Vetenskapsjournalistik / it takes two to tango

Jag vet att jag borde vara kritisk, muttra någonting om hur underhållningskulturen tar sig in i universitetsvärlden, ställa frågor om hur långt forskningsrön ska populariseras för att passa den s.k. verkligheten och ifrågasätta den pseudodebatt om forskarvärldens slutenhet som DN f.n. envisas med att driva. Istället har jag ägnat stora delar av helgen åt att fundera över dansvänligheten i min avhandling. Slutsats? Det skulle vara som nyuppsättningen av Svansjön, opponenten skulle tycka att initiativet var lovvärt men att varken idé eller utförande räckte ända fram. Dessutom har jag en gnagande känsla av att naturvetenskapliga ämnen bättre låter sig framdansas. Flum som flum liksom.

Men oavsett vad man tycker om lattjo lajban i forskarvärlden så tycker jag att Hanna Fahl gör ett utmärkt jobb som vetenskapsjournalist. Alltså på riktigt.

Till förmiddagens fikarast är det f.ö. bra om ni hinner ögna den här. Så vi har nåt att prata om menar jag.

När tankarna materialiseras

Om ett par veckor ska jag på disputation. Det är andra halvan av det som en gång i tiden var min D-kurs som tar steget över till andra sidan och blir en såndär Riktig Forskare. Igår fick jag avhandlingen (Avhandlingen!) i mina händer. Och oj vilken skillnad det gör! De texter som man tidigare har läst (och korrat), printade worddokument i Times New Roman, punktstorlek 12, radavstånd 1.5. Plötsligt har de transformerats, (åter)materialiserats som en Riktig Bok.

Jag har så klart inte hunnit läsa, bara skumma. Extra kul hade jag åt metodavsnittet, åt resonemanget om tolkning och kontexter. Karlsohn, Fareld, Burke, Skinner - är de inte precis de texter vi läste på vår gemensamma metodkurs för ca. två år sedan? Känner jag inte igen resonemanget, är inte själva formuleringarna fruktansvärt välbekanta?

Ibland är det skönt att konkret påminnas om att avhandlingen är det materiella resultatet av ett antal års forskningsvedermödor. Att den är summan av alla arbetsdagar, alla arkiv man besökt, alla böcker man läst, alla kurser man tagit. Alla texter man skrivit, kasserat, reviderat. Att det, även i slutänden, kan komma till användning. Att arbetet man lagt ner på nåt sätt faktiskt spelade roll.

Det blir en avhandling. Någonstans på vägen blir det det.

Undervisningsförberedelser

Man kan ju läsa in sig på kurslitteraturen.

Man kan också hitta inspiration på andra håll.

Tack historyteachers och Dr. Luvtröja. Ni tillhör mina inspirational people. Lätt.

På tre man hand

Nu ska jag och min avhandling på möte med Wolf Lepenies. För att få bort lite av den formella stämpeln tänkte vi ta mötet på väl valt café. Umgås lite över en kaffe och temat "tysk kultur i världskrigskontext". Vi hoppas att Wolf kan ge oss intryck och kunskaper till gagn för den egna relationen.

EDIT: The Seduction of Culture in German History. Ni hör ju hur förföriskt det låter.

EDIT 2: Han heter inte Wolf Le Penies. Ifall någon nu trodde det.