Om ett par veckor ska jag på disputation. Det är andra halvan av det som en gång i tiden var min D-kurs som tar steget över till andra sidan och blir en såndär Riktig Forskare. Igår fick jag avhandlingen (Avhandlingen!) i mina händer. Och oj vilken skillnad det gör! De texter som man tidigare har läst (och korrat), printade worddokument i Times New Roman, punktstorlek 12, radavstånd 1.5. Plötsligt har de transformerats, (åter)materialiserats som en Riktig Bok.
Jag har så klart inte hunnit läsa, bara skumma. Extra kul hade jag åt metodavsnittet, åt resonemanget om tolkning och kontexter. Karlsohn, Fareld, Burke, Skinner - är de inte precis de texter vi läste på vår gemensamma metodkurs för ca. två år sedan? Känner jag inte igen resonemanget, är inte själva formuleringarna fruktansvärt välbekanta?
Ibland är det skönt att konkret påminnas om att avhandlingen är det materiella resultatet av ett antal års forskningsvedermödor. Att den är summan av alla arbetsdagar, alla arkiv man besökt, alla böcker man läst, alla kurser man tagit. Alla texter man skrivit, kasserat, reviderat. Att det, även i slutänden, kan komma till användning. Att arbetet man lagt ner på nåt sätt faktiskt spelade roll.
Det blir en avhandling. Någonstans på vägen blir det det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar