatorn. Lätt stressande sådär.

Freedom

Nu drar jag nätverkskabeln. Bye bye for now.

Slacktivism?

Huruvida det att starta facebookgrupper, skänka pengar till ömmande angelägenheter eller skriva på upprop är politiska handlingar "på riktigt" är en diskussion vi får ta en annan gång. I nuläget uppmanas alla läsare att gå in på http://www.eash.eu/openletter2011/index.php?file=openletter.htm och signera.

Överanalysera inte. Bara gör'et.

På forskningsfronten intet nytt

Genuint samtal som utspelade sig på kontoret för ca. 10 minuter sedan:

Besserwissern: I Frankrike äter de crépes med nutella!
Dr. Huvtröja: I Kina äter de hundar.

Nu funderar jag på om jag ska ägna eftermiddagen åt akademisk kändisspotting, som marknadsförts som "an afternoon with N.N.". Jag vet inte vad N.N. ska snacka om, men jag tycker det låter mysigt. Hoppas de serverar scones och té.

Fake it 'til you make it

men ärligt talat, finns det inte någon jäkla gräns för vilket dravel man kan tillåtas producera?

mvh
självkritisk

Vi ser vad du skriver (ut)

Vi har fått ett nytt kopiator- och printersystem på campus. Nu kan man skriva ut sina texter på vilken skrivare som helst, genom att enkelt dra sitt kort.

Fördelarna tycks oändliga. Om jag exempelvis vill printa mina texter på en annan institution kan jag numera göra det. Så om jag har en flirt med nån på musikvetenskapen kan jag numera hänga i deras korridorer utan att det verkar det minsta misstänkt. Man ba' "hey, jag skriver bara ut mina dokument!"

Det finns dock en nackdel. Alla utskrifter som väntar i systemet, dvs. som ingen har dragit sitt kort för att printa, ligger nu åtkompliga för alla att se. Ja asså man ser inte mer än dokumentets titel och författare, men i vissa fall kan det vara tillräckligt.

Jag ser motståndsrörelsen framför mig. Framför allt hur titlarna på Dr. Huvtröjas dokument från och med nu kommer ha extremt snuskiga över- och undertoner.

Just nu

Rekar lite inför arkivresa till Aarhus. Var måttligt pigg på att åka tills jag såg att det tydligen finns en officiell universitetsbar.

Heja Danmark! Ibland i alla fall.

Systemets ödmjuka tjänare

Så avslutar jag arbetsveckan med att registera senaste publikationen i DIVA. Eftersom jag tycker att bibliometri är en fin styrningsprincip.

Det går bra nu

Efter några veckor av skrivkramp och ångest kan jag meddela att det delvis har släppt. Har (potentiellt) fått rätsida på kapitlet och vet hur jag ska strukturera det hela.

Sen är det ju också fredagkväll. Avhandlingsrelaterade spänningar tenderar att delvis släppa på fredagar.

Så nu är det dags att gå hem.

Det är som när man får en riktigt bra idé. Första impulsen är dessvärre alltid att hämta kaffe.

In the closet

När man står med en av forskarna och pratar kläder och en forskare från en annan institution sveper förbi och snäser (halvt på skämt, halvt på allvar?) "allvarliga akademiska problem hör jag", då inser man att det är just den här typen av diskussioner det behövs mer av i våra korridorer.

De som tror att vi bara pratar mode hör tydligen inte undertonerna. Man undrar om det analytiska sinnet är något de lämnade hemma i garderoben?

...och jag ska lära dem ALLT jag kan.

Idag undervisar jag C-kursen på temat Ett forskningsprojekt inifrån. Eller som jag hellre vill kalla tillställningen: Doktorandens narcissistseminarium, alternativt Science in Action: Following Doktoranden Around.

Googlingstips!

Gårdagens inlägg hade jag tänkt illustrera med en bild på Foucault som skriker i örat på Sartre med en megafon. Sen kom frågan om den eventuella  upphovsrätten och satte käppar i hjulet för mig, så det blev inget av den planen.

Däremot kan jag helt riskfritt uppmana alla läsare att bildgoogla på "foucault + megaphone". När ni gjort det och fnissat glatt kan ni även förklara för mig varför en bild på ett svart marsvin kommer upp som en av träffarna.

Lagbrott pågår!

Vill man skratta läppen av sig kan man med fördel läsa Elisabeth Åsbrinks fascinerande inlägg i DN i torsdags. Nu riktas kritiken i och för sig främst mot historiker, men jag tycker nog att vi alla bör känna oss träffade (inte minst gällande de fotriktiga skorna). Jag måste i detta sammanhang även erkänna att jag inte har följt debatten om Åsbrinks bok, men jag tycker nog att påståendena i inlägget kan stå - och bemötas - för sig själva.

För jag måste ju erkänna att jag alltid har undrat. Varför svänger det inte om historisk, eller för den delen humanistisk forskning? Varför skriver vi inte bästsäljare? Varför gör vi inte spirituella och kunskapsrika inlägg i den offentliga debatten? Vad gör vi när studenterna har gått hem? Varför sköter vi inte vårt jobb?

Det kan man onekligen fråga sig. Man kan ju även fråga sig om vårt jobb, den så kallade tredje uppgiften, ska ske på bekostnad av undervisning och forskning? Eller ska det, som Åsbrink tycks antyda, skötas utanför arbetstid, det vill säga när studenterna har gått hem? Men om våra arbetsuppgifter å ena sidan är reglerade i lag och om vi å andra sidan förväntas arbeta utanför reglerad arbetstid, leder inte det i så fall till en massa andra arbetsrättsliga problem? Enligt en sådan logik kommer lagbrott att begås oavsett, dock kanske inte av oss forskare utan av våra arbetsgivare (vilket i förlängningen väl måste innebära staten?).

Vidare är Åsbrinks syn på relationen mellan universiteten och samhället högst intressant. Jag har tidigare alltid trott att universiteten var offentliga och (formellt) öppna för alla men tji fick alltså jag. Att föreläsa inför allt mellan 20 och 200 studenter är inte att sprida sin kunskap. Inte heller att publicera böcker, såvida de inte blir bästsäljare. Alla de spirituella och kunskapsrika inlägg vi skriver räknas inte heller förrän de faktiskt har publicerats, och jag misstänker att det bör vara i ett allmänhetens organ som DN och inte i någon obskyr (om än populärvetenskaplig) tidskrift.

