Back on track

Men vänta här nu? Idag går det typ... bra???

Hej Dr. And., du ger mig ångest!

Nu krävs det i och för sig inte särskilt mycket för att mina ångestdemoner ska börja yla, men så läser man vad andra doktorander pysslat med under året och drabbas av... ja, ni vet säkert vilket ord som ligger på tungan här. Men det är onekligen kul att ha hamnat på läsvärt-listan, även om denna blogg (asså min egen) inte så mycket handlar om forskning eller tredje uppgiften som spridningen av banala tankar och ventileringen av å*****.

Vad gjorde jag förra året? Jag och avhandlingen levde delvis separerade, och sedan försökte vi närma oss varandra genom terapi, såväl i enskilda samtal som i grupp. Jag kom ut med en otrohetsgrej som (lågintensivt) pågått under flera års tid, och så hade jag en del undervisning (här vågar jag mig inte på några förhållandemetaforer, vill inte riskera att bli anmält eller nåt). När insitutionen åkte på internat blev det lite av en romantisk återhämtning för mig och avhandlingen, vi blev liksom nyförälskade och allt kändes tip-top. Så slog den grå vardagen in och man tänkte, vad är det för jäkla skitrelation egentligen? Så har det varit, fram och tillbaka, under hela året (fast nu lever vi tillsammans igen, under samma tak på samma kontor, och målsättningen är att inte ta sitt pick och pack och dra som jag gjort tidigare).

I år ska jag satsa helhjärtat på förhållandet. Jag ska även undervisa men i övrigt ska jag Inte Göra Nånting som inte är Exklusivt Dedikerat till Mig och Avhandlingen och vårt Förhållande. Eye on the prize, liksom. Disputation vårvintern 2013.

Prel. slutseminarium juni 2012

Det är en rubrik som borde inordnas under etiketten "ångest". Men icke. I nuläget känns det faktiskt rätt så bra.

Back together again

Idag var sista dagen på distans. Imorgon går jag och min avhandling formellt tillbaka till ett heltidsförhållande igen. Under de senaste månaderna har distansen successivt minskat; från att ha varit fullständig separerade har vi närmat oss varandra steg för steg. Det har känts bra. Gnistan som förlorades har successivt kommit tillbaka. Och imorgon är det alltså dags. Eldprovet startar. Jag och min avhandling. Tillsammans igen på hundra procent.

Tanken med dagen var därför att jag effektivt skulle utnyttja såväl mina "bundna timmar" som mina "fria timmar". Det vill säga timmarna jag ska tillbringa med avhandlingen, och timmarna jag ska tillbringa utan den.

Det gick sådär, måste jag erkänna. Istället för att effektivt umgås med avhandlingen har jag mindre effektivt gnisslat tänder över Svenskt Näringsliv.

Onekligen en korkad prioritering. Särskilt som - nu när jag läst rapporten - Svenskt Näringsliv bäst låter sig inplaceras nånstans mellan kategorierna oreflekterad dogmatism och rent trams.

Dagens skryt

Fortsätter jag att leverera på den här nivån, ja då blir det en jävligt bra avhandling. Citat nån som borde veta. Nu går jag och storhetsvansinnet på disputation för att se (snart) f.d. doktorandkollega övergå i Det Andra Stadiet. Plocka bort pippin och kvar blir bara doktorn. Tjoho!

Två på skilda håll

Påskhelg. Har förstått att det är en såndär familjehögtid, som man (i förekommande fall) förväntas fira med sin partner.

I torsdags eftermiddag stängde jag in avhandlingen på institutionen och drog. Har inte ägnat den en tanke på hela helgen.

Det sägs att kärleken är som en duva. Själv behöver jag inga aforismer eller romantiserande liknelser för att konstatera att det är skönt att slippa ifrån fanskapet då och då.

EDIT: "Kärleken är som en duva, håller man den för hårt kvävs den, håller man den för löst flyger den bort." Ifall någon (Handledaren? Den Smarte Doktoranden?) mot förmodan inte förstod vad jag syftade på.

Jobba MED varandra

Idag har jag och min avhandling haft en bra dag. Vi har jobbat med varandra. Eller snarare, jag har fått övertaget och avhandlingen har fogligt följt med. Utan bråk, utan det vanliga motståndet.

Jag vet inte om det ideala förhållandet är det mellan två jämbördigt starka parter. Ibland måste någon ta ledningen. Peka med hela handen. Visa var skåpet ska stå.

Och eftersom jag är den som vet bäst är det bra att det är jag som bestämmer. För en gångs skull.