Hån, skam och ond bråd död

Läser avhandlingsavsnitt som skrevs för en sisådär fyra år sedan, som nu ska bearbetas för att ev. kunna ingå i nån form av slutsemniariemanus.

Reaktionerna (i nämnd ordning):

Hånskrattar.

Våndas.

Dör.

Sagt på doktorandkontor

Idag sa Den Smarte Doktoranden att den här veckan är veckan då allt kommer att lossna.

Sedan konstaterade han att mitt eget personliga helvete vore att aldrig bli färdig med kapitlet jag skriver på nu (ja jag har skjutit på deadline en vecka till).

Då kastade jag en överstrykningspenna på honom (gul).

I samma sekund uppenbarade sig Föredettingprefekten i dörren. Han undrade vad det var för högstadiefasoner vi ägnade oss åt.

Då sa jag vad D.S.D hade sagt. Då tyckte Föredettingprefekten att jag gjorde rätt som kastade pennan på honom (D.S.D).

Så barnsliga naivistiska har vi varit idag.

Jag tror inte alls att nånting kommer att lossna. Någonsin.

Welcome to my personal hell.

Dagens insikt

Det blir ingen avhandling. Idag heller.

Refererad

I en artikel. Av en sån där riktig forskare. Disputerad och etablerad. Därtill ekonom.

Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiihhhhhhhhh.

Ångesten.

Fast lite kul är det också.

Och vet ni? Tydligen är det jag som står för den kritiska berättelsen. Jaha ja. Där ser man.

Hej Dr. And., du ger mig ångest!

Nu krävs det i och för sig inte särskilt mycket för att mina ångestdemoner ska börja yla, men så läser man vad andra doktorander pysslat med under året och drabbas av... ja, ni vet säkert vilket ord som ligger på tungan här. Men det är onekligen kul att ha hamnat på läsvärt-listan, även om denna blogg (asså min egen) inte så mycket handlar om forskning eller tredje uppgiften som spridningen av banala tankar och ventileringen av å*****.

Vad gjorde jag förra året? Jag och avhandlingen levde delvis separerade, och sedan försökte vi närma oss varandra genom terapi, såväl i enskilda samtal som i grupp. Jag kom ut med en otrohetsgrej som (lågintensivt) pågått under flera års tid, och så hade jag en del undervisning (här vågar jag mig inte på några förhållandemetaforer, vill inte riskera att bli anmält eller nåt). När insitutionen åkte på internat blev det lite av en romantisk återhämtning för mig och avhandlingen, vi blev liksom nyförälskade och allt kändes tip-top. Så slog den grå vardagen in och man tänkte, vad är det för jäkla skitrelation egentligen? Så har det varit, fram och tillbaka, under hela året (fast nu lever vi tillsammans igen, under samma tak på samma kontor, och målsättningen är att inte ta sitt pick och pack och dra som jag gjort tidigare).

I år ska jag satsa helhjärtat på förhållandet. Jag ska även undervisa men i övrigt ska jag Inte Göra Nånting som inte är Exklusivt Dedikerat till Mig och Avhandlingen och vårt Förhållande. Eye on the prize, liksom. Disputation vårvintern 2013.

2012

Föresatser för det kommande året:

Att skriva färdigt avhandlingen.

...

Ja. Det var väl typ det.

Dags att resignera?

Tidigare idag föreslog Den Smarte Doktoranden att jag ska lämna in texten imorgon istället för att dra ut på plågan till på fredag. Jag invände så klart att även om jag inte hinner bli färdig så måste jag åtminstone försöka fylla i de värsta luckorna. Varpå den kritiska frågan infann sig: "Kommer den verkligen att bli bättre då?"

Det ärliga svaret är ju nej. Hur upplyftande den tanken är kan ni säkert lista ut själva.

My baby shot me down

Jag har skjutit min deadline. Man hade ju hoppats att det skulle innebära att det omedelbara hotet var avvärjt. Men icke. Jag följer med i fallet, och får leva med ångesten en vecka till.

Hjärtstillestånd

En klar nackdel med att dra nätverkskabeln är att sånt man har liggande på specialutrymmen på servern inte blir åtkomliga när kontakten bokstavligen är bruten. Med "sånt" avses i princip hela mitt källmaterial.

Det jobbiga var att när nätverkskontakten återanknöts var länken till servern likväl försvunnen. Nu ska jag inte ägna mig åt överdrivna likelser, men tiden det tog att starta om datorn i förhoppning att inställningarna skulle återskapas kändes lite som sekunderna i läkarserier när de laddar defibrillatorn. Lätt stressande sådär.

Det går bra nu

Efter några veckor av skrivkramp och ångest kan jag meddela att det delvis har släppt. Har (potentiellt) fått rätsida på kapitlet och vet hur jag ska strukturera det hela.

