KB-mannen i oss alla

När diskussionen om preskriptionstiden för icke-återlämnade biblioteksböcker mer eller mindre naturligt övergår till en diskussion om preskriptionstiden för desertering och olika former av landsförräderi, då kan man undra om vi antingen tar det här med biblioteket på lite för stort allvar eller vad det är för grov biblioteksrelaterad brottslighet vi ägnar oss åt på denna institution.

Brottstycken

Om nån precis gick förbi vårt kontor och trodde att vi pratade om Piff och Puff i Kalle Ankas julafton så stämmer det till viss del, men vad vi EGENTLIGEN talade om var det där med metod och att om man inte kan säga vad man ska göra (på ett förståeligt sätt) så får man visa det istället (okay, we'll show you!). Sen dissade vi humanistkolleger i allmänhet och ***vetare i synnerhet men vi var faktiskt inte elaka för vad allt detta handlar om är på vilket stort ALLVAR vi tar det här med forskning (även om jag anklagades för att vara som D.S.D.S.H. vilket jag översatte som "en finne i röven"). Och ja, jag är ledsen att jag skriver som Benke Olsson.

D.S.D. gjorde f.ö. en väldigt fin Piff-imitation. Eller om det var Puff. Eller Foucault på helium. Man kan aldrig riktigt veta.

Sagt på doktorandkontor

Idag sa Den Smarte Doktoranden att den här veckan är veckan då allt kommer att lossna.

Sedan konstaterade han att mitt eget personliga helvete vore att aldrig bli färdig med kapitlet jag skriver på nu (ja jag har skjutit på deadline en vecka till).

Då kastade jag en överstrykningspenna på honom (gul).

I samma sekund uppenbarade sig Föredettingprefekten i dörren. Han undrade vad det var för högstadiefasoner vi ägnade oss åt.

Då sa jag vad D.S.D hade sagt. Då tyckte Föredettingprefekten att jag gjorde rätt som kastade pennan på honom (D.S.D).

Så barnsliga naivistiska har vi varit idag.

Jag tror inte alls att nånting kommer att lossna. Någonsin.

Welcome to my personal hell.

Har du en gång kommit hit blir du aldrig mera fri

Häromdagen pratade jag med Den Smarte Doktoranden om mina drop out-planer. Han menade att det vore lika korkat som den där (norrmannen? Bellman?) som skulle simma över Atlanten men blev trött och vände när han hade hundra meter kvar.

Dagen efter pratade jag om samma sak med Föredettingprefekten. Han konstaterade att det var ganska länge sedan jag nådde the point of no return.

Jag tänker att jag borde känna mig som en äventyrare, en pionjär vid the frontier. Ingen återvändo, framåt är enda vägen. Etc.

Det är vad jag tänker att jag borde tänka. Vad jag hör i mitt inre är en sång vars innebörd jag inte riktigt vet hur jag ska förstå. 

Nån är lurad, oklart vem

Igår föreslog jag för min handledare att min vana att ge honom en helkass text ungefär en vecka innan deadline kanske är en strategi för att lura i honom att den slutliga texten är mycket bättre och smartare än vad den egentligen är.

Han fick det till att jag skriver smarta saker för att få honom att tro att jag skriver smarta saker, och tyckte att det inte var mycket till luringsstrategi.

Senare på eftermiddan kom D.S.D.S.H. in och sa att han vid tillfälle ska laga god mat åt mig för att lura i mig att han lagar god mat.

Jag bjuder på den. Det är ju ändå jul.

Ordstatistik

De senaste två veckorna har ordet "flit" använts fem gånger för att beskriva aktiviteten i detta rum och "modstulen" har (i mer allmänna samtal) förekommit tre gånger. Finns det ett samband och vad pekar det i så fall på?

