Om texas chainsaw massacre vore en avhandling...

"...skär halsen av dem med ett elegant snitt så det inte blir slabbigt och splattrigt".

Hehe.

Jag ska ta rådet på allvar, men är ändå lite nöjd över denna kommentar till mitt slutmanus...

Slutsats: istället för motorsågsmassaker, tänk Beatrix/the Bride i O-ren Ishiis trädgård. Ett snitt och sen flyger skalpen. Enkelt. Elegant. Oerhört effektfullt.

Forskningsetik igen

Det här med etik och moral i avhandlingsskrivandet har ju varit ett återkommande tema här i bloggen, särskilt när det rör sig om samhällsvetenskaplig forskning som gör anspråk på att göra sådant som vi humanister gör bättre (och som misslyckas grovt, vilket så klart hör till saken). Nu sitter jag här med ett praktexempel på sådan misslyckad forskning och jag vill så gärna använda det för att stärka min egen poäng (vilket, grovt sett, går ut på att tidigare forskning har fel, gör fel, tänker fel, etc.) men det känns så jäkla taskigt just för att det är ett sådant praktexempel som det egentligen inte finns något förmildrande eller förlåtande över. Och alltså känner jag mig, av hedersskäl, förhindrad att använda det.

Först tänkte jag att jag är som Bamse. Om man är väldigt stark måste man också vara väldigt snäll. Sen insåg jag att jag är matadoren i Ferdinand. Här ligger jag och bölar över att motståndet är så passivt och klent att jag inte får visa hur tuff jag är med min penna och min hjärna.

---

EDIT: "som misslyckas grovt" syftar naturligtvis till samhällsvetarna. Åtminstone i det här fallet. Misslyckad humanistisk forskning kan vi prata mer om nån annan dag.

Brottstycken

Om nån precis gick förbi vårt kontor och trodde att vi pratade om Piff och Puff i Kalle Ankas julafton så stämmer det till viss del, men vad vi EGENTLIGEN talade om var det där med metod och att om man inte kan säga vad man ska göra (på ett förståeligt sätt) så får man visa det istället (okay, we'll show you!). Sen dissade vi humanistkolleger i allmänhet och ***vetare i synnerhet men vi var faktiskt inte elaka för vad allt detta handlar om är på vilket stort ALLVAR vi tar det här med forskning (även om jag anklagades för att vara som D.S.D.S.H. vilket jag översatte som "en finne i röven"). Och ja, jag är ledsen att jag skriver som Benke Olsson.

D.S.D. gjorde f.ö. en väldigt fin Piff-imitation. Eller om det var Puff. Eller Foucault på helium. Man kan aldrig riktigt veta.

Har du en gång kommit hit blir du aldrig mera fri

Häromdagen pratade jag med Den Smarte Doktoranden om mina drop out-planer. Han menade att det vore lika korkat som den där (norrmannen? Bellman?) som skulle simma över Atlanten men blev trött och vände när han hade hundra meter kvar.

Dagen efter pratade jag om samma sak med Föredettingprefekten. Han konstaterade att det var ganska länge sedan jag nådde the point of no return.

Jag tänker att jag borde känna mig som en äventyrare, en pionjär vid the frontier. Ingen återvändo, framåt är enda vägen. Etc.

Det är vad jag tänker att jag borde tänka. Vad jag hör i mitt inre är en sång vars innebörd jag inte riktigt vet hur jag ska förstå. 

Fiktivt på Facebook

Å man ba' kom igeeeeeen, är inte fiktiva figurer sååååååååå 2010?

undrar
nu Freja,
då miss Piggy

Drakar, demoner och party poopers

I gårdagens DN skrev Hanna Fahl om klåfingriga forskare som inte kan låta bli att lägga sin analytiska näsa i blöt. Ifrågasättandet och den kritiska hållning som nånstans är forskningens grunduppgift har liksom gått för långt när forskningsrön visar att piraterna inte alls arrrrrr:ade i tid och otid utan pratade som vanligt folk.

