Forskningsetik igen

Det här med etik och moral i avhandlingsskrivandet har ju varit ett återkommande tema här i bloggen, särskilt när det rör sig om samhällsvetenskaplig forskning som gör anspråk på att göra sådant som vi humanister gör bättre (och som misslyckas grovt, vilket så klart hör till saken). Nu sitter jag här med ett praktexempel på sådan misslyckad forskning och jag vill så gärna använda det för att stärka min egen poäng (vilket, grovt sett, går ut på att tidigare forskning har fel, gör fel, tänker fel, etc.) men det känns så jäkla taskigt just för att det är ett sådant praktexempel som det egentligen inte finns något förmildrande eller förlåtande över. Och alltså känner jag mig, av hedersskäl, förhindrad att använda det.

Först tänkte jag att jag är som Bamse. Om man är väldigt stark måste man också vara väldigt snäll. Sen insåg jag att jag är matadoren i Ferdinand. Här ligger jag och bölar över att motståndet är så passivt och klent att jag inte får visa hur tuff jag är med min penna och min hjärna.

---

EDIT: "som misslyckas grovt" syftar naturligtvis till samhällsvetarna. Åtminstone i det här fallet. Misslyckad humanistisk forskning kan vi prata mer om nån annan dag.

Hej, jag är tillbaka!

Jag vet att ni har saknat mig. Frånvaron förklarar jag med att jag har varit upptagen med annat. Viktigheter. Sånt som tar mycket tid och energi.

Till exempel har jag funderat över följande: med en drygt hundrasidig inledning/"bakgrund", borde inte ens handledare ha bett en att komma till saken snart?

Ses igen om tre veckor. Hepp!

Gråt inte, forska!

När boken Writing for Social Scientists får en att börja gråta, är det ett tecken på att något är allvarligt fel?

Sånt man funderar över när man läser vetenskapsjournalistik i DN

För det första ska sägas att jag i princip inte kan någonting om 1700-talet i allmänhet, och 1700-talets medelhavsbaserade slavhandel i synnerhet. Det lilla jag snappat upp har jag fått genom Thorkild Hansens Det lyckliga Arabien och jag vet inte om det räknas som relevanta kunskaper här.

Jag kan heller inte särskilt mycket om postkolonial teori, konsthistoria eller visual culture. Det kan också vara värt att nämna.

För det andra ska sägas att hudfärg inte spelar någon roll. Det vet vi ju, men för att undvika missförstånd vill jag ändå ha det klargjort.

Med detta sagt undrar jag följande: är det inte anmärkningsvärt att dagens artikel om 1700-talets medelhavsbaserade slavhandel (eller, mer braskande, om sexhandeln på svenska fartyg) i DN illustreras med en bild av något som onekligen framstår som ytterst ljushyllta konkubiner? Det anmärkningsvärda ligger alltså i att denna slavhandel enligt artikeln omfattade människor från Afrika söder om Sahara. Nu spelar ju det där med hudfärg som sagt inte någon roll, men här är en tanke:

Bortsett från ev. förutsättningar vad gäller befintligt illustrationsmaterial (ex. att konkubiner i Orienten av samtida konstnärer (de på 1700-talet alltså) ofta framställdes som extremt blekhudade och - ja - liksom västerländska i sitt utseende), kan det ev. också vara så att en artikel som illustreras med LJUSA konkubiner/sexslavar blir mer uppseendeväckande än om den hade illustrerats med mörka dito? Det bör för övrigt nämnas att artikeln inte uppger varifrån illustrationen kommer; på webben hänvisas till Alamy som är en fotoagentur som funnits sedan 1999.

Oavsett svar på denna fråga, borde det inte ligga i vetenskapsjournalistikens intresse att inte reproducera bilder (här i både bildlig och bokstavlig bemärkelse) som så uppenbart leder associationerna åt detta håll (=det var bara vita chicks i sultanens harem), och, om man likväl anser att detta är relevant bildmaterial, i så fall tydliggöra varifrån illustrationerna kommer och vad som motiverar att de används i en artikel som alltså, enligt artikeltexten, alltså handlar om slavar som hämtades från Afrika söder om Sahara.

Jag kan som sagt ingenting om detta. Jag bara undrar.

