Upp flyga orden

Kaffepaus i solen med herr doktor Huvtröja. Då går diskussionen som följer:

Från radiostyrda ekorrar till bilverkstäder och vidare till de påkörda djuren: rådjuren, björnarna, älgarna (som man för allt i världen inte vill krocka med). Vidare till grävlingen, som till stora delar består av brosk, och från grävlingen till vildsvinen, som också består av brosk, och vidare till Anna Anka (hädanefter betecknad som "brosksuggan"). En självklar associationskedja på mindre än fem minuter. Vad vi inte hann avhandla är vad som händer om man krockar med Anna Anka. Den frågan får vi ta en annan dag.

Vad mer kan jag säga? På den här institutionen har vi hög verkshöjd i våra fikasamtal.

Två på skilda håll

Påskhelg. Har förstått att det är en såndär familjehögtid, som man (i förekommande fall) förväntas fira med sin partner.

I torsdags eftermiddag stängde jag in avhandlingen på institutionen och drog. Har inte ägnat den en tanke på hela helgen.

Det sägs att kärleken är som en duva. Själv behöver jag inga aforismer eller romantiserande liknelser för att konstatera att det är skönt att slippa ifrån fanskapet då och då.

EDIT: "Kärleken är som en duva, håller man den för hårt kvävs den, håller man den för löst flyger den bort." Ifall någon (Handledaren? Den Smarte Doktoranden?) mot förmodan inte förstod vad jag syftade på.

While we're at it

På gårdagens seminarium talades det inte bara om fält, habitus och positioner. Det talades även om kontexter.

När kontexten dök in i diskussionen vände sig talaren ifråga till mig: "Jag vet att du har svårt för det ordet." Varvid jag kontrade: "Jag har svårt för alla ord."

Yep. Alla som känner mig vet varför det både var dagens sanning och dagens ironi.

Kulturella fält

Det är lite osäkert vad som egentligen hände, vem som sa't och vad som gjordes. Men det sägs att det var Göring som avlossade sin revolver när han hörde ordet kultur. Även om det där med upphovsmannen och det där med revolvern både kan och har diskuterats.

Oavsett vem som sa't och vad som gjordes är uttrycket pregnant. Man får en ögonblicklig uppfattning av vad som avses.

Själv är jag inte lika kyligt kontrollerad. Som när det talas i termer av "fält" till exempel. Önskar jag hade sinnesnärvaro att hala fram revolvern och bara "klick". Istället får jag attackklåda, tunnelseende och börjar utstöta gutturala ljud (de två första metaforiskt, det sista på riktigt). Ställer harakiri mot psykbryt, väger fördelar mot nackdelar.

"Varje gång jag hör begreppet fält får jag psykbryt." Nja, det är inte en formulering jag vill gå till historien med. Även om det nog står alla rätt klart vad jag menar.

Alla vägar leder till ångest

För några månader sedan slutade jag föra avhandlingslogg. Ni vet, den där boken där man hastigt sammanfattar dagens insatser för att få lite koll på vad man pysslar med.

Loggen var var jättebra och strukturerande, ingav lugn och en känsla av perspektiv. Till en början. Men eftersom jag inte är särskilt strukturerad tog kaoset snart över handen. Det var som om jag hela tiden måste imponera på mig själv genom att skriva ner allt jag gjort, för att döva ångesten och känslan av att inte åstadkomma något alls. Alternativt underdriva mina insatser för att driva ner de (egna) förväntningar som aldrig infriades. Så loggen handlade mest om vad jag önskade att jag hade gjort, samtidigt som den gav mig ångest för att jag inte gjorde vad jag borde. Nåt perspektiv på arbetet gav det då rakt inte. Om en dagsnotering löd "läst NN" så tacka fan för att jag hade ångest över att jag inte läst NN ordentligt.

Så jag slutade med loggen. Och jag kände mig fri.

Nu sitter jag och försöker sammanfatta vad jag gjort de senaste två månaderna. Ångesten är skyhög. Det som inte är nedskrivet, finns inte. Betyder det att jag inte gjort något alls de senaste två månaderna? Dagens insats: Ångest.

EDIT: Ungefär samtidigt som jag slutade skriva avhandlingslogg började jag skriva avhandlingsblogg. Det finns absolut inget samband här.

