Det där med långminne och kortminne har jag ju skrivit om förut. Hur allvarligt det hela potentiellt kan vara insåg jag inte förrän jag såg Memento häromdagen. Eller såg om Memento, ska det i korrekthetens namn kanske vara. Jag har ju sett den förut. Fast då, år 2000, trodde jag att det var en psykologisk thriller med twist. Jag fattade inte att det egentligen är en metafor över avhandlingsskrivandet.
Jag ska inte återberätta handlingen, dels för att jag inte vill vara en spoiler och dels för att det är en handling som inte enkelt låter sig återberättas. Men, i grova drag. Det är en kille, Leonard. Efter en olycka kan han inte längre producera nya minnen. Det sista han minns (tror sig minnas?) är hur hans fru våldtogs och mördades. Så nu letar han efter mördaren. Nu söker han sin hämnd.
Det säger sig kanske självt att det inte är helt enkelt att leta efter sin frus mördare om man inte kan producera nya minnen. Alla människor han möter, alla samtal, alla händelser försvinner inom några minuter. Tillbaka till nolläget. Alla spår suddas ut.
För att kunna upprätthålla jakten - och på något sätt fungera i vardagen - har Leonard utvecklat ett system. Han fotar människor han möter, skriver upp information om dem. Typ "Lita inte på den här mannen". Fotografierna är hans sätt att orientera sig, skapa samband, strukturer. Fotografierna, lapparna och tatueringarna.
Tatueringarna ja. Särskilt viktig information kan man inte riskera att skriva upp på en lapp. Lappar kan ju försvinna. Så inte tatueringar. Det innebär att Leonard har kroppen fylld av tatueringar. "Fakta". Typ av slaget att mördaren är en vit man. Mördarens namn. Mördarens registreringsnummer.
Filmen igenom är igenkänningsmomentet slående. Nu har jag visserligen inte mina fakta och teser tatuerade över kroppen. Men ändå. Vilken doktorand kan inte relatera till problemet att pussla ihop och hitta ett system för sina fakta? När man inte vet det övergripande mönstret, hur vet man då vilken pusselbit som passar var? Man vet ungefär vad man gör (jagar mördare/skriver avhandling) men man vet inte var i processen man är. Och när allt man läser försvinner in i dimman. Personligen arbetar jag med ett post it-lappsystem. Det funkar sådär, kan jag meddela. Mina böcker är fyllda av post its, ibland ev. med en liten anteckning. Varje gång jag läser är det som en ny läsning. Åter till nolläget. Ibland ramlar lapparna bort. En liten spricka i systemet. Jag försöker glömma det också.
Mot slutet av filmen blir det riktigt obehagligt. När huvudpersonen (ev.) får veta hur allt (ev.) ligger till (med reservation för att inget kanske var som det verkade). Jag vet inte vad det skulle motsvara i avhandlingsskrivarsammanhang; kanske att tesen sprack? Och hur man vägrar erkänna det. Vägrar ta in de nya fakta som gör att hela ens pussel krackelerar, att hela ens arbete har varit förgäves. Hur man aktivt motarbetar dem. Glömmer dem. Kanske inte går så långt som till att skapa nya fakta, men gör sitt yttersta för att de fakta man har ska funka med ens tes.
The pen is a mighty sword. Det kräver dock att orden skrivs på en lapp som man inte glömmer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar