Vad gäller förmågan att väcka livsandarna vid frukostbordet är Svenskt Näringsliv alltid pålitliga. Att mina livsandar oftast är rasande är likaså tack vare dem.
Förutom de konkreta förslagen fascineras jag över deras förmåga att ständigt bräcka sig själv i fråga om idioti. Men frågan är om de inte nått den absoluta gränsen för denna förmåga nu. Dagens förslag handlade om sänkt studiebidrag till humaniorastudenter, samtidigt som bidragsdelen ska höjas för studenter på utbildningar "som ger hög ekonomisk avkastning". Jag har inte läst själva rapporten - den finns inte tillgänglig på nätet än - men DN, SvD och SR rapporterar samtidigt som diskussionerna på facebook och i andra sociala medier går heta.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt eländet. Fraser och formuleringar som "irrvägar", "lågproduktiva utbildningar", "signal om vad som lönar sig" eller "det blir fel om besvärliga jobb ratas till förmån för nöjesstudier, som drar ner den framtida inkomsten". Det är så dumt att jag blir alldeles matt. Och precis som med Pär Ström vet jag inte var jag ska börja nysta. På ett principiellt plan? Eller i detaljerna, kanske den personliga erfarenheten? Exv. erinra mig alla besvärliga jobb jag har ratat till förmån för nöjesstudierna som doktorand? Nä, det verkar lite väl kinkigt och självcentrerat. Humanistmartyrskap nej tack.
Så om jag börjar mitt i då? Exv. i deras intressanta påstående att de inte vill "formera en ny modell" (enligt artikeln på svd.se). För som jag uppfattar förslaget är det just en ny modell de formerar. En modell där bidragssystemet inte är allmänt och generellt, där alla har rätt till studiestöd, utan där det prövas utifrån olika premisser. Fast i det här fallet är det inte utifrån föräldrarnas inkomst/möjligheter att stödja sin avkomma under studietiden utan utifrån prognoser om framtida inkomst/lönsamhet. Oavsett. En ny modell är det lik förbannat.
Vad gäller vissa av deras argument undrar jag även om man inte kan tänka sig alternativa tolkningar. Att exv. det faktum att f.d. studenter inom konst och humaniora "inte jobbar på en relevant arbetsmarknad" visar på bredden och flexibiliteten i just deras utbildning? Och kan man inte vända på frågan? Hur många som har gått en ekonomi- eller juridikutbildning arbetar specifikt som ekonomer eller jurister? Betraktas inte såväl ekonomi- som juridikkunskaper som en kompetens som kan komma till pass i flera yrken? Vad är det - förutom rena fördomar - som säger att motsvarande kompetenser inte står att finna i humanioran?
Fast egentligen är det nog inte de konkreta argumenten som stör mig mest, utan snarare det ständiga nedrackandet och pissandet på humanister. Onödighetsförklaringen. Frågan är heller inte "ny". På sextiotalet talade man om humanistöverskottet, och försökte på olika sätt komma till rätta med problemet (detta behandlas exv. i en avhandling om journalistutbildningen som kommer till hösten). Dessutom tycks humaniora inte riktigt betraktas som en riktig vetenskap, en som gör nytta, kommer med relevanta poänger, driver samhällsutvecklingen framåt (och jag avskyr verkligen att tala i dessa termer det är väl så alla verksamheter måste motiveras numera). Det motsäger inte att vi inte kan framställas som potentiellt farliga. Fuckar upp människors tänkande, människors sätt att vara. Genusteori, postmodernism, ni vet det köret. Då anklagas vi för att vilja strula till andras liv.
Och man undrar. Hur hamnade vi här? Jag gillar inte den term jag nu tänker använda men hur hamnade vi i detta paradigm där oförståelsen (som stundom gränsar mot rent förakt) mot humaniora är så starkt, och kan artikuleras med en sådan naiv självklarhet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar