Hån, skam och ond bråd död

Läser avhandlingsavsnitt som skrevs för en sisådär fyra år sedan, som nu ska bearbetas för att ev. kunna ingå i nån form av slutsemniariemanus.

Reaktionerna (i nämnd ordning):

Hånskrattar.

Våndas.

Dör.

Hej, jag är tillbaka!

Jag vet att ni har saknat mig. Frånvaron förklarar jag med att jag har varit upptagen med annat. Viktigheter. Sånt som tar mycket tid och energi.

Till exempel har jag funderat över följande: med en drygt hundrasidig inledning/"bakgrund", borde inte ens handledare ha bett en att komma till saken snart?

Ses igen om tre veckor. Hepp!

Ja, det var det jag menade

När man slår i ne.se på "ståndsamhälle", stavar fel, och får frågan om man menade ståndssamhälle, eller möjligen tomhetskänsla eller Idealsamhället.

Det är det som är fredagsunderhållningen.

Skilsmässa och skamsköljningar

Det kanske inte märktes på inläggen, men förra veckan var det illa. ILLA. Sådär som att jag på fullaste allvar övervägde omedelbar skilsmässa och fick gå i akutterapi för att komma på andra (bättre?) tankar.

Den här veckan är det lite bättre. Dock läser jag gamla kapitelutkast och drabbas av svåra skamsköljningar. Det är som att läsa gamla kärleksbrev. Det är så rörande och naivt och så fruktansvärt pinsamt att man inte vet vart man ska ta vägen.

Nån dag framöver ska förresten avhandlingen få komma med ett gästinlägg. Vi har en uppenbar snedvikt i relationen, i och med att det bara är jag som bloggar om vårt förhållande. Så ev. tänkte jag låta avhandlingen ge sin syn på saken. Med betoning på ev. Det är ju ett av problemen med relationen, att avhandlingen skriver så förbannat dåligt, segt och långsamt.

Vetenskapsjournalistik / it takes two to tango

Jag vet att jag borde vara kritisk, muttra någonting om hur underhållningskulturen tar sig in i universitetsvärlden, ställa frågor om hur långt forskningsrön ska populariseras för att passa den s.k. verkligheten och ifrågasätta den pseudodebatt om forskarvärldens slutenhet som DN f.n. envisas med att driva. Istället har jag ägnat stora delar av helgen åt att fundera över dansvänligheten i min avhandling. Slutsats? Det skulle vara som nyuppsättningen av Svansjön, opponenten skulle tycka att initiativet var lovvärt men att varken idé eller utförande räckte ända fram. Dessutom har jag en gnagande känsla av att naturvetenskapliga ämnen bättre låter sig framdansas. Flum som flum liksom.

Men oavsett vad man tycker om lattjo lajban i forskarvärlden så tycker jag att Hanna Fahl gör ett utmärkt jobb som vetenskapsjournalist. Alltså på riktigt.

Till förmiddagens fikarast är det f.ö. bra om ni hinner ögna den här. Så vi har nåt att prata om menar jag.

Lagbrott pågår!

Vill man skratta läppen av sig kan man med fördel läsa Elisabeth Åsbrinks fascinerande inlägg i DN i torsdags. Nu riktas kritiken i och för sig främst mot historiker, men jag tycker nog att vi alla bör känna oss träffade (inte minst gällande de fotriktiga skorna). Jag måste i detta sammanhang även erkänna att jag inte har följt debatten om Åsbrinks bok, men jag tycker nog att påståendena i inlägget kan stå - och bemötas - för sig själva.

För jag måste ju erkänna att jag alltid har undrat. Varför svänger det inte om historisk, eller för den delen humanistisk forskning? Varför skriver vi inte bästsäljare? Varför gör vi inte spirituella och kunskapsrika inlägg i den offentliga debatten? Vad gör vi när studenterna har gått hem? Varför sköter vi inte vårt jobb?