Sen är det ju också fredagkväll. Avhandlingsrelaterade spänningar tenderar att delvis släppa på fredagar.

Så nu är det dags att gå hem.

Det är som när man får en riktigt bra idé. Första impulsen är dessvärre alltid att hämta kaffe.

En sak som slog mig

Om allt är forskning är inget forskning.

SUG PÅ DEN NI, FÖREDETTINGPREFEKTEN RESP. DEN SMARTE DOKTORANDEN!!!

Skriva för sina läsare

Btw. En del som ramlar in här verkar ha gjort det som ett resultat av sökordskombinationen "ångest inför disputation". Jag funderar lite över vad man med en sån sökning hoppas på att hitta. Lugnande ord, konkreta tips på hur man ska hantera sin ångest eller någon som lider av det ännu mer?

På den här bloggen är ångesten omedelbar och ofiltrerad. Jag hoppas att jag med mitt eget dåliga exempel kan lugna någon annan ångestdriven själ. Hur man ska hantera den vet jag dock inte riktigt. Skapa en blogg kanske?

Kvinnan utan den vita hatten (11 år senare)

Kent har ju en fantastisk förmåga att sätta text och ton på alla tankar och känslor man både har och inte visste att man hade. Tidigare har jag mest relaterat det till allmän ångest och livskriser, men nu har doktor Huvtröja upptäckt en version specialanpassad för misslyckade doktorander också:

Jag hatar avhandlingen jag skrivit / Jag hatar allt jag nånsin sagt / Jag hatar den som jag har blivit / När jag trott att jag haft makt / Jag hatar klyschorna jag spridit / På sång och dans och sprit / Man kanske borde ta sitt liv nu / Men jag trivs ju så bra i min svit / Men vi ska alla en gång dö / Ja vi ska alla en gång dö / Ja vi ska alla en gång dö.

När ångesten slår till på allvar ska jag tänka på det. Det och dvärgsången:

Åh hum min tes e dum den e ju ingenting / Vad gör det om hundra år när allting kommer kring.

EDIT: eftersom jag då som nu är ett trotsbarn tog jag studenten utan fånig mössa. Frågor på det? Nä jag tänkte väl det.

Only in dreams

I helgen disputerade jag. Ja jag vet, det var lika oväntat för mig som för er. Oväntat för de flesta, faktiskt. Mina handledare var exv. inte där. Så inte heller någon opponent, eller betygsnämnd. En forskare från granninstitutionen hoppade in och agerade ordförande. Disputationsakten ägde rum i min gamla högstadieskola och istället för vänner och kolleger satt en rad osnutna gymnasieelever i auditoriet och skränade. Det var också de som agerade opponenter, ställde frågor. Riktigt svåra frågor, faktiskt. Frågor jag inte kunde besvara. Som den här: "Du skriver att det fanns såna här företag i 40 länder. Kan du säga vilka länder?" Varpå jag: "Eh, nej det kan jag inte, faktiskt. Eller vänta... ehhhh... man kan väl tänka att det är typ de vanliga länderna... typ... Sverige, Tyskland, England, Frankrike..." Samtidigt som jag kallsvettades 1) då jag förstod att det var på det här svaret som hela avhandlingen kunde stå och falla och 2) då jag undrade vad i helvete jag skrivit om som gjorde frågan motiverad. Företag? Not in my avhandling. I alla fall inte vad jag vet.

Ja och här har vi den andra överraskningsaspekten. Allt eftersom disputationsakten fortskred stod det klart att jag inte haft något slutseminarium. Att jag inte skrivit färdigt avhandlingen. Att jag inte ens tittat på den, varken innan eller efter manuset gick till tryck (vem som skickat det till tryck, ja det är f.ö. också en gåta jag inte riktigt fått något svar på än). Att jag inte hade en aning om vad som stod däri. Här någonstans dök handledaren upp och vi hade akutterapisamtal (ev. i en garderob/städskrubb, men här kanske mitt minne sviker). Han försäkrade mig om att det inte var någon fara. Att det inte gjorde någonting att jag inte haft något slutseminarium eller ens tittat på boken, eftersom... eftersom... eftersom... ja. Nej. Sen blev allt svart.

Sen vaknade jag. Lyckligtvis, men med en obehaglig känsla kvar i hela kroppen.

Det är knappast någon dröm vi behöver ägna en massa tankemöda åt att uttolka. I fortsättningen hoppas jag dock att min rädsla för att bli avslöjad tar sig formen av en klassisk nakenhetsvandring på stan.