Den långa vägen till den korta

Förra veckan beställde jag ännu en obskyr bok ur bibliotekets magasin. En sån bok som inte ens finns listad i bibliotekskatalogen på nätet utan som måste beställas fram ur gamla katalogen - bara en sån sak!

Idag fick jag besked. Förkommen, 95-08-16.

Nu är det tyvärr så att jag får för mig att just den bok jag i stunden är på jakt efter är den bok som bär på lösningen. Den bok jag bara måste ha för att ro avhandlingsprojektet i land. Ja jag vet ju att det inte är så och jag vet ju att jag alltid blir besviken. Men ändå. Hoppet är det sista som överger en. Ni vet.

Nå, boken var alltså förkommen och det bara stärkte mig i min övertygelse att jag måste ha just den boken. Så jag började fundera på alternativ. Fjärrlåna? Känns som onödigt slöseri av bibliotekets resurser. Åka till Stockholm och läsa nämnda bok på krigsarkivet eller KB? Känns som onödigt slöseri av min egen tid.

Så jag googlar på titeln. Utan några förhoppningar, givetvis. Men man vet ju aldrig. Ja det var det där med hoppet igen.

Och si. Där inföll den nya tiden, också i min tideräkning. Aldrig mer leta i bibliotekskataloger. Aldrig mer beställa dammiga böcker ur magasin. Nu är en googling officiellt sanktionerad inte bara som första utan också som mest rimliga impuls.

Doktoranden <3 google. Doktoranden <3 projekt Runeberg.

det säkraste vårtecknet

Krokusar i rabatten? Tussilagos vid vägkanten? Gräsmattan fylld av studenter?

Med fräscha ögon, varje dag

Så gott som varje morgon när jag kommer till jobbet, startar igång datorn och ska påbörja dagens skrivande drabbas jag av en form av overklighetskänsla. Typ i stil med det Bill Murray upplever i Måndag hela veckan (eller Groundhog day, som är en bättre titel, men det har nog mest med min passion för fåniga djur att göra). Fast ändå inte. Det är som om varje dag är en nystart i betydelsen börjar från början. Börjar från början och inte har en aning om vad jag pysslar med, om än med en lätt touch av dèjá vu. Jag liksom vet att det jag ska göra idag borde anknyta till det jag gjorde igår och i förrgår. Jag vet bara inte hur.

EDIT: Men det kunde vara värre. Jag kunde vara Bill Murray i Lost in Translation. Vilket jag i och för sig kanske också är ibland.

Om doktoranden inte vore c'est moi...

...utan istället vore Den Smarta Doktoranden hade detta inlägg handlat om hur yttrandefriheten borde inskränkas, detta i det avseende att Bourdieu borde totalförbjudas att skrida in som en jäkla Deus ex machina och ställa allt tillrätta (ja och "allt" är alltså alla de analyser som fortfarande envisas med att anlägga ett uttjatat jäkla habitus-, kapital- eller fältperspektiv). Men nu är det ju inte Den Smarte Doktoranden som driver denna blogg så alltså får ni höra hans smarta funderingar filtrerade genom undertecknads klumpiga tangentbordsexercis. Men även om jag inte kan uttrycka det lika kärnfullt håller jag till fullo med. Bourdieu go home. Bordeaux for the people. And pardon my french.

Doktoranden, c'est moi!

"tjuvlyssnat på studenter som tydligen besökte *** [=stället där jag höll förra veckans presentation]: Jätteintressant om *** [=ämnet för min artikel, tillika det jag påstås forska om], som den unga *** [=yep, så var det detta med könstillhörigheten igen], doktoranden, pratade om..."

Fick ovanstående rapport av en kollega (ja men utan asteriskerna då). Och doktoranden, c'est moi!

På med grisögonen för grisläsningen

Idag läser jag korr. Inte mitt eget, tack och lov. Det är alltid lika uppfriskande/perspektivgivande att få härja i någon annans text, stöna över meningsbyggnader och tänka att det här var väl ändå inte särskilt tydligt formulerat? För mig fyller det en nästan terapeutisk funktion eftersom jag veeeeeeeeeet att det kommer ju i slutänden bli en färdig och bra text - och då borde väl motsvarande gälla även mina halvtaskiga alster? Kan man i alla fall hoppas. Eller?

Så går mina tankar denna tisdageftermiddag. I övrigt tänker jag på det där med historisk presens. Hepp!