Det kan man onekligen fråga sig. Man kan ju även fråga sig om vårt jobb, den så kallade tredje uppgiften, ska ske på bekostnad av undervisning och forskning? Eller ska det, som Åsbrink tycks antyda, skötas utanför arbetstid, det vill säga när studenterna har gått hem? Men om våra arbetsuppgifter å ena sidan är reglerade i lag och om vi å andra sidan förväntas arbeta utanför reglerad arbetstid, leder inte det i så fall till en massa andra arbetsrättsliga problem? Enligt en sådan logik kommer lagbrott att begås oavsett, dock kanske inte av oss forskare utan av våra arbetsgivare (vilket i förlängningen väl måste innebära staten?).

Vidare är Åsbrinks syn på relationen mellan universiteten och samhället högst intressant. Jag har tidigare alltid trott att universiteten var offentliga och (formellt) öppna för alla men tji fick alltså jag. Att föreläsa inför allt mellan 20 och 200 studenter är inte att sprida sin kunskap. Inte heller att publicera böcker, såvida de inte blir bästsäljare. Alla de spirituella och kunskapsrika inlägg vi skriver räknas inte heller förrän de faktiskt har publicerats, och jag misstänker att det bör vara i ett allmänhetens organ som DN och inte i någon obskyr (om än populärvetenskaplig) tidskrift.

Lika lite som jag följt den övriga debatten har jag läst Åsbrinks bok, men jag tvivlar inte på att det rör sig om en gedigen och väl genomförd forskningsuppgift. Dock är det intressant hur Åsbrink (medvetet?) ignorerar vissa konsekvenser av sitt eget resonemang, eller vägrar medge att kritiken har vissa principiella poänger. Är den bästa forskningen exempelvis den som bäst når ut till allmänheten? Om svaret på den frågan är "ja", ja då skulle jag vilja påstå att vi är illa ute, exempelvis då det implicerar att journalister (som "når ut" till allmänheten på daglig basis) skulle vara bättre på att utföra forskning än akademiker. Jag undrar också över vilken historisk kunskap som det är så viktigt att allmänheten tar del av. Åsbrink verkar i det närmaste indignerad över att ingen forskare tidigare tagit sig an barntransporterna och urvalet av barn, eller att J-stämplen i passen inte ingår i välutbildade svenska trettioåringars kunskapsförråd. För mig signalerar det en kunskapssyn där historia består av "luckor" som på olika vis måste "fyllas" med hjälp av "empiri" som objektivt finns "där ute" (eller i arkiven, vissa öppna mellan 9-12), medan frågor om vad forskaren gör med materialet, hur hen upprättar sitt studieobjekt och formulerar sina problemställningar - kort sagt den "vetenskapliga" biten av kunskapsproduktionen - är av underordnat (för att inte säga irrelevant) slag.

Det finns mycket att säga om detta, men jag har ett jobb att sköta (=en bästsäljande avhandling att skriva?) så jag hinner inte mer nu. Vill man läsa om konflikten mellan journalistiska och akademiska ideal kan man förresten ta sig en titt på Elin Gardeströms avhandling Att fostra journalister som lades fram vid Södertörns högskola häromdagen. Dessa ideal diskuteras främst i relation till journalistutbildningens tillkomst, men avhandlingen skildrar ändå en föreställningsvärld som är högst levande också i Åsbrinks argumentation.

Meddelande från forskningsfronten

"Pierre Bourdieu is a contemporary French sociologist little known in the Anglo-Saxon and Scandinavian sociological communities."

Yep. Trött som jag är på habitus och kulturella kapital önskar jag nästan att det kunde ha förblivit så.

Skäms

Gårkvällen innebar öl och intellektuella skämslekar. Alltså lekar där man enligt formeln "jag har inte" ska erkänna något komprometterande om sig själv, något man vet att man bör skämmas för att man inte har gjort. Eftersom ölsällskapet uteslutande bestod av akademiker var ingången läsning. Dvs. sådant man inte har läst, och vet att man ska skämmas för. Om man "vinner", dvs. om alla vid bordet har läst det man själv inte har läst, får man sitta där med skammen, men man slipper å andra sidan hälla i sig hela innehållet i ölglaset. Då måste de andra dricka istället. Om man har fel, dvs. om nån annan inte heller har läst det man själv inte har läst är det botten upp.