Lika lite som jag följt den övriga debatten har jag läst Åsbrinks bok, men jag tvivlar inte på att det rör sig om en gedigen och väl genomförd forskningsuppgift. Dock är det intressant hur Åsbrink (medvetet?) ignorerar vissa konsekvenser av sitt eget resonemang, eller vägrar medge att kritiken har vissa principiella poänger. Är den bästa forskningen exempelvis den som bäst når ut till allmänheten? Om svaret på den frågan är "ja", ja då skulle jag vilja påstå att vi är illa ute, exempelvis då det implicerar att journalister (som "når ut" till allmänheten på daglig basis) skulle vara bättre på att utföra forskning än akademiker. Jag undrar också över vilken historisk kunskap som det är så viktigt att allmänheten tar del av. Åsbrink verkar i det närmaste indignerad över att ingen forskare tidigare tagit sig an barntransporterna och urvalet av barn, eller att J-stämplen i passen inte ingår i välutbildade svenska trettioåringars kunskapsförråd. För mig signalerar det en kunskapssyn där historia består av "luckor" som på olika vis måste "fyllas" med hjälp av "empiri" som objektivt finns "där ute" (eller i arkiven, vissa öppna mellan 9-12), medan frågor om vad forskaren gör med materialet, hur hen upprättar sitt studieobjekt och formulerar sina problemställningar - kort sagt den "vetenskapliga" biten av kunskapsproduktionen - är av underordnat (för att inte säga irrelevant) slag.

Det finns mycket att säga om detta, men jag har ett jobb att sköta (=en bästsäljande avhandling att skriva?) så jag hinner inte mer nu. Vill man läsa om konflikten mellan journalistiska och akademiska ideal kan man förresten ta sig en titt på Elin Gardeströms avhandling Att fostra journalister som lades fram vid Södertörns högskola häromdagen. Dessa ideal diskuteras främst i relation till journalistutbildningens tillkomst, men avhandlingen skildrar ändå en föreställningsvärld som är högst levande också i Åsbrinks argumentation.

Same, same but different?

Föredettingprefekten har gått och blivit professor. Om någon trodde att det innebar att mina tjuvnyp mot honom skulle upphöra kan jag härmed meddela att ni trodde fel.

Men gratulera kan jag i alla fall göra. Dr. Huvtröja planerar storslaget firande, på balkongen uppe i tornet. Jag misstänker att det innebär att vi ska häva'n överbord.

En sak som slog mig

Om allt är forskning är inget forskning.

SUG PÅ DEN NI, FÖREDETTINGPREFEKTEN RESP. DEN SMARTE DOKTORANDEN!!!

Myndighetsutövning a.k.a. tentarättning

Ser ni rubriken där uppe? Det är inte bara en rubrik, det är även vad min söndag handlar om.

Historiker, filosofer och kor i tabeller

Man ska aldrig säga aldrig, men vissa saker kommer min avhandling inte att innehålla.

Den kommer troligen inte att innehålla tabeller.

Den kommer definitivt inte att innehålla kor i tabeller.

Vore jag filosof skulle jag dra slutsatsen att jag inte är historiker. Men eftersom jag inte riktigt vet skillnaden mellan induktiva och deduktiva metoder är jag väl varken det ena eller det andra.

Tips från coachen?

Föredettingprefekten kom precis in och uppmanade mig att jobba flitigt. Jag muttrade nånting om att eftersom jag inte har gjort det på hela dagen verkar det väl onödigt att börja nu.

Han gav mig fyra skäl till att göra't ändå. Jag nickade och höll med, men nu när han har gått kan jag tillägga...

DET TOG DIG TIO JÄKLA ÅR ATT SKRIVA DIN AVHANDLING SÅ VAD VET VÄL DU?

mvh
Attitydproblemen i rummet bredvid.

Kul nästan jämt

Det roligaste med forskning är inte att tänka stort och fritt och kreativt och smart. Det roligaste med forskning är tillfredsställelsen när man lyckas klämma in en massa flashiga titlar i en (förhållandevis) kort och koncis men ändå informativ fotnot.

Här & nu

Måndagmorgon. Tentainlämning. Massive overload.

(förtydligande)

Fast asså, ne.se regerar. Om det skulle råda någon oklarhet där.

Inte för att jag har nåt att säga om den saken

Det är ju onekligen lite lustigt när man jazzar runt på ne.se och plötsligt får upp ett meddelade om att man ska blogga om sidan i fråga. Särskilt som sidan i fråga innehåller ett så föga fantasieggande uppslag som "numerär".

Låsa dörren, låsa datorn

Man vet att man har haft ovälkommet besök när man kommer tillbaka från en snabb bibilioteks-/kaffe-/hämta luft-runda och upptäcker att kapitlet man f.n. arbetar med har berikats med meningen "att de inte försökte forcera den förhud som förelåg". 

Nå. Med tanke på att dörren till kontoret stod vidöppen får man väl vara tacksam att saker och ting bara har tillkommit. Om plånboken hade försvunnit hade det verkligen varit jättejättejobbigt.

Drakar, demoner och party poopers

I gårdagens DN skrev Hanna Fahl om klåfingriga forskare som inte kan låta bli att lägga sin analytiska näsa i blöt. Ifrågasättandet och den kritiska hållning som nånstans är forskningens grunduppgift har liksom gått för långt när forskningsrön visar att piraterna inte alls arrrrrr:ade i tid och otid utan pratade som vanligt folk.

Osökt kommer jag att tänka på den drakdokumentär som gick på SVT för ett par år sedan. Redan där kände jag personligen att måttet var rågat. För. Kom. Igen. Drakar är drakar. De är stora, färgglada, och sprutar eld. De ser inte ut som skabbiga rabieshundar med vingar. Vilket denna fiktiva dokumentär (bara den ordkombon!) fick det till.