Sånt som egentligen inte förtjänar nån rubrik

Idag har jag matchat min outfit med kaffekoppen. Jag tänkte bifoga ett bildbevis men det vore kanske att gå till överdrift.

I övrigt roar jag mig med att skriva text direkt i avhandlingsmallen. Jäklar vad mycket smartare man känner sig när ens svamliga resonemang ser ut att höra hemma i en riktig bok.

EDIT: Något som verkligen hade förtjänat att förevigas på bild och blogg var hur Den Smarte Doktorandens Smarte Handledare hade matchat sin outfit med ryggen på alla sina pärmar och dessutom arrangerat dessa pärmar på skrivbordet i en formation som närmast påminde om ett tempelbygge (ja ni hör ju, det går inte att beskriva utan måste med egna ögon beskådas). Givetvis påpekade jag detta för honom, och givetvis förnekade han alla sådana intentioner. Han hade också mage att antyda att det bara är jag som tänker i termer av matchning. I say han har fett fel där.

Antiklimax

Gårkvällen kan sammanfattas på lite olika sätt. En variant är: Det var mycket upparbetad ångest helt i onödan. En mer positivt lagd person skulle säga att det gick bra, men sån är gudskelov inte jag. Som Den Smarte Doktoranden konstaterade: jag kan inte säga något positivt utan att slänga in nåt negativt i en bisats.

Broken promises, again

"Jag ska inte förbereda mig", lovade jag mig själv när jag tackade ja till presentationen. Bara titta igenom texten och göra lite stödord.

Bah. Jag ska inte avge några löften eftersom jag garanterat kommer att bryta dem. Har filat på den jäkla presentationen hela dan nu.

Giv mig en drake att dräpa

"Det finns saker man måste göra, annars är man bara en liten lort."

Ja. Jag antar att offentliga framträdanden inte räknas till dessa måsten. Men de borde ingå, om inte annat så för att göra den jonatanska sentensen tillämpbar på mitt själstillstånd. Åtminstone jag ser kopplingen, och tänker att drakjakt vore att föredra framför att hålla den där satans presentationen.

Om det finns någon gud så hör min bön: giv mig en drake att dräpa, eller åtminstone vett att aldrig försöka lämna elfenbenstornet.

GAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHHHHHHHH!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag har fortfarande inget bättre att säga, men tänker att detta borde kategoriseras som ångest med stort Å.

När allt man har att säga är...

Apropå morgondagens framträdande och förberedelserna inför detta har jag bara en sak att säga:

GAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHHHH!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag hoppas jag kommer på något bättre. Ett femsekundersgaaaaaah kan säkert vara underhållande, ett tiotillfemtonminuters känns däremot lite lätt överansträngt.

To prove my point, än en gång

Jag glider visst längre och längre från bloggens egentliga tema men jag måste bara visa insikten som slog mig ett bett in i mellanmålsmackan:

Det har ingenting med ljussättning att göra. Brödet är lika gult som boken. Fatta. Nu färgmatchar jag inte bara min läsning utan också vad jag käkar till.

Parallellt med att jag läser halvtaskig deckare sitter jag också och försöker läsa den text som jag alltså ska snacka om imorgon. Det är jättejobbigt att läsa när man ideligen avbryts av pinsamhetsvrål och skamsuckar. Särskilt som de kommer ur ens egen mun.

En hel jäkla verktygslåda, och allt jag har är en hammare

Vi har ju redan behandlat det här om hur mitt liv och min relation till avhandlingen är lite som i Fight Club. Själv är jag lite som Debra.

Ni vet Debra Morgan, Dexters stentuffa polissyster. Hon med attitydproblemen, svordomarna och hammaren.

(Snygg är hon också. Det har ingenting med det här resonemanget att göra. Men faktum är att två av varandra oberoende personer har påpekat hur mycket jag påminner om henne. Så då måste det ju vara sant. Och i Debrapaketet ingår väl snyggheten, gör den inte?)

Hur som helst, hammaren. I ett avsnitt i tredje säsongen kommer Debra ihop sig med Joey Quinn. Tacka fan för det, han är en dumdryg jävel som mitt i all dumdryghet framstår som så sympatisk och som om han alltid har rätt. En smidig kille liksom. Smooth guy.

Dispyten handlar just om Debras osmidighet. Hur hon ständigt går fram som en ångvält. Hur allt hon har i sin verktygslåda är en hammare, när det ibland skulle vara bra med skruvmejslar och tänger och annat krafs. Finlirspryttlarna antar jag det betyder. Tänker typ sandpapper.