I want to believe

Några veckor innan jag själv började blogga ägnades flera fikarumsdiskussioner åt temat rulltrappereparatören. Ni vet den där (åtminstone under en kort period) hajpade bloggen om att serva rulltrappor i Flemingsberg. För mig och mina doktorandkolleger var det något av en ny värld som öppnades. Det lät ju så konkret. Så handfast. Så på riktigt. Till skillnad från den hittepåverksamhet som är forskning. Så vi lämnade den vanligtvis skeptiska attityden därhän och lät oss villigt förtjusas. Förföras. Av en rulltrappereparatör i Flemingsberg.

Idag kom temat rulltrappereparatören upp i fikarumsdiskussionen. Då fick jag veta att den troligen är en fejk.

[Plats för häpna reaktioner, alternativt hånskratt åt mig som inte tänkt den tanken tidigare. Och har jag tänkt den har jag lika snabbt slagit bort den. Allt enligt principen I want to believe]

För egen del har besvikelsen existentiella dimensioner. Tänk om jag(ochminavhandling) också skulle visa sig vara en fejk? Å ena sidan skulle jag då få bekräftat det själv jag länge har misstänkt. Å andra sidan skulle det vara förödande på precis alla plan.

Många metanivåer i omlopp här. Mycket ångest. Nu väntar jag bara på att universitetet ska gå ut med en dementi: "Doktorander? Nä några sådana har vi inte här."

Upp upp upp upp ner

Ni vet den där Sisyfos? Jag fattar fan inte hur han orkar, men ändå känner jag mig närbesläktad på nåt sätt.

Börja dagen i chock

Man är nog inte helt i balans med tillvaron när ersättningskrav från biblioteket får allting att rämna. Men faktiskt. Jag hatar hatar hatar att inte ha koll. Ersättningskrav från biblioteket är ett tecken på att man inte har koll.

Fast ännu mer frustrerande är kanske ändå att det inte var jag själv som brast. Kollade igenom utkorgen. Jomenvisst hade jag bett om att få förlänga lånet. Det är alltså DE som inte har koll. Ändå sitter jag här med hjärtklappning. Eftersom jag hatar hatar hatar möjligheten att det eventuellt var så att jag inte hade koll. Fast jag alltså hade koll.

Shit asså. Oavsett vem som hade eller inte hade koll är det inget sundhetstecken att börja dagen i chock, och arbetsveckan med hjärtklappning. Särskilt inte av så futtiga skäl som ett ersättningskrav från biblioteket. Ev. borde jag se över mina prioriteringar. Ev. borde jag söka hjälp.

Alla vägar leder till ångest

För några månader sedan slutade jag föra avhandlingslogg. Ni vet, den där boken där man hastigt sammanfattar dagens insatser för att få lite koll på vad man pysslar med.

Loggen var var jättebra och strukturerande, ingav lugn och en känsla av perspektiv. Till en början. Men eftersom jag inte är särskilt strukturerad tog kaoset snart över handen. Det var som om jag hela tiden måste imponera på mig själv genom att skriva ner allt jag gjort, för att döva ångesten och känslan av att inte åstadkomma något alls. Alternativt underdriva mina insatser för att driva ner de (egna) förväntningar som aldrig infriades. Så loggen handlade mest om vad jag önskade att jag hade gjort, samtidigt som den gav mig ångest för att jag inte gjorde vad jag borde. Nåt perspektiv på arbetet gav det då rakt inte. Om en dagsnotering löd "läst NN" så tacka fan för att jag hade ångest över att jag inte läst NN ordentligt.

Så jag slutade med loggen. Och jag kände mig fri.

Nu sitter jag och försöker sammanfatta vad jag gjort de senaste två månaderna. Ångesten är skyhög. Det som inte är nedskrivet, finns inte. Betyder det att jag inte gjort något alls de senaste två månaderna? Dagens insats: Ångest.

EDIT: Ungefär samtidigt som jag slutade skriva avhandlingslogg började jag skriva avhandlingsblogg. Det finns absolut inget samband här.

Broken promises, again

"Jag ska inte förbereda mig", lovade jag mig själv när jag tackade ja till presentationen. Bara titta igenom texten och göra lite stödord.

Bah. Jag ska inte avge några löften eftersom jag garanterat kommer att bryta dem. Har filat på den jäkla presentationen hela dan nu.

Giv mig en drake att dräpa

"Det finns saker man måste göra, annars är man bara en liten lort."

Ja. Jag antar att offentliga framträdanden inte räknas till dessa måsten. Men de borde ingå, om inte annat så för att göra den jonatanska sentensen tillämpbar på mitt själstillstånd. Åtminstone jag ser kopplingen, och tänker att drakjakt vore att föredra framför att hålla den där satans presentationen.

Om det finns någon gud så hör min bön: giv mig en drake att dräpa, eller åtminstone vett att aldrig försöka lämna elfenbenstornet.