Ett annat, otvetydigt samband. I takt med att timmarna till inlämning minskar blir jag alltmer flitig på bloggen. Detta hänger samman med det mentala tillstånd (med vidhängande attityd till texten) som, beroende på om man ser halvfulla eller halvtomma glas, antingen stavas

A C C E P T A N S

eller

R E S I G N A T I O N

---

EDIT

eller

V E R K L I G H E T S F L Y K T

Not doin' what I'm told

Lunchsamtalet, i fragment.

HL: gå nu inte upp och blogga om det här, om du fick en idé menar jag.
D: jag har inte tid att blogga, jag har annat att skriva.
DSDSH: freedom!
D: jag bloggar inte, jag har nämligen skrivkramp.

Men!

Jag har fått en kommentar som jag ska besvara. Så snart jag hinner, och allra senast efter min deadline nästa fredag. Kniven mot strupen? C'est moi!

På forskningsfronten intet nytt

Genuint samtal som utspelade sig på kontoret för ca. 10 minuter sedan:

Besserwissern: I Frankrike äter de crépes med nutella!
Dr. Huvtröja: I Kina äter de hundar.

Nu funderar jag på om jag ska ägna eftermiddagen åt akademisk kändisspotting, som marknadsförts som "an afternoon with N.N.". Jag vet inte vad N.N. ska snacka om, men jag tycker det låter mysigt. Hoppas de serverar scones och té.

In the closet

När man står med en av forskarna och pratar kläder och en forskare från en annan institution sveper förbi och snäser (halvt på skämt, halvt på allvar?) "allvarliga akademiska problem hör jag", då inser man att det är just den här typen av diskussioner det behövs mer av i våra korridorer.

De som tror att vi bara pratar mode hör tydligen inte undertonerna. Man undrar om det analytiska sinnet är något de lämnade hemma i garderoben?

Tips från coachen?

Föredettingprefekten kom precis in och uppmanade mig att jobba flitigt. Jag muttrade nånting om att eftersom jag inte har gjort det på hela dagen verkar det väl onödigt att börja nu.

Han gav mig fyra skäl till att göra't ändå. Jag nickade och höll med, men nu när han har gått kan jag tillägga...

DET TOG DIG TIO JÄKLA ÅR ATT SKRIVA DIN AVHANDLING SÅ VAD VET VÄL DU?

mvh
Attitydproblemen i rummet bredvid.

Röster och demoner

Man vet man är miljöskadad när man sitter med ett printat dokument framför sig och skriver av det i en ny fil på datorn. I mer eller mindre exakta ordalag. Och samtidigt som man förbannar sig själv för sin íneffektivitet och okreativitet hör man en liten röst i huvudet som, snusförnuftigt och på dalmål, konstaterar: "DEt äEr det som äEr fÅrsknIng".

Det där med rösten är alltså miljöskada. Allt det andra är nog ofrånkomligt.

I want to believe

Några veckor innan jag själv började blogga ägnades flera fikarumsdiskussioner åt temat rulltrappereparatören. Ni vet den där (åtminstone under en kort period) hajpade bloggen om att serva rulltrappor i Flemingsberg. För mig och mina doktorandkolleger var det något av en ny värld som öppnades. Det lät ju så konkret. Så handfast. Så på riktigt. Till skillnad från den hittepåverksamhet som är forskning. Så vi lämnade den vanligtvis skeptiska attityden därhän och lät oss villigt förtjusas. Förföras. Av en rulltrappereparatör i Flemingsberg.

Idag kom temat rulltrappereparatören upp i fikarumsdiskussionen. Då fick jag veta att den troligen är en fejk.

[Plats för häpna reaktioner, alternativt hånskratt åt mig som inte tänkt den tanken tidigare. Och har jag tänkt den har jag lika snabbt slagit bort den. Allt enligt principen I want to believe]

För egen del har besvikelsen existentiella dimensioner. Tänk om jag(ochminavhandling) också skulle visa sig vara en fejk? Å ena sidan skulle jag då få bekräftat det själv jag länge har misstänkt. Å andra sidan skulle det vara förödande på precis alla plan.

Många metanivåer i omlopp här. Mycket ångest. Nu väntar jag bara på att universitetet ska gå ut med en dementi: "Doktorander? Nä några sådana har vi inte här."