(här nånstans tror jag att Debra - åtminstone verbalt - drämmer nämnda hammare i skallen på drygpellen. Vilket han i högsta grad förtjänar. Är på Debras sida, alltid. Så även när hon gör fel.)

Jag känner igen det där med att bara ha en hammare. Samtidigt som jag ju VET att det vore bra att ha lite sandpapper ibland. Typ när man ska fila på sina argument och inte banka in dem i en vägg nånstans. När man ska framstå som en smidig diplomat och inte som som storhetsvansinnig med världsherravälde för ögonen.

På tisdag ska jag medverka i en bokpresentationsgrej. Vi ska snacka lite om en bok som precis kommit, som jag tydligen har skrivit en text i (ja det finns ett moment av förnekelse här, men det tar vi en annan gång). Och nu när jag tänker tillbaka till texten - det var ett slag sen jag läste den, om man bortser från det enögda korret från i februari (ett inlägg som jag visst aldrig publicerade, varför kan man undra, det var ju i all sin enkelhet både en skarp och en rolig iakttagelse! Om jag får säga't själv alltså, och det får jag ju eftersom det är jag som driver den här bloggen) - så önskar jag att jag haft fler verktyg i min verktygslåda. Så att jag inte framstod som så bestämd och kategorisk å den ena sidan, och så diffus och velande å den andra. Det är som om jag bara har en hammare, hamrar på med min hammare, och sen blir medveten om att jag bara har en hammare, inser att det vore bra med sandpapper och försöker göra sandpappergrejen med hammaren. Men en hammare är ju inte sandpapper. Alltså blir resultatet inte särskilt lyckat.

Jag önskar jag hade lite mer än en hammare. Tröstar mig med att jag i alla fall är stentuff och snygg.

Serendipity my ass

Högre seminariet häromveckan handlade delvis om lyckosamma slumpar och flashes of genius. För att ingen ska tro att bok-nagellacksmatchningen häromdagen är att hänföra till den första kategorin kommer här en ögonblicksbild från mitt vardagsrum.



Jag läser bara sånt som matchar. Det är därför det blir lite som det blir ibland.

Ångest och insikter en fredagkväll

Så slutar man vara "lätt bakis" och perspektiven förändras: om jag tidigare - bortsett biblioteksbokblundern - var rätt nöjd med dagens insats, undar jag nu vad i helvete jag pysslat med hela dagen? Och ja jag veeeeeeeeet ju att jag skrivit rätt effektivt, tänkt en rad smarta (och ev. några mindre smarta) tankar och fått ihop åtminstone en helt ny sida text men samtidigt undrar jag varför jag inte gjort meeeeeeera? Den enda rimliga slutsatsen är naturligtvis att jag ska vara salongsberusad eller lite lagom bakfull jämt. Om inte annat sänks kraven och jag blir mer förlåtande - både mot mig själv och mot min partner. Sup avhandlingen bra liksom. Med de orden tar jag helg.

Skrivarflöde

När det lossnar, lossnar det med besked. Idag både bloggar och avhandlingsskriver jag som besatt. Det känns som om det går bra också. Tjoho!

Kanske den bästa skrivarformen är just "lätt bakis"?

Att angöra en brygga, eller att driva en forskare i döden

Inte bara jag utan även Den Smarte Doktoranden, a.ka. Besserwissern, har en handledare. Vi kan kalla honom Den Smarte Doktorandens Smarte Handledare, a.k.a. the Besserwisser of Besserwissers.

För några minuter sedan utspelades följande meningsutbyte på vårt kontor:

D.S.D: Det där fick du ihop snyggt!
Jag: Det var inte jag som fick ihop det, det var materialet.
D.S.D: Om *** hade hört det där hade han begått självmord.

Slutsats: att låta materialet styra forskningen kan få grava konsekvenser. Om inte annat kan det driva smarta, teoridrivna forskare i döden. Empiri vs. teori 1-0!

På allmän begäran

På allmän eller snarare Den Smarte Doktorandens begäran har jag tagit bort reaktionsknapparna. Vill ni tycka nåt får ni göra det i smarta och välformulerade kommentarer. Och minns farbror Barbros ord: Det finns ingen genväg till det perfekta argumentet!