Ja. Jag måste erkänna att jag fortfarande inte har reglerna helt klara för mig. Därav den något förvirrade beskrivningen. Därav - troligen - alldeles för många botten upp, såväl för mig som för övriga sällskapet.

Hur som helst. Vad jag ville komma till är följande:

Jag har aldrig läst Tranströmer.

Jag har aldrig läst Stig Larsson.

Jag skäms inte. Jag skäms inte ens över att jag inte skäms. Att leka skämslekar däremot. P.I.N.S.A.M.T.

Strömpärren strikes again

Häromdagen råkade jag avslöja min hemliga blogg för ännu en såndär Riktig Forskare. Han frågade/förutsatte omedelbart att jag ägnar bloggen åt att analysera samhällsfenomen och diskussioner som på något sätt anknyter till temat för mitt avhandlingsprojekt.

Men nej. Det gör jag ju faktiskt inte.

Jag är mer intresserad av att läsa och diskutera sådant som inte på något sätt anknyter till min egen forskning. Sånt som upprör och fascinerar och som jag ev. inte har full kompetens att uttala mig om. Sånt som... till exempel... Pär Ström!

Asså Pär Ström. Igår läste jag hans nyutkomna bok Sex feministiska myter med den underbara underrubriken Sann jämställdhet kan bara byggas på sanningens grund. Vilken titel! Förnumstighet, bedräglighet och propagandism i en ljuvlig kombo. Men det är klart. Sanningen liksom. Den är ju som den är, oavsett vad sånadär världsfrånvända forskare tycker om saken. Eller som det står i klartext, på sidan 19, där myten om sociala konstruktioner effektivt avlivas: "Men verkligheten är ju som den är, oavsett vad man tycker om den." Ka-tjing! Pär Ström - stora delar av humsamforskningen(ochförmodligenävenendelavteknatforskningen) 1-0! Bra att du redde ut det för oss.

(men Pär, ett hett tips: om du vill få oss i det ideologiimpregnerade mytproducerande elfenbenstornet att läsa och ta dig på allvar bör du nog undvika att tala i termer av verklighet och sanning. Många av oss är liksom lite kinkiga med det).

Om innehållet i övrigt vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Jag är liksom... alldeles tagen. Fascinerad av denna strömska benägenhet att gå in och ha åsikter i en diskussion utan att ha någon aning om vad motkombattanterna egentligen tycker. Eller åtminstone inte redogöra för det. Polemik i all ära men saklighet - som Pär ju ändå verkar tycka är rätt så viktigt, se ex. s. 79 -  kräver väl ändå att man ger en förhållandevis rättvisande bild av vad meningsmotståndarna egentligen har sagt? Om inte annat kan det ju vara en bra service för oss läsare som inte är så insatta i genusforskningsläget. Kan man ju liksom tycka. Så vi själva får möjlighet att ta ställning och sådär.

Nå. En relaterad aspekt av är hur det som för många feminister (ajdå! nu gör jag det själv! hänvisar svepande utan att kunna belägga exakt vem som sa det!) är själva problemformuleringen i Ströms resonemang förvandlas till ett sakförhållande som alls inte behöver kritiseras. Tvärtom tas sakförhållandet som intäkt för att problemformuleringen är felaktig, att det över huvud taget inte finns ett problem. Att kvinnor lägger mer tid på hemarbete "innebär rimligen att kvinnor generellt sett är mer intresserade av hemarbete än män" (s. 63) och att kvinnor har sämre möjlighet att göra karriär och få höga befattningar är inte särskilt konstigt med tanke på att de är sjukskrivna i betydligt mycket högre utsträckning än männen (s. 39).