Fast även om jag nånstans håller med Hanna Fahl vore jag inte mycket till forskare om jag inte också föreslog en alternativ tolkning. Exempelvis att mycket faktiskt blir skojigare när vetenskapen kommer och tar saker och ting på liiiiiiiiiite för stort allvar, eller när ambitionen att verka intresseväckande liksom leder tankarna fel. Som med drakarna till exempel. Eller piraterna. Turerna kring planeten/icke-planeten Pluto ska vi inte ens tala om.

Fast frågan är om inte demonforskningen ändå tar priset. I år har det kommit ut en bok med den braskande titeln Var Hitler en demon? Som Dr. Huvtröja konstaterade är det en intressant titel. inte minst som forskningsfråga betraktat. Och eftersom jag inte har någon egen fantasi tänker jag ogenerat sno Dr. Huvtröjas kommentarer rakt av:

Svarar man nej är resultatet trivialt, besvarar man den ja, kommer den utmana 60 års forskning på området. Man kan nästan föreställa sig Joachim Fest, Ian Kershew, Alan Bullock och de andra hitlerforskarna rannsaka sig själva: "Fan, varför gick jag i fällan och postulerade att Hitler tillhörde arten Homo sapiens sapiens!?"

Btw. Häromdagen pratade jag, Den Smarte Doktoranden och Dr. Huvtröja rövarspråket. Fördelen med att jobba på ett universitet är att ingen höjer på ögonbrynen när man nördar runt med utdöda språk.

Lång dags färd mot öl

Idag är en såndär dag när det inte känns som om man får någonting vettigt gjort och man inte kan kompensera för det genom att jobba över heller eftersom aftonen innebär ölintag på institutionsbasis i socialiserande syften. Så hela eftermiddan har med andra ord blivit en lång väntan på att få gå hem (=gå från jobbet) utan att få gå hem.

Inte ser jag fram emot ölen hellre. Vill hellre få nåt vettigt gjort. Fan.

Heldagsgöra

Eftersom det har gått sådär med flödesskrivandet den här veckan tänkte jag ägna denna söndag åt att lura mig själv till att okynnesjobba. Tänkte att skrivandet skulle flöda lite bättre när det inte är arbetsdag och man inte förväntas åstadkomma något på riktigt.

Nu är klockan halv åtta och jag har försökt komma igång med skrivandet hela dagen. Jag har även ägnat mig åt att:

1) uppdatera mig i mitt bloggläsande (dvs. på bloggar som jag vanligen INTE läser under arbetsveckorna)
2) skura badrummet (= sånt man gör när man jobbar hemifrån och inte har ett bibliotek eller en kopiator att prokrastinera lite i/vid)
3) fika med Dr. Huvtröja (vilket inte är ett helt ovanligt inslag under arbetsdagarna. Idag har vi dessutom främst pratat forskning. Alltså typ jobb, fast ändå inte)
4) träna (i gymmet som råkar vara lokaliserat till jobbet)

Summa summarum har jag ägnat hela dagen åt (typ) ledighetsaktiviteter fastän jag hela tiden intalat mig att jag skulle skriva. Allså har jag varken varit ledig eller jobbat. Så även om aktiviteterna i sig var trevliga (nåja, badrumsskurandet var väl sådär men man känner sig jääääääääkligt duktig & nöjd efteråt) känner jag mig lite snuvad på konfekten. En ingenting-dag liksom.

Nästa söndag ska jag satsa på att vara helt ledig och hoppas att det går bättre.

Greetings from the abyss

Heldag i arkivet. Vet inte om det är ett tecken på överansträngning när ens källor börjar kommunicera med en på det mer personliga planet. Oavsett, lite gulligt var det. Och ja, detta jag sökte, typ på ett ungefär.

Sånt som sätter sig på hjärnan (mest damm och förkylning)

Häromveckan rapporterade jag om hur dammiga böcker kan fungera som uppåttjack. Nå. Idag kan jag berätta att det inte funkar likadant alla gånger. Med efterdyningarna av en förkylning tillbringade jag några timmar i riksdagstrycket på universitetsbiblioteket. Nu är hela hjärnan igenkorkad och dessvärre är det inte av geniala tankar.

Välkommen till förf.landet.

En doktorandkollega kom precis in och bad om en bok som jag medverkat i. Det som på en normal arbetsplats skulle ha varit en transaktionakt på sisådär 30 sekunder utvecklades till en assoctiationskedja som jag naturligtvis inte kan låta bli att delge mina läsare.

Jag: Egentligen borde jag skriva i den också. Till NN från förf.
Kollegan: Jaaaaaaaaaaa! Det är klart du ska!
Jag: Fast jag är ju bara en av författarna. Då kan jag inte skriva så.
Kollegan: Du kan skriva till NN från Snygg-förf.

Ja ni förstår kanske vart det barkar. För den som trodde att akademin är en seriös arbetsplats där det jobbar folk som skriver saker och som därmed också kan kallas författare kan jag meddela att så inte är fallet. Akademin har snarare tydliga likheter med smurfriket Glömda Landet och befolkas av obskyra, likformliga varelser som främst går att skilja från varandra genom namnet: Snyggförf. Smartförf. Besserwisserförf. Handledarförf. Prefektförf. Professorförf. En snabbvända i wikipedia bekräftar likheterna ytterligare: i Akademin talas ett säreget språk som minner om vårt eget men där vissa ord och uttryck ersätts enligt en avancerad logik som endast förfarna förstår, och förfarnas främsta arbetsuppgift består i att bygga en bro (hallå? metaforen?) som aldrig blir klar (haaaaallå? metaforen?).

Så, for the record. Det heter inte längre att skriva. Det heter att förfa loss.

Nudlar och havreflarn

Dagens middag kändes så patetiskt typisk att jag bara var tvungen att rapportera om den.

Dagens föresats

Idag ska jag börja dagen med att flödesskriva och INTE börja med kolla mailen eller kolla facebook eller kolla bloggen och oups!, FAILURE!!!

UPDATE: Nå. Jag har i alla fall inte börjat dagen med att hämta kaffe. Än.

Den känslan

Varje gång jag loggar in upptäcker jag att det har varit någon ny person här och gluttat. Vet ni vad det känns som? Typ knark.

