Dä ä bar å skriv

Idag har jag och mina handledare enats om att jag är brilliant forskare och att det bara är att skriva klart kapitlet. Allt annat - ångest, tvivel, misströstan, you name it - är överflödigt. Yep. Tycker att vi säger så.

På med grisögonen för grisläsningen

Idag läser jag korr. Inte mitt eget, tack och lov. Det är alltid lika uppfriskande/perspektivgivande att få härja i någon annans text, stöna över meningsbyggnader och tänka att det här var väl ändå inte särskilt tydligt formulerat? För mig fyller det en nästan terapeutisk funktion eftersom jag veeeeeeeeeet att det kommer ju i slutänden bli en färdig och bra text - och då borde väl motsvarande gälla även mina halvtaskiga alster? Kan man i alla fall hoppas. Eller?

Så går mina tankar denna tisdageftermiddag. I övrigt tänker jag på det där med historisk presens. Hepp!

Halvfart, halvdant, eller femtio procent?

Jo i nuläget har ju jag och min avhandling ett femtioprocentigt förhållande. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till detta.

Ta exempelvis det här med tiden vi tillbringar tillsammans. Så länge vi bara är tillsammans på femtio procent kan man ju tycka att de femtio procenten ska utgöras av hundra procent kvalitetstid. Bara jag och avhandlingen. Rosor, bubbel, romantik. Eller läsa som en idiot och skriva som besatt. Fokus, skärpa, intelligens. 20 timmar i veckan.

Fast hundra procent kvalitetstid innebär samtidigt att jag känner mig instängd och kvävd. Behöver Frihet, Tid för Mig Själv! Inte krav på att allt ska vara så hundra procent perfekt hela tiden. Krav som gör mig lessen, stressad. Får mig att tvivla på hela relationen. Och när jag tvivlar börjar jag missköta den. Det besatta skrivandet ersätts av planlöst surfande på nätet.

Alternativet är att tänka att vi har ett femtioprocentigt förhållande. Eller ett halvdant, som blir lite som det blir. Tillsammans ibland, och ibland inte. Fritt. Kravlöst. Ett förhållande som både är och inte är på en och samma gång.

Fast med halvdanheten kommer längtan. Då vill jag vara med avhandlingen jämt. Även om vi har bestämt att vi inte ska. Men så blir jag klängig och needy. Kan inte slita mig. Samtidigt som jag blir arg på mig själv som blir så klängig. Vi har ju bestämt att vi inte ska ses hela tiden. Det är bäst för oss båda, för vår fortsatta relation och vårt gemensamma livsmål.

Jag tänkte komma till en poäng, men istället började jag fundera över Handledarens reaktioner när han läser detta. Hehe. Misstänker nästa möte kommer gå i teraperandets tecken. Hehehehehe.

btw

När jag publicerat de senaste inläggen får jag upp reklambanners från familjerådgivning resp. dejtingsajter. Det måste ju betyda att det här förhållandet är på riktigt, och inte ett fantasifoster frammanat av en överhettad hjärna? Vad Internet tar på allvar, är på allvar. Jag tycker vi säger så.

Terapi

Jag och min avhandling har ju haft ett skakigt förhållande på sistone. Det har varit en hel del ångest och tvivel involverat. Är vi verkligen ämnade för varandra? Kanske vi är inne på fel spår? Kanske vi skulle må bättre om vi gick skilda vägar?

Därför har vi gått i en hel del terapi, både tillsammans och på varsitt håll. I parterapin (a.k.a. "handledning") försöker vi hitta sätt att arbeta med varandra igen. Hitta ett sätt för bägge att utvecklas. Finna glädje i relationen.

Sen går jag en del i egen terapi. Detta för att det var jag som fullständigt ruttnade på vårt förhållande för ungefär ett år sedan. Avhandlingen led säkert men höll god min. Den är ju som sagt inte så meddelsam alla gånger.

I den egna terapin jobbar jag mycket med mig själv. Och ett återkommande budskap är just: "Du kan inte förändra någon annan än dig själv."

Jag kan inte förändra min avhandling. Jag kan bara förändra mig själv.

Som ett led i detta försöker jag finna acceptans. Acceptera min avhandling trots alla dess brister. Acceptera att den inte utvecklas i den takt jag finner önskvärt. Acceptera att den omvandlar allt smart jag tänker till banaliteter och förnumstigheter.

Jag misstänker att jag inte helt har greppat vad "acceptans" i ett förhållande ska innebära. Försöker acceptera mig själv för det.