Osökt kommer jag att tänka på den drakdokumentär som gick på SVT för ett par år sedan. Redan där kände jag personligen att måttet var rågat. För. Kom. Igen. Drakar är drakar. De är stora, färgglada, och sprutar eld. De ser inte ut som skabbiga rabieshundar med vingar. Vilket denna fiktiva dokumentär (bara den ordkombon!) fick det till.

Fast även om jag nånstans håller med Hanna Fahl vore jag inte mycket till forskare om jag inte också föreslog en alternativ tolkning. Exempelvis att mycket faktiskt blir skojigare när vetenskapen kommer och tar saker och ting på liiiiiiiiiite för stort allvar, eller när ambitionen att verka intresseväckande liksom leder tankarna fel. Som med drakarna till exempel. Eller piraterna. Turerna kring planeten/icke-planeten Pluto ska vi inte ens tala om.

Fast frågan är om inte demonforskningen ändå tar priset. I år har det kommit ut en bok med den braskande titeln Var Hitler en demon? Som Dr. Huvtröja konstaterade är det en intressant titel. inte minst som forskningsfråga betraktat. Och eftersom jag inte har någon egen fantasi tänker jag ogenerat sno Dr. Huvtröjas kommentarer rakt av:

Svarar man nej är resultatet trivialt, besvarar man den ja, kommer den utmana 60 års forskning på området. Man kan nästan föreställa sig Joachim Fest, Ian Kershew, Alan Bullock och de andra hitlerforskarna rannsaka sig själva: "Fan, varför gick jag i fällan och postulerade att Hitler tillhörde arten Homo sapiens sapiens!?"

Btw. Häromdagen pratade jag, Den Smarte Doktoranden och Dr. Huvtröja rövarspråket. Fördelen med att jobba på ett universitet är att ingen höjer på ögonbrynen när man nördar runt med utdöda språk.

Välkommen till förf.landet.

En doktorandkollega kom precis in och bad om en bok som jag medverkat i. Det som på en normal arbetsplats skulle ha varit en transaktionakt på sisådär 30 sekunder utvecklades till en assoctiationskedja som jag naturligtvis inte kan låta bli att delge mina läsare.

Jag: Egentligen borde jag skriva i den också. Till NN från förf.
Kollegan: Jaaaaaaaaaaa! Det är klart du ska!
Jag: Fast jag är ju bara en av författarna. Då kan jag inte skriva så.
Kollegan: Du kan skriva till NN från Snygg-förf.

Ja ni förstår kanske vart det barkar. För den som trodde att akademin är en seriös arbetsplats där det jobbar folk som skriver saker och som därmed också kan kallas författare kan jag meddela att så inte är fallet. Akademin har snarare tydliga likheter med smurfriket Glömda Landet och befolkas av obskyra, likformliga varelser som främst går att skilja från varandra genom namnet: Snyggförf. Smartförf. Besserwisserförf. Handledarförf. Prefektförf. Professorförf. En snabbvända i wikipedia bekräftar likheterna ytterligare: i Akademin talas ett säreget språk som minner om vårt eget men där vissa ord och uttryck ersätts enligt en avancerad logik som endast förfarna förstår, och förfarnas främsta arbetsuppgift består i att bygga en bro (hallå? metaforen?) som aldrig blir klar (haaaaallå? metaforen?).

Så, for the record. Det heter inte längre att skriva. Det heter att förfa loss.

Being dr. J. Evans Pritchard

Den obehagliga tanken. När man inser att man inte är mr. Keating. När man inser att ens pedagogik nog ligger närmare dr. J. Evans Pritchard. Då vill man bara ställa sig och vråla över hustaken. Men eftersom man är hämmad och uppstoppad blir det bara ett pip. Och det lysande pedagogiska exempel jag ursprungligen ville göra inför mina studenter faller platt eftersom de är för unga för att ha varit förälskade i Robert Sean Leonard och velat fånga dagen med Robin Williams. Det är som med vrålet. Det blev bara ett pip.

Memento

Det där med långminne och kortminne har jag ju skrivit om förut. Hur allvarligt det hela potentiellt kan vara insåg jag inte förrän jag såg Memento häromdagen. Eller såg om Memento, ska det i korrekthetens namn kanske vara. Jag har ju sett den förut. Fast då, år 2000, trodde jag att det var en psykologisk thriller med twist. Jag fattade inte att det egentligen är en metafor över avhandlingsskrivandet.