---

EDIT: Och alltså, om det blivit fel i nåt av mina tankeled så får ni gärna rätta mig. Som tur är matchar jag min okunnighet med en rejäl dos ödmjukhet.

EDIT 2: Okej, i faktarutan stod att de flesta konkubinerna kom från Balkan. Det motsäger emellertid inte att artikeln fortfarande (som jag uppfattade saken) handlade om slavar från Afrika söder om Sahara. Samt att konkubinerna på illustrationerna som bifogades såg påfallande... vällustiga ut. Vilket kanske är något som i vetenskapsjournalistisk/kritisk anda är något som borde problematiseras. Eller nåt.

Grundlärd

Se det är ett omdöme som jag med största sannolikhet aldrig kommer att få.

Stå upp för sitt studieobjekt?

Jag undrar en sak. Om man skriver om erkänt Stora och Viktiga saker som Fred eller Demokrati eller Mänskliga Rättigheter eller Jämlikhet eller Kultur, måste man då markera att man tycker att det är Stort och Viktigt? (därmed inte sagt att jag skriver om något sådant, men om) Och i så fall, gäller samma sak om man skriver om typ jordbruk eller redovisningssystem eller (för att ta mitt favoritexempel) kossor? Måste man också lägga in en utläggning om varför kossor GENERELLT är viktigt, och inte bara i egenskap av ens studieobjekt?

Vad jag tänker på när jag stirrar på skärmen

Man kunde ju hoppas att jag tänkte på forskning.

I sanningens namn tänker jag inte på någonting.

Same, same but different?

Föredettingprefekten har gått och blivit professor. Om någon trodde att det innebar att mina tjuvnyp mot honom skulle upphöra kan jag härmed meddela att ni trodde fel.

Men gratulera kan jag i alla fall göra. Dr. Huvtröja planerar storslaget firande, på balkongen uppe i tornet. Jag misstänker att det innebär att vi ska häva'n överbord.

En sak som slog mig

Om allt är forskning är inget forskning.

SUG PÅ DEN NI, FÖREDETTINGPREFEKTEN RESP. DEN SMARTE DOKTORANDEN!!!

Historiker, filosofer och kor i tabeller

Man ska aldrig säga aldrig, men vissa saker kommer min avhandling inte att innehålla.

Den kommer troligen inte att innehålla tabeller.

Den kommer definitivt inte att innehålla kor i tabeller.

Vore jag filosof skulle jag dra slutsatsen att jag inte är historiker. Men eftersom jag inte riktigt vet skillnaden mellan induktiva och deduktiva metoder är jag väl varken det ena eller det andra.

När tankarna materialiseras

Om ett par veckor ska jag på disputation. Det är andra halvan av det som en gång i tiden var min D-kurs som tar steget över till andra sidan och blir en såndär Riktig Forskare. Igår fick jag avhandlingen (Avhandlingen!) i mina händer. Och oj vilken skillnad det gör! De texter som man tidigare har läst (och korrat), printade worddokument i Times New Roman, punktstorlek 12, radavstånd 1.5. Plötsligt har de transformerats, (åter)materialiserats som en Riktig Bok.

Jag har så klart inte hunnit läsa, bara skumma. Extra kul hade jag åt metodavsnittet, åt resonemanget om tolkning och kontexter. Karlsohn, Fareld, Burke, Skinner - är de inte precis de texter vi läste på vår gemensamma metodkurs för ca. två år sedan? Känner jag inte igen resonemanget, är inte själva formuleringarna fruktansvärt välbekanta?

Ibland är det skönt att konkret påminnas om att avhandlingen är det materiella resultatet av ett antal års forskningsvedermödor. Att den är summan av alla arbetsdagar, alla arkiv man besökt, alla böcker man läst, alla kurser man tagit. Alla texter man skrivit, kasserat, reviderat. Att det, även i slutänden, kan komma till användning. Att arbetet man lagt ner på nåt sätt faktiskt spelade roll.

Det blir en avhandling. Någonstans på vägen blir det det.

Hur man vet att det är sommar

1. Jag har bara fått ett mail på hela dagen. Spam inkluderat.

2. När jag försöker prokrastinera genom att gå och snacka lite strunt med kollegorna finns ingen att uppbåda. Allaharsommarlovallaharsemesterallasitterochhäckarisinasommarstugorförutomjag.

