"Är det röd dag idag?"

Trettondagen och mer aktivitet i korridorerna än vad det varit på länge. Alla ljusskygga forskare som hoppas på att få några ostörda timmar på jobbet blir i vanlig ordning grymt besvikna.

Och alla, lika förvånade: "Är det röd dag idag?". Den gregorianska kalendern krockar med den akademiska.

Vårens undervisning hade vi förresten lyckats schemalägga till två röda dagar. Så det kan gå.

Inlämningsrelaterad frånvaro

Ni vet när man levererat och luften liksom går ur en? När man äntligen får sova men kroppen fortfarande är på högvarv så sömnen mest är på ytan? När man loopar Churchillcitat* varat med "äh, jag orkar inte bry mig"?

Ungefär så har veckan varit.

Släng in en hel del rödvin på detta.

Exakt så har veckan varit.

Så har jag även varit på arkiv. Dagen efter institutionsfesten, kan tilläggas. Skulle göra några stickkontroller på strategiskt utvalda platser i ett jättestort och potentiellt mkt relevant material.

Att behöva göra denna typ av strategiska val dagen efter de stora mängder rödvin som dracks på institutionsfesten var väl inte en helt lyckad planering, måste erkännas.

Men jag lyckades i alla fall upptäcka en felkatalogisering, dra ner några flatgarv från arkivarierna samt typ bli erbjuden jobb.

Så har vi haft seminarium om min text också. Men det tar vi en annan gång.

* Det är inte slutet, början på slutet och yadayada.

---

Update. Bibliotekarierna på campus ville också att jag skulle komma och jobba hos dem. Jag tänker att de får slåss om mig. Arkivarier vs. Bibliotekarier, ni hör ju vilken jäkla fight det kommer att bli.

Fiktivt på Facebook

Å man ba' kom igeeeeeen, är inte fiktiva figurer sååååååååå 2010?

undrar
nu Freja,
då miss Piggy

Vad jag gör när ni saknar mig

Jag vet att jag inte har uppdaterat på ett tag. Det beror på att jag har varit på jobbinternat och betygsatt uppsatser. Rättelse: att jag är här nu beror på att jag sitter och betygsätter uppsatser. Det har ingenting att göra med prokrastinering, som bl.a. diskuterades på internatet. Ev. är det en fråga jag måste återkomma till. Ev. kommer jag då även rapportera om spöken, yxpsykopater, personlighetsbyten, spritstölder och biljardterror. Vi får se hur det blir med den saken.

Skäms

Gårkvällen innebar öl och intellektuella skämslekar. Alltså lekar där man enligt formeln "jag har inte" ska erkänna något komprometterande om sig själv, något man vet att man bör skämmas för att man inte har gjort. Eftersom ölsällskapet uteslutande bestod av akademiker var ingången läsning. Dvs. sådant man inte har läst, och vet att man ska skämmas för. Om man "vinner", dvs. om alla vid bordet har läst det man själv inte har läst, får man sitta där med skammen, men man slipper å andra sidan hälla i sig hela innehållet i ölglaset. Då måste de andra dricka istället. Om man har fel, dvs. om nån annan inte heller har läst det man själv inte har läst är det botten upp.

Ja. Jag måste erkänna att jag fortfarande inte har reglerna helt klara för mig. Därav den något förvirrade beskrivningen. Därav - troligen - alldeles för många botten upp, såväl för mig som för övriga sällskapet.

Hur som helst. Vad jag ville komma till är följande:

Jag har aldrig läst Tranströmer.

Jag har aldrig läst Stig Larsson.

Jag skäms inte. Jag skäms inte ens över att jag inte skäms. Att leka skämslekar däremot. P.I.N.S.A.M.T.

That rock'n'roll lifestyle

Nästa vecka ska jag på Nobelmuseet och ägna mig åt kändisspotting. Ja, egentligen ska jag lyssna på Judith Butler som håller årets Neale Wheeler Watson-föreläsning men titta-viska-pekaleken brukar vara ett ofrånkomligt inslag. Vi är så ytliga och kändiskåta, vi doktorander.

Och man känner sig onekligen lite som en superstjärna själv när man får det officiella invitationsmailet. Som en riktig V.I.P.-person. För den stora förväntade anstormningen gör ju att det hela måste styras upp logistiskt. Så. Jag ska använda ingången via Trångsund (ena änden av huset antar jag, vet inte, tänker att det ger sig). Jag ska komma i god tid, och ha intagit min plats senast 15.45. Platsen är personlig och jag måste printa mailet som, tillsammans med avprickningslistorna i dörren, fungerar som inträdesbiljett.

Det känns som en blandning mellan en rockkonsert och en tillställning med kungen. Jag förväntar mig nästan att de har kravallstaket.

De riktiga V.I.P.-människorna får sedan käka middag i Nobelmuseets fantastiska lokaler. Allt medan vi i B-laget dricker öl på andra sidan Stortorget. Inte mig emot. Jag känner mig jättejättetuff och V.I.P.-ig ändå.

Hektiska maj

Inte nog med att maj månad innebär såväl undervisning som hetsskrivande inför nästa deadline.

Det är ett jäkla massa disputationsfestande också.

Plötsligt fick jag flashbacks till sista året i gymnasiet. Det är faktiskt lite läskigt.