Jag ska inte återberätta handlingen, dels för att jag inte vill vara en spoiler och dels för att det är en  handling som inte enkelt låter sig återberättas. Men, i grova drag. Det är en kille, Leonard. Efter en olycka kan han inte längre producera nya minnen. Det sista han minns (tror sig minnas?) är hur hans fru våldtogs och mördades. Så nu letar han efter mördaren. Nu söker han sin hämnd.

Det säger sig kanske självt att det inte är helt enkelt att leta efter sin frus mördare om man inte kan producera nya minnen. Alla människor han möter, alla samtal, alla händelser försvinner inom några minuter. Tillbaka till nolläget. Alla spår suddas ut.

För att kunna upprätthålla jakten - och på något sätt fungera i vardagen - har Leonard utvecklat ett system. Han fotar människor han möter, skriver upp information om dem. Typ "Lita inte på den här mannen". Fotografierna är hans sätt att orientera sig, skapa samband, strukturer. Fotografierna, lapparna och tatueringarna.

Tatueringarna ja. Särskilt viktig information kan man inte riskera att skriva upp på en lapp. Lappar kan ju försvinna. Så inte tatueringar. Det innebär att Leonard har kroppen fylld av tatueringar. "Fakta". Typ av slaget att mördaren är en vit man. Mördarens namn. Mördarens registreringsnummer.

Filmen igenom är igenkänningsmomentet slående. Nu har jag visserligen inte mina fakta och teser tatuerade över kroppen. Men ändå. Vilken doktorand kan inte relatera till problemet att pussla ihop och hitta ett system för sina fakta? När man inte vet det övergripande mönstret, hur vet man då vilken pusselbit som passar var? Man vet ungefär vad man gör (jagar mördare/skriver avhandling) men man vet inte var i processen man är. Och när allt man läser försvinner in i dimman. Personligen arbetar jag med ett post it-lappsystem. Det funkar sådär, kan jag meddela. Mina böcker är fyllda av post its, ibland ev. med en liten anteckning. Varje gång jag läser är det som en ny läsning. Åter till nolläget. Ibland ramlar lapparna bort. En liten spricka i systemet. Jag försöker glömma det också.

Mot slutet av filmen blir det riktigt obehagligt. När huvudpersonen (ev.) får veta hur allt (ev.) ligger till (med reservation för att inget kanske var som det verkade). Jag vet inte vad det skulle motsvara i avhandlingsskrivarsammanhang; kanske att tesen sprack? Och hur man vägrar erkänna det. Vägrar ta in de nya fakta som gör att hela ens pussel krackelerar, att hela ens arbete har varit förgäves. Hur man aktivt motarbetar dem. Glömmer dem. Kanske inte går så långt som till att skapa nya fakta, men gör sitt yttersta för att de fakta man har ska funka med ens tes.

The pen is a mighty sword. Det kräver dock att orden skrivs på en lapp som man inte glömmer.

Kvinnan utan den vita hatten (11 år senare)

Kent har ju en fantastisk förmåga att sätta text och ton på alla tankar och känslor man både har och inte visste att man hade. Tidigare har jag mest relaterat det till allmän ångest och livskriser, men nu har doktor Huvtröja upptäckt en version specialanpassad för misslyckade doktorander också:

Jag hatar avhandlingen jag skrivit / Jag hatar allt jag nånsin sagt / Jag hatar den som jag har blivit / När jag trott att jag haft makt / Jag hatar klyschorna jag spridit / På sång och dans och sprit / Man kanske borde ta sitt liv nu / Men jag trivs ju så bra i min svit / Men vi ska alla en gång dö / Ja vi ska alla en gång dö / Ja vi ska alla en gång dö.

När ångesten slår till på allvar ska jag tänka på det. Det och dvärgsången:

Åh hum min tes e dum den e ju ingenting / Vad gör det om hundra år när allting kommer kring.

EDIT: eftersom jag då som nu är ett trotsbarn tog jag studenten utan fånig mössa. Frågor på det? Nä jag tänkte väl det.