EDIT: vilket jag, måste understrykas, i övrigt inte vet något som helst om.

Mail man inte vill skicka ut på internlistan

"Vem i helvete är det som har stulit mina lovefilm-filmer ur postfacket???"

Eftersom

1) det skulle kräva en förklaring av vad lovefilm är
2) det skulle kräva en förklaring att man inte försökt snylta på universitetets resurser genom att skicka privat post från jobbet eftersom kuvertet redan var frankerat
3) även om man inte försökt snylta på universitetets resurser eftersom kuvertet redan var frankerat är det lik förbannat lite pinsamt att erkänna att man inte orkade ta sig förbi en vanlig postlåda och posta det där.

När andras fel tvingar mig att tänka om?

Det här är egentligen något helt avhandlingsorelaterat, och därför tveksamt huruvida jag ska skriva om på bloggen. Men, det handlar ju om skrivande och språkbruk och sånt i offentligheten som jag stör mig på och sånt har jag ju bitchat om förut. Så. Alltså.

När jag gick på högstadiet och skolades i det här med korrekt svenskt språkbruk fick jag lära mig en del saker. Mycket har jag glömt, eller skiter gladeligen i. Mycket gör jag medvetet fel kring, med vaga hänvisningar till eh, konstnärens frihet ni vet. Men, vissa saker är oförhandlingsbara. Vissa saker bryter man helt enkelt inte mot.

Man kan spendera pengar. Man kan inte spendera tid. Är det någonting från högstadiets svensklektioner som fastnat så är det den regeln (ja, och att det heter svensklektioner och inte svenskalektioner). Det. Är. Helt. Jäkla. Oförhandlingsbart.

Sen vet jag ju att det här är någonting som de flesta ständigt gör fel på. Det spenderas helger här och semestrar där. Och även om jag stör mig har jag samtidigt börjat resignera. Jag vet att de flesta ständigt gör fel. Jag vet att jag inte kan göra nåt åt det. Jag vet att jag kanske måste acceptera det. Om inte annat så för min egen själsfrids skull.

Men hur mycket jag än resignerar och accepterar har jag inte för en sekund övervägt att andras språkbruk ev. skulle kunna vara riktigt. Kort sagt att de skulle kunna ha rätt och jag skulle kunna ha fel.

Förrän nu.

Ja, okej, och här kommer en inte helt sympatisk bekännelse men jag har alltid tänkt att de som använder spendera om tid inte har helt koll på språket. Inte att de skulle vara dumma i huvudet eller så, men mer att språk och skrivande kanske inte är deras grej. För mig har "spendera" blivit det som skiljer agnarna från vetet, den som inte kan skriva från den som kan det. Men nu är grejen den att de senaste dagarna har två personer som jag respekterar till stor för att inte säga uteslutande del pga. deras skrivande använt "spendera" i denna enligt mig felaktiga bemärkelse (ja och det låter ju heller inte helt sympatiskt att respektera någon uteslutande pga. deras skrivande men det är ju enkom genom skrivandet jag "känner" dem, den ena som bloggare och den andra som journalist). Och plötsligt satte sig ett frö av tvivel, och började gro. Asså jag tvivlar ju inte på att jag har rätt, egentligen. I alla fall inte om vi snackar essensen i betydelsen, eller nåt. Men användningen kanske är något annat. Det kanske är okej ändå, att använda spendera på det här sättet? Jag har spenderat flera timmar åt att tänka över det nu.

(och samtidigt som jag skriver detta inser jag att om Handledaren skulle läsa detta, och om han skulle vara begraven, så skulle han rotera i sin grav just nu (jag vet inte vad det heter när man inte är begraven, gå i taket kanske?). vilket leder oss vidare på associationenkedjan betydelse-användning-begreppshistoriker my ass).

Det var ett sorgligt ovälformulerat blogginlägg detta. Jag hittar inte ord för nånting, och de ord jag får fram får jag inget flyt i. Det indikerar väl på ett ungefär till vilken grad min världsbild har ruckats. Och det sorgliga är att även om jag fortfarande tycker att man inte kan använda "spendera" om tid så förstår jag ju att mina argument är otillräckliga. Jag skummade Lakoff & Johnson förra veckan. Tid är pengar. Metaforerna lever vi med.

Skriva för sina läsare

Btw. En del som ramlar in här verkar ha gjort det som ett resultat av sökordskombinationen "ångest inför disputation". Jag funderar lite över vad man med en sån sökning hoppas på att hitta. Lugnande ord, konkreta tips på hur man ska hantera sin ångest eller någon som lider av det ännu mer?

På den här bloggen är ångesten omedelbar och ofiltrerad. Jag hoppas att jag med mitt eget dåliga exempel kan lugna någon annan ångestdriven själ. Hur man ska hantera den vet jag dock inte riktigt. Skapa en blogg kanske?

Public domain

När man inte vet något och vill ha snabba svar vänder man sig enklast till google. Det är ingenting man gärna erkänner men i praktiken är det precis så det fungerar.

Igår efter föreläsningen var det lite smågrejer jag ville kolla upp. Reka lite vad den stora vida webben säger om några teorier som jag försökte inbilla studenterna att jag har någon form av koll på.

Tro min förtjusning när jag hittade en power point-presentation som mer eller mindre exakt berättade för mig vad jag ville veta. Mer eller mindre såtillvida att en del ord och formuleringar nog faktiskt var mina. Åtminstone framstod de som direkt tagna från en handout som jag lade ut på hemsidan första året jag hade kursen.

Jag ska inte längre tvivla på mina egna kunskaper. Uppenbarligen finns det nånstans i vårt avlånga akademiska land en lärare som är ännu mer osäker, och som stödjer sig på taffliga handouts som jag själv har förlagt långt ner i glömskans arkiv.

Finn ett fel, eller flera

Klockan är 4.33, på morgonen.

Jag är vaken.

Jag är vaken, (typ) påklädd och (snart) på väg till jobbet.

Jag är vaken, (typ) påklädd och (snart) på väg till jobbet där jag ska ha seminarium med mina studenter hela dagen.