Två dåliga doktorander gör en jäkligt bra eftermiddag

Idag är min lediga dag, och idag är även min första nästan-friska dag. För att fira detta ska jag och en kompis dricka rosé i solen. Hon är också doktorand så vi kan göra nästan som vi vill. Och det gör vi också.

Och ja, vi vet att det bara är mars.

Och ja, jag är medveten om att detta inlägg i princip tvingar mig att gå till jobbet imorgon.

EDIT: Det är doktorander only. Ev. avhandlingar får inte följa.

En öppen relation

Jag och min avhandling är i mångt och mycket i en öppen relation. En sådan där man inte är exklusiv. Där man - inom rimlighetens gränser - får roa sig med annat. Så länge vi håller det underförstådda löftet: att vi alltid kommer tillbaka till varandra.

Jag och min avhandling har - oftast - inga större problem med detta arrangemang. Däremot är det ibland svårt att få omvärlden att förstå vår överenskommelse. Många verkar tro att jag och min avhandling är undantaget snarare än regeln. Att det i vår relation är bihistorierna som är det centrala. Det vi gör vid sidan om.

Men att vi är fria att göra saker vid sidan om betyder inte att vi nödvändigtvis vill göra saker vid sidan om. Eller kan, för den delen. För den andra delen av det underförstådda löftet är att vi ska prioritera varandra. Oftast välja varandra först. Men det är så ohyggligt svårt att förklara. För om man nu är fri att göra som man vill, då måste man väl utnyttja denna frihet!!? Ta tillfället i akt, liksom. Gå och fika fast man egentligen bör sitta på institutionen och jobba på sin relation.

Det är inte bara en press utifrån utan också inifrån. Inifrån en själv. Man vill ju inte förspilla några möjligheter. Och någonstans tänker jag att min relation med avhandlingen i slutänden blir bättre om jag har relationer med andra ibland.

Ack, relationer. Det är så jäkla mycket självbedrägeri involverat. Det och den vanliga ångesten.

EDIT: Man kan ju fråga sig hur avhandlingen utnyttjar det här öppna förhållandet. Ja. Det man man verkligen fråga sig. 

Streckade konturer

Gårdagens fest förresten. Trots frånvaron av doktorander var det mycket trevligt, med inspirerande softa människor. Totalt insnöade på sina olika håll. Bl.a. diskuterades fördelen med streckade (i motsats till heldragna) konturer. Har ingenting att säga om den saken, men tyckte ändå det var jäkligt nice.

"Trots frånvaron av." Ja ev. var jag ironisk där.

Fyllesnack

Igårkväll var jag ut. I mitt sällskap var två andra doktorander, samt en Disputerad. Och så tre civila.

Vi drack öl. Vi pratade om tunga saker.

Bland annat om ostbågar. Med en rejäl klick idominsalva på.

Vid tvåsnåret hade jag, en av de andra doktoranderna samt den Disputerade sällskap hemöver. Förmodligen var vi berusade. Alltså sådär lagom fulla, salongsberusad tror jag det kallas. Det där tillståndet då man får för sig att man ska lätt sitt hjärta. Tala om Viktiga Saker som Betyder Något.

Då pratade vi om vilka opponenter den andre doktoranden kunde tänka sig för sin disputation.

Fyllesnack. Ångestladdat så in i helvete.

"Jaha, och hur går det för dig då?"

Ikväll ska jag på fest. Det är hos en gammal kär vän som jag träffar alldeles för sällan så det ska bli trevligt.

Men samtidigt känns det jobbigt. För "fest" betyder ju att det kommer vara andra människor där. Människor jag inte känner, men har träffat på tidigare fester. Presenterat mig för. Kallpratat med. Glömt bort namnet på. Presenterat mig för igen.

Och när man träffas på fester ska man ju uppdatera sig. Snacka jobb, snacka relationer, snacka liv. "Vad gör du nu då?" "Jaha, och hur går det för dig?"

Jag gillar att gå på fest ensam, utan min avhandling. Har ofta roligast när jag inte låtsas om dess existens. Samtidigt vill jag ju att den ska finnas där, någonstans i bakgrunden. Det är lite av en trygghet. Jag har den, men jag vill inte prata om den. Inte mer än "Nä hen ville inte följa, hen är hemma och tar det lugnt ikväll" och "jorå, hen mår bra". Sedan pratar jag gärna om annat. Flirtar med andra samtalsämnen. Topp stämning liksom!

Fast efter några glas vin är avhandlingen det enda jag vill tala om. Hur det är som att ständigt stånga huvudet i en vägg. Varför kan vi inte k-o-m-m-u-n-i-c-e-r-a med varandra? Jag borde ju göra något annat. Vara med nån som tar fram alla mina BRA sidor. Någon annan än den här jäkla avhandlingssurpuppan.

Ja ni hör ju. Så fort jag talar om den börjar jag bitcha om den. Om vi inte är i en bra period alltså, då är det gullegull och "jag älskar dig" för hela slanten. Man kan bli kräkfärdig för mindre. Och oavsett är det inte särskilt skoj för den som tvingas lyssna.

Storhetsvansinne eller avgrundsångest. Några andra poler finns inte. Vår relation är som en bergochdalbana utan det förmedlande och:et.