Hej Dr. And., du ger mig ångest!

Nu krävs det i och för sig inte särskilt mycket för att mina ångestdemoner ska börja yla, men så läser man vad andra doktorander pysslat med under året och drabbas av... ja, ni vet säkert vilket ord som ligger på tungan här. Men det är onekligen kul att ha hamnat på läsvärt-listan, även om denna blogg (asså min egen) inte så mycket handlar om forskning eller tredje uppgiften som spridningen av banala tankar och ventileringen av å*****.

Vad gjorde jag förra året? Jag och avhandlingen levde delvis separerade, och sedan försökte vi närma oss varandra genom terapi, såväl i enskilda samtal som i grupp. Jag kom ut med en otrohetsgrej som (lågintensivt) pågått under flera års tid, och så hade jag en del undervisning (här vågar jag mig inte på några förhållandemetaforer, vill inte riskera att bli anmält eller nåt). När insitutionen åkte på internat blev det lite av en romantisk återhämtning för mig och avhandlingen, vi blev liksom nyförälskade och allt kändes tip-top. Så slog den grå vardagen in och man tänkte, vad är det för jäkla skitrelation egentligen? Så har det varit, fram och tillbaka, under hela året (fast nu lever vi tillsammans igen, under samma tak på samma kontor, och målsättningen är att inte ta sitt pick och pack och dra som jag gjort tidigare).

I år ska jag satsa helhjärtat på förhållandet. Jag ska även undervisa men i övrigt ska jag Inte Göra Nånting som inte är Exklusivt Dedikerat till Mig och Avhandlingen och vårt Förhållande. Eye on the prize, liksom. Disputation vårvintern 2013.

Change of plans

Istället för att skriva en lång och jäkligt omständlig avhandling ska jag skriva en slimmad och jäkligt vass dito.

Det är ju så genialiskt att jag önskar att jag tänkt på det från början.

En helt ny karriär

Häromdagen var jag hos skomakaren. Där var det fullt ös. Alla tanter i kvarteret ville få såväl vinterkängorna som vårskorna fixade.

Man kan ju tycka att skomakarn borde vara nöjd. Strid ström av kunder = kling i kassaapparaten. Fast så värst nöjd verkade han inte. Han såg ut att hellre vilja dricka kaffe och snacka strunt med sina polare. Tapetserarna som han delar lokal med.

När jag blir stor vill jag också ha en affär där jag kan sitta och dricka kaffe och snacka strunt med mina polare. Vad för verksamhet jag ska bedriva spelar mindre roll. Sälja osorterat skräp kanske. Ha en språkverkstad. Så ska jag sitta där dagarna i ända och tjattra och hinka kaffe med vännerna. Kommer det kunder ska vi sucka tungt och mobba dem.

(Det där sista vet jag själv är en lögn. Det är inte  mitt buttra, asociala jag utan snarare mitt översociala dito som kommer att driva kunderna på flykten. Såvida jag inte hinner snacka ihjäl dem först alltså).

Jag inser att det finns en massa aber i den här fantasin. En kritiker kan också undra på vilket sätt affärsinnehavarskapet egentligen skiljer sig från doktorerandet. Doktorerandet innehåller ju flera av de ovan nämnda komponenterna. Det dricks en hel del kaffe. Det tjattras en hel del med vännerna. Kommer det handledare suckar vi tungt och mobbar dem.

Men let's not be kritiska! Let's not be realistiska! Fokusera på det positiva. Egen affär. Hinkvis med kaffe. Struntprat med vännerna.

Mina andra alternativa karriärplaner är: läkare, förläggare, konsumentombudsman, diplomat och spion.

Broken promises, again

"Jag ska inte förbereda mig", lovade jag mig själv när jag tackade ja till presentationen. Bara titta igenom texten och göra lite stödord.

Bah. Jag ska inte avge några löften eftersom jag garanterat kommer att bryta dem. Har filat på den jäkla presentationen hela dan nu.

Ändrade planer

I eftermiddags fanns det en plan. Sedan började solen skina och jag tyckte det var bättre att tillbringa eftermiddagen i spåret. Längdskidor är en intellektuell aktivitet, har jag hört. Så jag ba' "sorry Wolf, vi får ta vårt möte en annan dag". Hmm, jag hoppas han inte läser den här bloggen.