EDIT: Allaharsommarlovallaharsemesterallasitterochhäckarisinasommarstugorförutomjagochdensmartedoktoranden. Vi sitter här och surar bägge två.

frihet vs. ansvar

27 grader varmt och klarblå himmel.

Dr. Huvtröja har åkt till beachen.

Jag sitter på institionen och går igenom arkivmaterial.

Har en gnagande känsla av att jag bör se över mina prioriteringar. Eller åtminstone utnyttja frihetsaspekten av det där med "frihet under ansvar" lite mer strategiskt.

Dubbeltydigheter

Ni vet ett såntdär erbjudande som marknadsförs som "'erbjudande'" (sic!). Vad är egentligen det?

EDIT: Asså citationstecknen SKA vara där. Allihopa. Tro om jag är förvirrad.

Mästarnas mästare

När mästarnas mästare intar akademin, då känns kombinerat lexika- och kaffekoppsrace som en given tävlingsgren.

Jag skulle ha klarat fler om jag inte varit tvungen att fippla med passerkortet också. Det finns alltid ursäkter. Fråga typ Limpar.

Dagen innan dagen D

Deadline imorgon. Att ladda med nudlar och kaffe verkar ju rimligt. Solskyddsfaktor 30 däremot, nej jag vet inte riktigt hur jag tänkte där.

Tankar inför deadline

På tisdag ska jag leverera text. Det är en deadline som tornat upp sig i horisonten rätt länge men samtidigt har jag hela tiden tänkt att jag ändå jobbar bäst under extrem tidspress. Därför har jag mest slöskrivit. Känns det som i alla fall, nu när jag sitter och efterhandskonstruerar det hela.

Nå. Idag valde jag därför att gå till jobbet istället för att - som de flesta andra denna klemmedag - vara ledig. Med fem dagar kvar till inlämning tänkte jag att det kanske är dags att koppla på deadlinestressen och börja producera. Fylla i de luckor som hittills markeras med ett [...].Få ihop alla de trådar som mest hänger samman i mitt huvud. Spetsa till resonemangen, plocka bort oväsentligheter. Börja jobba på att (preliminärt) färdigställa kapitlet.

Nu tänker jag istället att det inte är någon idé. Har ändå för kort tid för att göra något vettigt av texten. Sitter mest och slöskriver. Känns det som i alla fall, nu när jag sitter och överanalyserar det hela.

En gång i tiden hade jag min produktiva fas nånstans där mitt emellan lättjan och resignationen. Om jag nu lyckats bortrationalisera den, ja då är det fanimej illa.

Kamikazepedagogik

Jag vet inte om det är pedagogiskt genialt eller pedagogiskt självmord att använda kurslitteraturen som exempel på sånt som studenterna ABSOLUT INTE får göra i sina egna rapporter.

Som exv. att tillämpa den avancerade vetenskapliga metoden "att granska". Ta Wikipedia som utgångspunkt för begreppsdefinitionen. Eller att ägna sig åt ett kritiskt tänkande som innebär att ingenting ifrågasätts.

Sa jag kritiskt tänkande? Hmm. Nåt måste ha blivit fel där.

Strömpärren strikes again

Häromdagen råkade jag avslöja min hemliga blogg för ännu en såndär Riktig Forskare. Han frågade/förutsatte omedelbart att jag ägnar bloggen åt att analysera samhällsfenomen och diskussioner som på något sätt anknyter till temat för mitt avhandlingsprojekt.

Men nej. Det gör jag ju faktiskt inte.

Jag är mer intresserad av att läsa och diskutera sådant som inte på något sätt anknyter till min egen forskning. Sånt som upprör och fascinerar och som jag ev. inte har full kompetens att uttala mig om. Sånt som... till exempel... Pär Ström!

Asså Pär Ström. Igår läste jag hans nyutkomna bok Sex feministiska myter med den underbara underrubriken Sann jämställdhet kan bara byggas på sanningens grund. Vilken titel! Förnumstighet, bedräglighet och propagandism i en ljuvlig kombo. Men det är klart. Sanningen liksom. Den är ju som den är, oavsett vad sånadär världsfrånvända forskare tycker om saken. Eller som det står i klartext, på sidan 19, där myten om sociala konstruktioner effektivt avlivas: "Men verkligheten är ju som den är, oavsett vad man tycker om den." Ka-tjing! Pär Ström - stora delar av humsamforskningen(ochförmodligenävenendelavteknatforskningen) 1-0! Bra att du redde ut det för oss.