Hmm. Man kan ju tycka att detta borde leda in resonemanget på frågan varför kvinnor i så hög grad är sjukskrivna. Om inte annat borde det väl ändå vara ett problem? Men nej. Icke. Därtill är det naturligt att män kommer längre i karriären. Observera. Naturligt. De är ju mer tävlingsiriktade, riskbenägna och fokuserade (s. 33f). Oavsett om man tror på det här med naturliga manliga respektive kvinnliga egenskaper (själv är jag skeptisk, men så är jag ju också en såndär flummig humanist) kan det ju vara värt att reflektera över huruvida det finns egenskaper som är naturligt nödvändiga i karriären? Och - om ja - varför det i så fall är just de manliga egenskaperna som förs fram som sådana?

Men. Sakförhållanden är ju sakförhållanden. Verkligheten kan inte bestridas. Problemen görs till icke-problem.

Ja. Jag vet inte vad jag ska säga, men ändå har jag jättemycket som vill ut. Det kliar i huvudet och tankarna går i virvlar. Det märks på formuleringarna. Jag är ledsen. Kanske borde jag fokusera på den egna forskningen nu.

En sak till bara.

"Ofta grundläggs en myt genom att en forskare eller debattör som har en egen agenda genomför ett projekt eller skriver en rapport på ett vinklat sätt." Jasså du Pär. Det tål onekligen att tänkas på.

Högläsning och politiska analyser

Doktoranden (läser högt ur sitt källmaterial): "Fattigdomens bekämpande, den rätta välståndspolitiken, måste innebära en obeveklig kamp icke blott mot de yttre förhållanden, som alstra fattigdom och kvarhålla i fattigdom, utan äfven mot viljan till fattigdom, viljan att vara ekonomiskt undermålig och eländig samt socialt och kulturellt skadlig."

Den Smarte Doktoranden: "Är det Filippa Reinfeldt som har sagt det?"

På med grisögonen för grisläsningen

Idag läser jag korr. Inte mitt eget, tack och lov. Det är alltid lika uppfriskande/perspektivgivande att få härja i någon annans text, stöna över meningsbyggnader och tänka att det här var väl ändå inte särskilt tydligt formulerat? För mig fyller det en nästan terapeutisk funktion eftersom jag veeeeeeeeeet att det kommer ju i slutänden bli en färdig och bra text - och då borde väl motsvarande gälla även mina halvtaskiga alster? Kan man i alla fall hoppas. Eller?

Så går mina tankar denna tisdageftermiddag. I övrigt tänker jag på det där med historisk presens. Hepp!

To prove my point, än en gång

Jag glider visst längre och längre från bloggens egentliga tema men jag måste bara visa insikten som slog mig ett bett in i mellanmålsmackan:

Det har ingenting med ljussättning att göra. Brödet är lika gult som boken. Fatta. Nu färgmatchar jag inte bara min läsning utan också vad jag käkar till.

Parallellt med att jag läser halvtaskig deckare sitter jag också och försöker läsa den text som jag alltså ska snacka om imorgon. Det är jättejobbigt att läsa när man ideligen avbryts av pinsamhetsvrål och skamsuckar. Särskilt som de kommer ur ens egen mun.

Serendipity my ass

Högre seminariet häromveckan handlade delvis om lyckosamma slumpar och flashes of genius. För att ingen ska tro att bok-nagellacksmatchningen häromdagen är att hänföra till den första kategorin kommer här en ögonblicksbild från mitt vardagsrum.



Jag läser bara sånt som matchar. Det är därför det blir lite som det blir ibland.

Ska det göras, ska det göras med stil

Om man nu prompt ska läsa Rancière, ska man naturligtvis göra't med färgmatchade naglar.

Sen tog jag bort lacket, och då kändes läsningen inte lika angelägen längre.

På tre man hand

Nu ska jag och min avhandling på möte med Wolf Lepenies. För att få bort lite av den formella stämpeln tänkte vi ta mötet på väl valt café. Umgås lite över en kaffe och temat "tysk kultur i världskrigskontext". Vi hoppas att Wolf kan ge oss intryck och kunskaper till gagn för den egna relationen.

EDIT: The Seduction of Culture in German History. Ni hör ju hur förföriskt det låter.

EDIT 2: Han heter inte Wolf Le Penies. Ifall någon nu trodde det.