Nån med mig skämta aprillo?

Igår skvallrade Handledaren för ölkumpanerna om mig och min blogg. Idag har jag slagit rekord i antal läsare. Han sa i och för sig inte vad bloggen hette, och det KAN ju vara samma person som går in och gluttar igen och igen och igen. Det är som Den Smarte Doktoranden och rubriken föreslår: Nån med mig skämta aprillo!!?

Fast ibland är jag smart också

Ja, bakom den lätt pinsamma bokförvirringshistorien finns ju en annan historia. Också en historia om biblioteksböcker, sådana man lånat och - i det här fallet - sådana man faktiskt inte lånat.

Häromveckan gick jag igenom mitt bibliotekskonto. Jag har ju lånat en sisådär 500 böcker och det är inte alltid man har koll på alla. Dessutom är mina lånevanor minst sagt varierande. I hyllorna trängs allt från kulturteori till torra översikter om det svenska utredningsväsendets historia, liksom från Matthew Arnold till Pär Ström

Men i den 500 poster långa lånelistan hittade jag en bok som jag med bestämdhet vet att jag inte har lånat. Inte för att jag inte skulle ha kunnat låna den - att döma av titeln verkade den rätt spännande. Lynching and American Society, hur tufft låter inte det? Men ändock. Jag VET att jag inte lånat den.

Saken är bara att det är lite svårt att gå ner i biblioteket och säga "hej, den här boken är registrerad på mig men jag har inte lånat den". Särskilt som jag enligt uppgifter tydligen skulle ha lånat den för två år sedan. Det känns som om den givna reaktionen skulle bli nånting i stil med "jaha, riiiiiiiight, men du kanske kan gå tillbaka till rummet och kolla ändå?". Det var ungefär vad bibliotekarien också sa. Och om jag inte hittade den och verkligen trodde att jag inte hade lånat den så kunde de ju göra en utredning.

Så jag gick snällt tillbaka till mitt rum. Började förstrött gå igenom hyllorna (igen: man letar inte särskilt aktivt när man vet med sig att man inte har den eftersökta boken ifråga). Så kom jag på att jag kunde kolla upp titeln i bibliotekskatalogen igen. I katalogen finns ibland bilder på omslaget. Tänkte det vore en bra idé att få ett hum om vad jag letade efter.

Nog fick jag en bild av boken alltid. Men det var nånting skumt också. Enligt katalogen stod den inte alls uppställd på författarnamn eller titel. I katalogen stod: Be [Collini]

Collini? Collini? Jag har två eller tre böcker av Stefan Collini. Rotade fram dem ur hyllorna. Jämförde streckkoder.

Och visst. Det som enligt katalogen var Michael J. Pfeifers Rough Justice: Lynching and American Society visade sig i realiteten, det vill säga när den stod i min bokhylla, vara Stefan Collinis Absent Minds: Intellectuals in Britain.

Tro om jag kände mig smart när jag upptäckte detta. Tro om det var med triumferande jubel jag sprang ner i biblioteket för att berätta för alla (läs: den stackars bibliotekarie som stod i lånedisken) om min upptäckt.

Av detta kan vi konstatera följande:

1) En felkodad bok är INTE en förkommen bok.

2) Inte undra på att alla bibliotekarier älskar mig.

En liten historia om pinsamma misstag

Igårkväll var vi ut. Det dracks alldeles för många öl och jag kom hem alldeles för sent.

Klockan nio var jag på jobbet. Pigg, nykter och fit for fight.

Trodde jag.

Den senaste timmen har jag härjat runt i biblioteket tre gånger. Bestämt hävdat att jag VISST lämnat tillbaka den bok som jag nu blivit spärrad på. Involverat snälla bibliotekarien i letandet. Gått igenom hyllor tillsammans. Till slut kom vi överens om att jag skulle gå tillbaka till arbetsrummet och kolla igenom mina hyllor en gång till. För säkerhets skull liksom. Trots att jag ju VET att jag lämnade tillbaka boken i onsdags.

Ja. Behöver knappast komma med nån punch line eftersom alla redan listat ut hur den här historien slutade. Fit for fight my ass.

Ska det göras, ska det göras med stil

Om man nu prompt ska läsa Rancière, ska man naturligtvis göra't med färgmatchade naglar.

Sen tog jag bort lacket, och då kändes läsningen inte lika angelägen längre.