Jag är så tjock i halsen att jag knappt kan andas eller svälja, än mindre prata (himla tur att jag inte ska hålla föreläsning då).

För den som har svårt att hitta felen kommer här några ledtrådar eller referenspunkter:

Tidningsbudet har inte kommit än. Om morgontidningen inte har kommit ska man inte vara ur sängen, för då är det fortfarande natt.

Vanligtvis när jag är vaken så här dags är jag på väg till något mer exotiskt ställe än jobbet. Typ Berlin, Italien, New York.

När tankarna materialiseras

Om ett par veckor ska jag på disputation. Det är andra halvan av det som en gång i tiden var min D-kurs som tar steget över till andra sidan och blir en såndär Riktig Forskare. Igår fick jag avhandlingen (Avhandlingen!) i mina händer. Och oj vilken skillnad det gör! De texter som man tidigare har läst (och korrat), printade worddokument i Times New Roman, punktstorlek 12, radavstånd 1.5. Plötsligt har de transformerats, (åter)materialiserats som en Riktig Bok.

Jag har så klart inte hunnit läsa, bara skumma. Extra kul hade jag åt metodavsnittet, åt resonemanget om tolkning och kontexter. Karlsohn, Fareld, Burke, Skinner - är de inte precis de texter vi läste på vår gemensamma metodkurs för ca. två år sedan? Känner jag inte igen resonemanget, är inte själva formuleringarna fruktansvärt välbekanta?

Ibland är det skönt att konkret påminnas om att avhandlingen är det materiella resultatet av ett antal års forskningsvedermödor. Att den är summan av alla arbetsdagar, alla arkiv man besökt, alla böcker man läst, alla kurser man tagit. Alla texter man skrivit, kasserat, reviderat. Att det, även i slutänden, kan komma till användning. Att arbetet man lagt ner på nåt sätt faktiskt spelade roll.

Det blir en avhandling. Någonstans på vägen blir det det.

Två på skilda håll

Häromdagen firade jag och min avhandling femårsjubileum. Fast "firade" är väl att ta i. Jag firade genom att undervisningsförbereda, samt föreläsa för 40 nybörjarstudenter. Hur avhandlingen firade har jag ingen aning om. Skulle inte påstå att jag bryr mig heller.

Vi har nog börjat tröttna på varandra. Jag tror vi båda hoppas att detta blir den näst sista årsdagen, och att vi därefter kan skiljas som vänner. Vi kommer att behålla kontakten såklart. Men den här nära, förtärande relationen har gått oss bägge på nerverna alltför länge.

Så, avhandlingen, ett stort grattis i efterskott! En årsdag till. Sen tycker jag nog att vi får vara färdiga med varandra.

Alltings jävlighet

Söndag. På jobbet. Igen.

Being dr. J. Evans Pritchard

Den obehagliga tanken. När man inser att man inte är mr. Keating. När man inser att ens pedagogik nog ligger närmare dr. J. Evans Pritchard. Då vill man bara ställa sig och vråla över hustaken. Men eftersom man är hämmad och uppstoppad blir det bara ett pip. Och det lysande pedagogiska exempel jag ursprungligen ville göra inför mina studenter faller platt eftersom de är för unga för att ha varit förälskade i Robert Sean Leonard och velat fånga dagen med Robin Williams. Det är som med vrålet. Det blev bara ett pip.

Sniff-sniff

Det är roligt med böcker. Roligast är de som luktar inrökt och damm. Den Smarte Doktoranden blev alldeles till sig, och jag blev också på bättre humör.

Public Opinion and Propaganda från 1948. Vem kunde tro att den också funkar som uppåttjack?

Ambitionerna är det i alla fall inget fel på

Ja. Tanken var att jag skulle sätta ihop en power point som skulle slå om inte världen så åtminstone mina studenter med häpnad.

Nu sitter jag här och klipper in det som brukade vara mina OH-slides i pp-program. Ändrar lite i formgivningen. Texterna är dock i det närmaste identiska.

Jag tänkte se över föreläsningen också. Shapa up den, plocka bort onödigheter, förtydliga där det behövs. Samt korta, korta, korta. Studenterna har ju tidigare klagat på att det är för mycket info som kläms in i ett ynka tvåtimmarspass.

Men eftersom det är jag som är läraren är det jag som bestämmer. Alltså bestämmer jag att all info är livsnödvändig och måste finnas där.

Nämnde jag att det är söndag? Det kanske har med saken att göra. På söndagarna sätts ambitionerna helt ur spel. Bara att jobba ger stjärna i kanten. Jag är så jäkla grym.

Meddelande från forskningsfronten

"Pierre Bourdieu is a contemporary French sociologist little known in the Anglo-Saxon and Scandinavian sociological communities."

Yep. Trött som jag är på habitus och kulturella kapital önskar jag nästan att det kunde ha förblivit så.

Inte säga inte

Det där med negativa syftesformuleringar har man ju lärt sig att man helst ska undvika. Lättare sagt än gjort, men en teoretisk lärdom är det i alla fall. Däremot undrar jag över den pedagogiska effekten av att inleda ett stycke enligt följande:

"Om XX [=de verksamheter som kapitlet utger sig för att handla om] i något avseende hade utgjort ”a first”, hade det varit toppen för argumentationen i det här kapitlet. Men icke."

Det kan ju få läsaren att dra på smilbanden. Det kan även innebära att förf. skjuter sig själv i foten. Det är som det där enten-eller som Kierkegaard tjatade om.

Fast i ärlighetens namn funderar jag mest över ordvalet "toppen". Möjligen lite vardagsspråkligt. Eller inte?

Memento

Det där med långminne och kortminne har jag ju skrivit om förut. Hur allvarligt det hela potentiellt kan vara insåg jag inte förrän jag såg Memento häromdagen. Eller såg om Memento, ska det i korrekthetens namn kanske vara. Jag har ju sett den förut. Fast då, år 2000, trodde jag att det var en psykologisk thriller med twist. Jag fattade inte att det egentligen är en metafor över avhandlingsskrivandet.

