Det har varit lite bloggtorka på sistone. Det beror inte - vilket man ju gärna hade velat tro - på att jag har suttit och skrivit flitigt på min avhandling (ackompanjerat av de där analytiska orgasmerna) utan att jag medelst undervisning har befattat mig med den s.k. verkligheten (även om verklighetsaspekten hos studenter visserligen också kan diskuteras, jag menar, de är ju på ett universitet/högskola och därmed per definition suspekta).
Nå. Idag har jag för första gången någonsin fått skäl att fundera över de pedagogiska aspekterna av att helt missa klockslaget för sin undervisning. När jag 45 minuter försenad (och efter två påringningar; jag svarar sällan på okända nummer...) dök in på seminariet gick diskussionen redan varm och det som jag vanligen brukar inleda seminariet med att säga - att det är studenterna och inte jag som ska tala och att de får fördela ordet själva - var på alla sätt helt onödig och överflödig information.
Nu menar jag inte att jag ska sätta det här med att komma för sent i system. Jag konstaterar bara att det, vid sidan av de pedagogiska poängerna, kan vara praktiskt att ha i åtanke de gånger jag förväntas börja klockan åtta...