Mästarnas mästare

När mästarnas mästare intar akademin, då känns kombinerat lexika- och kaffekoppsrace som en given tävlingsgren.

Jag skulle ha klarat fler om jag inte varit tvungen att fippla med passerkortet också. Det finns alltid ursäkter. Fråga typ Limpar.

Motgång, rundgång

Jag vet inte om man ska jubla eller förbanna när stycket man precis skrev i princip gör resten av kapitlet överflödigt. Det är en ironi av det slag som bob hund förmodligen har sjungit om. Och som jag förmodligen hade gillat. Om det inte varit så påtagligt applicerbart på den egna situationen that is.

Med fräscha ögon, varje dag

Så gott som varje morgon när jag kommer till jobbet, startar igång datorn och ska påbörja dagens skrivande drabbas jag av en form av overklighetskänsla. Typ i stil med det Bill Murray upplever i Måndag hela veckan (eller Groundhog day, som är en bättre titel, men det har nog mest med min passion för fåniga djur att göra). Fast ändå inte. Det är som om varje dag är en nystart i betydelsen börjar från början. Börjar från början och inte har en aning om vad jag pysslar med, om än med en lätt touch av dèjá vu. Jag liksom vet att det jag ska göra idag borde anknyta till det jag gjorde igår och i förrgår. Jag vet bara inte hur.

EDIT: Men det kunde vara värre. Jag kunde vara Bill Murray i Lost in Translation. Vilket jag i och för sig kanske också är ibland.

To prove my point, än en gång

Jag glider visst längre och längre från bloggens egentliga tema men jag måste bara visa insikten som slog mig ett bett in i mellanmålsmackan:

Det har ingenting med ljussättning att göra. Brödet är lika gult som boken. Fatta. Nu färgmatchar jag inte bara min läsning utan också vad jag käkar till.

Parallellt med att jag läser halvtaskig deckare sitter jag också och försöker läsa den text som jag alltså ska snacka om imorgon. Det är jättejobbigt att läsa när man ideligen avbryts av pinsamhetsvrål och skamsuckar. Särskilt som de kommer ur ens egen mun.

En hel jäkla verktygslåda, och allt jag har är en hammare

Vi har ju redan behandlat det här om hur mitt liv och min relation till avhandlingen är lite som i Fight Club. Själv är jag lite som Debra.

Ni vet Debra Morgan, Dexters stentuffa polissyster. Hon med attitydproblemen, svordomarna och hammaren.

(Snygg är hon också. Det har ingenting med det här resonemanget att göra. Men faktum är att två av varandra oberoende personer har påpekat hur mycket jag påminner om henne. Så då måste det ju vara sant. Och i Debrapaketet ingår väl snyggheten, gör den inte?)

Hur som helst, hammaren. I ett avsnitt i tredje säsongen kommer Debra ihop sig med Joey Quinn. Tacka fan för det, han är en dumdryg jävel som mitt i all dumdryghet framstår som så sympatisk och som om han alltid har rätt. En smidig kille liksom. Smooth guy.

Dispyten handlar just om Debras osmidighet. Hur hon ständigt går fram som en ångvält. Hur allt hon har i sin verktygslåda är en hammare, när det ibland skulle vara bra med skruvmejslar och tänger och annat krafs. Finlirspryttlarna antar jag det betyder. Tänker typ sandpapper.

(här nånstans tror jag att Debra - åtminstone verbalt - drämmer nämnda hammare i skallen på drygpellen. Vilket han i högsta grad förtjänar. Är på Debras sida, alltid. Så även när hon gör fel.)

Jag känner igen det där med att bara ha en hammare. Samtidigt som jag ju VET att det vore bra att ha lite sandpapper ibland. Typ när man ska fila på sina argument och inte banka in dem i en vägg nånstans. När man ska framstå som en smidig diplomat och inte som som storhetsvansinnig med världsherravälde för ögonen.