Jag ska inte återberätta handlingen, dels för att jag inte vill vara en spoiler och dels för att det är en  handling som inte enkelt låter sig återberättas. Men, i grova drag. Det är en kille, Leonard. Efter en olycka kan han inte längre producera nya minnen. Det sista han minns (tror sig minnas?) är hur hans fru våldtogs och mördades. Så nu letar han efter mördaren. Nu söker han sin hämnd.

Det säger sig kanske självt att det inte är helt enkelt att leta efter sin frus mördare om man inte kan producera nya minnen. Alla människor han möter, alla samtal, alla händelser försvinner inom några minuter. Tillbaka till nolläget. Alla spår suddas ut.

För att kunna upprätthålla jakten - och på något sätt fungera i vardagen - har Leonard utvecklat ett system. Han fotar människor han möter, skriver upp information om dem. Typ "Lita inte på den här mannen". Fotografierna är hans sätt att orientera sig, skapa samband, strukturer. Fotografierna, lapparna och tatueringarna.

Tatueringarna ja. Särskilt viktig information kan man inte riskera att skriva upp på en lapp. Lappar kan ju försvinna. Så inte tatueringar. Det innebär att Leonard har kroppen fylld av tatueringar. "Fakta". Typ av slaget att mördaren är en vit man. Mördarens namn. Mördarens registreringsnummer.

Filmen igenom är igenkänningsmomentet slående. Nu har jag visserligen inte mina fakta och teser tatuerade över kroppen. Men ändå. Vilken doktorand kan inte relatera till problemet att pussla ihop och hitta ett system för sina fakta? När man inte vet det övergripande mönstret, hur vet man då vilken pusselbit som passar var? Man vet ungefär vad man gör (jagar mördare/skriver avhandling) men man vet inte var i processen man är. Och när allt man läser försvinner in i dimman. Personligen arbetar jag med ett post it-lappsystem. Det funkar sådär, kan jag meddela. Mina böcker är fyllda av post its, ibland ev. med en liten anteckning. Varje gång jag läser är det som en ny läsning. Åter till nolläget. Ibland ramlar lapparna bort. En liten spricka i systemet. Jag försöker glömma det också.

Mot slutet av filmen blir det riktigt obehagligt. När huvudpersonen (ev.) får veta hur allt (ev.) ligger till (med reservation för att inget kanske var som det verkade). Jag vet inte vad det skulle motsvara i avhandlingsskrivarsammanhang; kanske att tesen sprack? Och hur man vägrar erkänna det. Vägrar ta in de nya fakta som gör att hela ens pussel krackelerar, att hela ens arbete har varit förgäves. Hur man aktivt motarbetar dem. Glömmer dem. Kanske inte går så långt som till att skapa nya fakta, men gör sitt yttersta för att de fakta man har ska funka med ens tes.

The pen is a mighty sword. Det kräver dock att orden skrivs på en lapp som man inte glömmer.

Långsamt leder också nånstans?

Ja. Tanken är väl att det ska inge någon form av förtröstan. För stunden känner jag mig mest frustrerad. Men jag inser att min vanliga klagan "det går så dåååååååååååligt" mer korrekt kanske borde ändras till "det går så låååååååååååångsamt". Ponerat att dåligt och långsamt är olika saker alltså. Vilket det ju kanske inte är.

Och. Även om långsamt också leder nånstans finns ju viss risk att det leder till något dåligt. Vilket är dåligt på precis alla sätt och vis.

Neggo javisst, förvirrat javisst. Men ångesten fortsätter att utebli.

Prel. slutseminarium juni 2012

Det är en rubrik som borde inordnas under etiketten "ångest". Men icke. I nuläget känns det faktiskt rätt så bra.

Röster och demoner

Man vet man är miljöskadad när man sitter med ett printat dokument framför sig och skriver av det i en ny fil på datorn. I mer eller mindre exakta ordalag. Och samtidigt som man förbannar sig själv för sin íneffektivitet och okreativitet hör man en liten röst i huvudet som, snusförnuftigt och på dalmål, konstaterar: "DEt äEr det som äEr fÅrsknIng".

Det där med rösten är alltså miljöskada. Allt det andra är nog ofrånkomligt.

Ur källmaterialet

"Jag har aldrig blivit så utskrattad av ett antal bibliotekarier som när jag föreslog att de varjeår (sic!) skulle samla ihop de böcker som de ville gallra ut från biblioteket och lägga dem på ett stort bord mitt i biblioteket och säga: de här böckerna vill vi inte ha längre, vi har ritat ett krysstecken över stämpeln. Vi erbjuder vem som vill att ta med sig tre böcker hem. Jag framförde detta som ett förslag till en åtgärd, som man borde föröska (sic!) att pröva under litteraturutredningens experimentverksamhet. Alla ansåg att det var ett omöjligt förslag."

Vad ska man säga? Ibland ser man stora förändringar också i det lilla. Utgallringshyllan is the shit. Idag tar väl f.ö. biblioteken t.o.m. betalt för utgallringsböckerna?

Kvinnan utan den vita hatten (11 år senare)

Kent har ju en fantastisk förmåga att sätta text och ton på alla tankar och känslor man både har och inte visste att man hade. Tidigare har jag mest relaterat det till allmän ångest och livskriser, men nu har doktor Huvtröja upptäckt en version specialanpassad för misslyckade doktorander också:

Jag hatar avhandlingen jag skrivit / Jag hatar allt jag nånsin sagt / Jag hatar den som jag har blivit / När jag trott att jag haft makt / Jag hatar klyschorna jag spridit / På sång och dans och sprit / Man kanske borde ta sitt liv nu / Men jag trivs ju så bra i min svit / Men vi ska alla en gång dö / Ja vi ska alla en gång dö / Ja vi ska alla en gång dö.

När ångesten slår till på allvar ska jag tänka på det. Det och dvärgsången:

Åh hum min tes e dum den e ju ingenting / Vad gör det om hundra år när allting kommer kring.

EDIT: eftersom jag då som nu är ett trotsbarn tog jag studenten utan fånig mössa. Frågor på det? Nä jag tänkte väl det.

Back on track!