Tjuvlyssnat II

Nu står de vid kopiatorn och snackar om Facebook. Konstaterandet att "NN (forskare vid närliggande institution) has 0 friends" möts av ett kärleksfullt kollektivt flatgarv.

Asså vi är väldigt seriösa på den här arbetsplatsen. Vi är även väldigt bra på att dölja det.

Tjuvlyssnat

Man ska inte tjuvlyssna. Men det är onekligen rätt skoj att höra de seniora forskarna diskutera en av allt att döma kontroversiell fråga på engelska. När man liksom hör dalmålet bryta igenom, ja det känns inte riktigt lika allvarligt då.

Dagens skryt

Fortsätter jag att leverera på den här nivån, ja då blir det en jävligt bra avhandling. Citat nån som borde veta. Nu går jag och storhetsvansinnet på disputation för att se (snart) f.d. doktorandkollega övergå i Det Andra Stadiet. Plocka bort pippin och kvar blir bara doktorn. Tjoho!

Språkbruk

När Platonforskaren säger "eeeeeet cetera" och jag säger "di-tidi-tidi", ja då menar vi ungefär samma sak. Det där med eventuell intellektuell framtoning är en fråga som, i likhet med så många andra, jag tänker skjuta upp till en annan dag.

Tio skäl att gilla sitt jobb

1. För att "nu behöver jag en onanist" är en helt normal utsaga som inte ger upphov till nån förvåning eller kräver några vidare förklaringar.

Det var ett skäl. Vad gäller de resterande nio ber jag att få återkomma.

EDIT: Felvända ordningar (se ovan). Det är ett uppenbart skäl.

Högläsning och politiska analyser

Doktoranden (läser högt ur sitt källmaterial): "Fattigdomens bekämpande, den rätta välståndspolitiken, måste innebära en obeveklig kamp icke blott mot de yttre förhållanden, som alstra fattigdom och kvarhålla i fattigdom, utan äfven mot viljan till fattigdom, viljan att vara ekonomiskt undermålig och eländig samt socialt och kulturellt skadlig."

Den Smarte Doktoranden: "Är det Filippa Reinfeldt som har sagt det?"

Oväntade möten i solen

- Tja! Jag satt precis och tänkte på dig!

- Gjorde du?

- Nä. Egentligen tänkte jag på Foucault.

Kortminne

Imorgon startar som sagt undervisningen. Introföreläsning för en sisådär 80 förhoppningsvis hågade studenter. På kaffepausen i solen utspelades ungefär följande meningsutbyte.

Jag: "Jag hoppas jag inte förväntas göra något."
Teoretikern: "Mmm. Du kanske bör ringa kursansvarige och fråga?"
Jag: "Nu?!? Nä, då är det bättre att inte fråga alls. Det får ge sig liksom."

Alltså jag TROR ju att min uppgift imorgon mest är att vara närvarande. Själva introt tror jag någon annan ska ta hand om. Har vaga minnen om att det sades nåt sånt vid förberedelsemötet i mars. Problemet är bara mitt korttidsminne. Att säga att jag har minne som en guldfisk vore en förolämpning mot fisken. Mitt långtidsminne, däremot, fungerar utmärkt. Nästan överbra faktiskt. Men det hjälper mig inte här. Och att dagen innan kursstart ringa och fråga vad jag egentligen förväntas göra... nä, då avslöjar jag inte bara minnets brister utan även framförhållningens. Dubbelt dåligt liksom.

Nå. Vad gäller morgondagen hoppas jag att mitt minne inte spelar mig ett spratt. Att det enda jag förväntas göra är att vara närvarande. För framtiden ska jag se om jag kan byta det interna långminneskortet mot ett kortminneskort istället. I den dagliga verksamheten vore det onekligen rätt praktiskt.

EDIT: Däremot har jag inga problem med att outa mina eventuella brister på bloggen. Eftersom inget som sker i bloggosfären är på riktigt.