(men Pär, ett hett tips: om du vill få oss i det ideologiimpregnerade mytproducerande elfenbenstornet att läsa och ta dig på allvar bör du nog undvika att tala i termer av verklighet och sanning. Många av oss är liksom lite kinkiga med det).

Om innehållet i övrigt vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Jag är liksom... alldeles tagen. Fascinerad av denna strömska benägenhet att gå in och ha åsikter i en diskussion utan att ha någon aning om vad motkombattanterna egentligen tycker. Eller åtminstone inte redogöra för det. Polemik i all ära men saklighet - som Pär ju ändå verkar tycka är rätt så viktigt, se ex. s. 79 -  kräver väl ändå att man ger en förhållandevis rättvisande bild av vad meningsmotståndarna egentligen har sagt? Om inte annat kan det ju vara en bra service för oss läsare som inte är så insatta i genusforskningsläget. Kan man ju liksom tycka. Så vi själva får möjlighet att ta ställning och sådär.

Nå. En relaterad aspekt av är hur det som för många feminister (ajdå! nu gör jag det själv! hänvisar svepande utan att kunna belägga exakt vem som sa det!) är själva problemformuleringen i Ströms resonemang förvandlas till ett sakförhållande som alls inte behöver kritiseras. Tvärtom tas sakförhållandet som intäkt för att problemformuleringen är felaktig, att det över huvud taget inte finns ett problem. Att kvinnor lägger mer tid på hemarbete "innebär rimligen att kvinnor generellt sett är mer intresserade av hemarbete än män" (s. 63) och att kvinnor har sämre möjlighet att göra karriär och få höga befattningar är inte särskilt konstigt med tanke på att de är sjukskrivna i betydligt mycket högre utsträckning än männen (s. 39).

Hmm. Man kan ju tycka att detta borde leda in resonemanget på frågan varför kvinnor i så hög grad är sjukskrivna. Om inte annat borde det väl ändå vara ett problem? Men nej. Icke. Därtill är det naturligt att män kommer längre i karriären. Observera. Naturligt. De är ju mer tävlingsiriktade, riskbenägna och fokuserade (s. 33f). Oavsett om man tror på det här med naturliga manliga respektive kvinnliga egenskaper (själv är jag skeptisk, men så är jag ju också en såndär flummig humanist) kan det ju vara värt att reflektera över huruvida det finns egenskaper som är naturligt nödvändiga i karriären? Och - om ja - varför det i så fall är just de manliga egenskaperna som förs fram som sådana?

Men. Sakförhållanden är ju sakförhållanden. Verkligheten kan inte bestridas. Problemen görs till icke-problem.

Ja. Jag vet inte vad jag ska säga, men ändå har jag jättemycket som vill ut. Det kliar i huvudet och tankarna går i virvlar. Det märks på formuleringarna. Jag är ledsen. Kanske borde jag fokusera på den egna forskningen nu.

En sak till bara.

"Ofta grundläggs en myt genom att en forskare eller debattör som har en egen agenda genomför ett projekt eller skriver en rapport på ett vinklat sätt." Jasså du Pär. Det tål onekligen att tänkas på.

Pinka in sina revir

Det finns tillfällen då doktoranden lämnar heminstitutionen och gästspelar på annan ort. Då är tillgång till det där med tjänsterum, datorer, kopieringsmaskiner och annat inte alltid helt enkelt eller självklart.

Förrförra veckan påpekade jag att jag behövde nyckel. Hade hört att det var lite restriktioner kring nycklarna, men jag fick en utan problem.

Förra veckan upptäckte jag att jag har tillgång till värsta tekniska utrustningen. Det är bara att gå till mediecentret och plocka ut.

Idag påpekade jag att jag behöver ett postfack. Det ska tydligen fixas asap.

Tro vad jag ska påpeka att jag behöver härnäst? Fast anställning kanske?

EDIT: Med hjälp av nyckeln kan jag ta mig in i tjänsterummet som jag halvt om halvt har ockuperat. Nu väntar jag bara på att någon ska påpeka att jag borde ha mitt namn på dörren också.