Åter från Berlin och med nya friska tag, här är dagens att göra-lista:

avklarat:

* lobba för prefekten om nödvändigheten att institutionen skaffar forskarlägenhet i Berlin - check!
* dricka äckligt automatkaffe och uppdatera sig om kollegernas semestrar - check!
* öppna mailen - check!
* radera spam från mailen - check!
* vittja postfacket (och lättat konstatera det tomt) - check!
* hänga i solen och uppdatera sig lite mer om kollegornas semestrar - check!
* väcka liv i bloggen - I'm at it, I'm at it

återstår att göra:

* läsa de (3) mail  som faktiskt hade jobbrelaterat innehåll - jaja, jobbrelaterat kanske, men inte relevant för mig
* ringa kollega ang. höstens undervisning - upptaget
* återlämna inkrävd biblioteksbok - tar det när jag ändå har ett ärende till biblioteket
* hämta beställt fjärrlån - och traska hela vägen till huvudbiblioteket? nu när det börjat regna? skulle inte tro det
* skriva en jäkligt bra avhandling - ååhhhhhh guuuuuuuuuud så jobbigt

Det var det. Nu kör vi.

Idag är en sån dag

Det började med ett utslaget vattenglas i sömnen och fortsatte med gazpacho i hela väskan. Nu väntar jag med spänning på vad mer dagen har att erbjuda.

Med facit på hand. Jag borde inte jobba idag. Jag borde inte ha jobbat alls den här veckan.

Gästspel i sommartid II

Har inget att rapportera, annat än...

....aaaAAAHHhhhhHHHhhhrrrrRRRGGggghhhh det går så dåligt.

Gästspel i sommartid

Denna vecka ska jag, om vädret inte uppmanar till annat, gästspela lite på jobbet. Kolla mailen, återlämna ev. inkrävda böcker till bibblan, njuta automatkaffe, ströläsa, undervisningsförbereda. Fylld av ny energi ev. även få bukt med kapitlet också. Jaja. Vi får väl se hur det blir med den saken.

Räkna med semester

Antal lånade böcker på biblioteket: 201
Antal oöppnade mail i inboxen: 283
Varav nya sedan igårkväll: 3
Varav spam: 3
Antal koppar kaffe hittills idag: 1
Antal betyg att rapportera in: 1
Antal timmar av arbetsdagen avklarade: 0,3
Antal timmar som återstår: 7,7
Antal stordåd jag förväntar mig att uträtta: det finns ingen bortre gräns.

Utgallrad

Jag delar rum med en jäkligt störig typ. Här sitter man och läser i godan ro, och plötsligt finner man sig själv utgallrad.

Jag tror att Den Smarte Doktoranden behöver semester. Jag vet att jag garanterat behöver det.

Här rivs för att få luft och ljus!

I vanlig ordning glömde jag före-bilderna, men bokhögarna kanske talar för sig själva.

Nu hoppas jag det blir lite konstruktivt avhandlingsbygge också. Tankarna må ha fått mer plats att virvla, men ur nån form av disputationssynpunkt är det dessvärre inte tillräckligt.

Jag hade ju ändå inget bättre för mig...

Boken har redan förnyats maximalt antal gånger. Lånet måste återlämnas eller registeras på nytt på närmaste biblioteksenhet.

Ta detta gånger 182. Resultatet blir - heldagsgöra.

Kravbrev 1

Om jag var osäker på vad jag skulle göra idag, så kan jag ju alltid roa mig med att leta reda på de 182 böcker som biblioteket just skickade krav om. Enklast vore väl att låna om allesammans, fast den strategin börjar kännas något uttjatad.

I väntan på vaddå?

Idag har jag städat skrivbordet, satt in papper i pärmar och druckit alldeles för mycket kaffe. Har också skrivit en sida på avhandlingen, men det känns mest som en parentes.

Just nu sitter jag och tänker på hur(uvida) klyschiga livsdeviser låter sig överföras på avhandlingsarbetet: Alla dessa dagar och år, var det forskarutbildningen? Eller ännu hellre: Avhandlingen är det som skrivs medan doktoranden pysslar med annat.

Hur man vet att det är sommar

1. Jag har bara fått ett mail på hela dagen. Spam inkluderat.

2. När jag försöker prokrastinera genom att gå och snacka lite strunt med kollegorna finns ingen att uppbåda. Allaharsommarlovallaharsemesterallasitterochhäckarisinasommarstugorförutomjag.

EDIT: Allaharsommarlovallaharsemesterallasitterochhäckarisinasommarstugorförutomjagochdensmartedoktoranden. Vi sitter här och surar bägge två.

I want out!

Heltidsförhållande. På jobbet kl. 8. Kaffe. Pliktmail. Vardag. Slentrian. Tro om det inte ligger åska i luften också? En vecka och en dag kvar till semestern.

Idag ska jag i alla fall påbörja det faktiska skrivandet av nästa kapitel.

Ev. ska jag även boka en resa till Berlin.

EDIT: Ur led är bloggers tideräkning. Idag är det fredagen den första juli.

Back together again

Idag var sista dagen på distans. Imorgon går jag och min avhandling formellt tillbaka till ett heltidsförhållande igen. Under de senaste månaderna har distansen successivt minskat; från att ha varit fullständig separerade har vi närmat oss varandra steg för steg. Det har känts bra. Gnistan som förlorades har successivt kommit tillbaka. Och imorgon är det alltså dags. Eldprovet startar. Jag och min avhandling. Tillsammans igen på hundra procent.

Tanken med dagen var därför att jag effektivt skulle utnyttja såväl mina "bundna timmar" som mina "fria timmar". Det vill säga timmarna jag ska tillbringa med avhandlingen, och timmarna jag ska tillbringa utan den.

Det gick sådär, måste jag erkänna. Istället för att effektivt umgås med avhandlingen har jag mindre effektivt gnisslat tänder över Svenskt Näringsliv.

Onekligen en korkad prioritering. Särskilt som - nu när jag läst rapporten - Svenskt Näringsliv bäst låter sig inplaceras nånstans mellan kategorierna oreflekterad dogmatism och rent trams.

Konsten att strula till ett liv

Vad gäller förmågan att väcka livsandarna vid frukostbordet är Svenskt Näringsliv alltid pålitliga. Att mina livsandar oftast är rasande är likaså tack vare dem.