På tisdag ska jag medverka i en bokpresentationsgrej. Vi ska snacka lite om en bok som precis kommit, som jag tydligen har skrivit en text i (ja det finns ett moment av förnekelse här, men det tar vi en annan gång). Och nu när jag tänker tillbaka till texten - det var ett slag sen jag läste den, om man bortser från det enögda korret från i februari (ett inlägg som jag visst aldrig publicerade, varför kan man undra, det var ju i all sin enkelhet både en skarp och en rolig iakttagelse! Om jag får säga't själv alltså, och det får jag ju eftersom det är jag som driver den här bloggen) - så önskar jag att jag haft fler verktyg i min verktygslåda. Så att jag inte framstod som så bestämd och kategorisk å den ena sidan, och så diffus och velande å den andra. Det är som om jag bara har en hammare, hamrar på med min hammare, och sen blir medveten om att jag bara har en hammare, inser att det vore bra med sandpapper och försöker göra sandpappergrejen med hammaren. Men en hammare är ju inte sandpapper. Alltså blir resultatet inte särskilt lyckat.

Jag önskar jag hade lite mer än en hammare. Tröstar mig med att jag i alla fall är stentuff och snygg.

Början, mitt och slut

När jag var liten bodde det en man på andra sidan skogen.

Nä, vi tar't igen.

När jag var liten spelade jag en del teater. Mest höll vi på med improvisation. Som ett knep för att improvisationen inte skulle urarta fullständigt, och bli till lekstuga i scenmiljö, skulle vi lägga upp den efter tre hållpunkter:

början, mitt och slut.

Jag tänkte på det häromdagen när jag försökte skriva. Början är svår, men ändå förhållandevis enkel. Dessvärre tenderar jag att fastna, skriva den om och om igen. Men någon form av grundläggande idé brukar ändå finnas. Eller åtminstone en vag tanke om vad man vill.

Slutet är också förhållandevis lätt. Det baseras ju på sådant som hänt i början och i mitten. Inte mycket att orda om där.

Återstår alltså mitten. Där teori och empiri ska mötas, poängerna åskådliggöras. Där allting ska utspelas. Där allting sker.

I liten skala illustrerar väl det här inlägget mina problem med början, mitt och slut. Och särskilt problemet med mitten. Och det var allt jag hade att säga om det.

Lite som i Fight Club

Eftersom mitt filmminne är kasst har jag förmodligen fel. Men jag tror att det finns ett meningsutbyte i Fight Club som går ungefär så här:

- I've found something else. Something better.

(detta är alltså när psykbruden Marla Singer konfronterar den minst lika störde Berättaren (Jack?) och undrar varför han inte gått till de stödgrupper som de delat upp mellan sig.)

Oavsett om detta är vad som sägs eller ej är det lite så jag känner mig. "I've found something else. Something better."

Jag har ägnat de senaste två veckorna åt att gnissla tänder över DN:s kulturchef Björn Wiman. Inte helt klart varför. Eller alltså, jag vet ju varför jag ursprungligen störde mig men jag vet inte var denna besatthet kom ifrån. Dessutom har besattheten inte lett till någonting. Förutom ett mail och en kort text har jag s.a.s. inte fått något "kreativt utlopp". Och därmed heller inget katharsis.

Fast rannsakar jag mig själv tror jag inte att problemet är Björn Wiman (eller jo, problemet är nog i hög grad Björn Wiman men det får vi ta en annan gång). Problemet är att jag måste få utlopp för nåt odefinierat. Något jag inte vet vad det är, men som gnager mig. En kliande oro under huden. Det är lite som i Fight Club.

Det är här bloggen kommer in. Nu är det väl för tidigt för att dra några större slutsatser - den har ju trots allt ynka 24 timmar på nacken - men igår eftermiddag tänkte jag nästan inte alls på Björn Wiman. Jag hade bloggen. Jag kände mig rofylld, och samtidigt så levande!

Återigen. Det är lite som i Fight Club.

Så nu bör jag väl oroa mig för var det hela ska sluta. Jag misstänker att avhandlingen ligger jäkligt pyrt till, och att det är mot den som alla orealiserade spänningar i slutänden kommer att riktas. Det lär inte bli några grandiosa explosioner. Tanken att jag kommer att bränna upp avhandlingen - läs mitt USB-minne och min externa hårddisk - med en simpel tändare känns dock lite snöplig.