Förutom de konkreta förslagen fascineras jag över deras förmåga att ständigt bräcka sig själv i fråga om idioti. Men frågan är om de inte nått den absoluta gränsen för denna förmåga nu. Dagens förslag handlade om sänkt studiebidrag till humaniorastudenter, samtidigt som bidragsdelen ska höjas för studenter på utbildningar "som ger hög ekonomisk avkastning". Jag har inte läst själva rapporten - den finns inte tillgänglig på nätet än - men DN, SvD och SR rapporterar samtidigt som diskussionerna på facebook och i andra sociala medier går heta.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt eländet. Fraser och formuleringar som "irrvägar", "lågproduktiva utbildningar", "signal om vad som lönar sig" eller "det blir fel om besvärliga jobb ratas till förmån för nöjesstudier, som drar ner den framtida inkomsten". Det är så dumt att jag blir alldeles matt. Och precis som med Pär Ström vet jag inte var jag ska börja nysta. På ett principiellt plan? Eller i detaljerna, kanske den personliga erfarenheten? Exv. erinra mig alla besvärliga jobb jag har ratat till förmån för nöjesstudierna som doktorand? Nä, det verkar lite väl kinkigt och självcentrerat. Humanistmartyrskap nej tack.

Så om jag börjar mitt i då? Exv. i deras intressanta påstående att de inte vill "formera en ny modell" (enligt artikeln på svd.se). För som jag uppfattar förslaget är det just en ny modell de formerar. En modell där bidragssystemet inte är allmänt och generellt, där alla har rätt till studiestöd, utan där det prövas utifrån olika premisser. Fast i det här fallet är det inte utifrån föräldrarnas inkomst/möjligheter att stödja sin avkomma under studietiden utan utifrån prognoser om framtida inkomst/lönsamhet. Oavsett. En ny modell är det lik förbannat.

Vad gäller vissa av deras argument undrar jag även om man inte kan tänka sig alternativa tolkningar. Att exv. det faktum att f.d. studenter inom konst och humaniora "inte jobbar på en relevant arbetsmarknad" visar på bredden och flexibiliteten i just deras utbildning? Och kan man inte vända på frågan? Hur många som har gått en ekonomi- eller juridikutbildning arbetar specifikt som ekonomer eller jurister? Betraktas inte såväl ekonomi- som juridikkunskaper som en kompetens som kan komma till pass i flera yrken? Vad är det - förutom rena fördomar - som säger att motsvarande kompetenser inte står att finna i humanioran?

Fast egentligen är det nog inte de konkreta argumenten som stör mig mest, utan snarare det ständiga nedrackandet och pissandet på humanister. Onödighetsförklaringen. Frågan är heller inte "ny". På sextiotalet talade man om humanistöverskottet, och försökte på olika sätt komma till rätta med problemet (detta  behandlas exv. i en avhandling om journalistutbildningen som kommer till hösten). Dessutom tycks humaniora inte riktigt betraktas som en riktig vetenskap, en som gör nytta, kommer med relevanta poänger, driver samhällsutvecklingen framåt (och jag avskyr verkligen att tala i dessa termer det är väl så alla verksamheter måste motiveras numera). Det motsäger inte att vi inte kan framställas som potentiellt farliga. Fuckar upp människors tänkande, människors sätt att vara. Genusteori, postmodernism, ni vet det köret. Då anklagas vi för att vilja strula till andras liv.

Och man undrar. Hur hamnade vi här? Jag gillar inte den term jag nu tänker använda men hur hamnade vi i detta paradigm där oförståelsen (som stundom gränsar mot rent förakt) mot humaniora är så starkt, och kan artikuleras med en sådan naiv självklarhet?

Techné?

Igår ägnade jag hela dagen åt arkivforskning. Klickklickklickklickklick sa det när kameran febrilt dokumenterade allt material som ev. kan tänkas vara relevant.

Idag ägnade jag hela dagen åt att sortera, rotera, autokorrigera och på olika sätt administrera närmare 600 bilder. Ackompanjerat av fläkten på datorn, som hela dagen har gått på högvarv.

Man känner sig jäkligt produktiv de dagar man låter tekniken göra jobbet. De s.k. forskningsframstegen får dock anstå till en annan dag.

Manifestet på dörren, II

Sen kommer Foucault och gör ytterligare ord överflödiga.

"Tillbakaträngda humanister och samhällsvetenskapare ansåg sig äntligen ha ett effektivt vapen mot förnuftstron. Nu skulle den effektiva naturvetenskapen hängas ut som bluff. Alla som trodde sig ha något att vinna, bland dem många vänsterpolitiker och inte så få genusforskare, lockades av den nya antivetenskapen. Alla försök till biologiska förklaringar kunde i ett svep avfärdas som biologism. För nu handlade det inte längre om filosofi utan om makt, tjänster och anslag."

"Så kom gammal sumpig villfarelse att gå hand i hand med akademisk postmodernism. Var och en blev sin egen vetenskapskritiker. Ty givetvis kunde det inte finnas några som visste bättre än andra om verkligheten egentligen inte existerar."


Nu ska jag återgå till forskningen. Allt i enlighet med ovanstående.

Manifestet på dörren

För att ingen ska behöva grubbla över vad för slags forskning som bedrivs på det här kontoret, har vi tejpat upp några teser på dörren.

"[Postmodernismen] började visserligen som ett försök att ifrågasätta etablerade filosofiska föreställningar om verkligheten, men landade snart i budskapet att inga sanningar existerar. Postmodernismen utmålade sig som en torped mot Upplysningens bas, föreställningen att det finns en verklighet oberoende av oss. Naturvetenskapen blir meningslös utan hypotesen att det finns en verklighet som vi genom trägen forskning kan närma oss, men kanske aldrig få det slutgiltiga greppet om."

"Finns ingen verklighet, ingen måttstock, blir alla förklaringar lika giltiga eller ogiltiga. Det går inte längre att gradera utsagor om någonting. Svulstig retorik ersätter argumentation."




Kullorna och änglarna har sagt sitt. To be continued...