KB-mannen i oss alla

När diskussionen om preskriptionstiden för icke-återlämnade biblioteksböcker mer eller mindre naturligt övergår till en diskussion om preskriptionstiden för desertering och olika former av landsförräderi, då kan man undra om vi antingen tar det här med biblioteket på lite för stort allvar eller vad det är för grov biblioteksrelaterad brottslighet vi ägnar oss åt på denna institution.

Bye bye see you never again

Idag har jag rensat bokhyllan enligt principen "ingen post it - måste väck". Det var inte ett helt ångestfritt ingrepp men enligt D.S.D.S.H. helt nödvändigt. Tydligen är detta bruset som hitintills hindrat mig från att få avhandlingen skriven.

När även bibliotekarierna höjde på ögonbrynen med orden "Behöver du verkligen det här? Du skriver ju en modern avhandling!?!" blev jag tvungen att erkänna att jag nog måste ge D.S.D.S.H. mer rätt än vad jag vill erkänna.

Gråt inte, forska!

När boken Writing for Social Scientists får en att börja gråta, är det ett tecken på att något är allvarligt fel?

Did not see this coming

Ibland är händelseutvecklingen oroväckande. Jag skulle nota ett litet litet resonemang om demokratiuppfattningar och demokratibegrepp och plötsligt finner jag mig själv omgiven av litteratur som vi hade när jag läste statsvetenskap A.

Det är då man måste sluta ögonen, andas djupt och upprepa för sig själv: Jag är humanist. Jag är humanist. Jag är humanist. Jag är humanist.

David Held, demokratimodeller? Well, not in my dissertation.

Lapp på lapp

När post it-lapparna liksom är i vägen för texten, då vet man att det kanske är dags för nån form av intellektuell storstädning i ens böcker. Det är exempelvis fullt tänkbart att noteringar som kändes supersmarta och högrelevanta för tre år sedan inte är det längre.

 

2000

2000 sidvisningar firas medelst skumpa och fyrverkerier!

Eller genom att läsa svarta böcker om kultur och metakultur.

Valet är fritt och upp till var och en. Jag kan dessvärre konstatera att jag gjorde fel val.

Levererat!

Nu ska jag städa kring min arbetsplats och sen ska jag och D.S.D. dricka öl.

Som man söker får man svar

Söker efter boken Material powers.

Tycker det är hårt att Nalle Puh kommer som andra träff.

http://libris.kb.se/bib/11551083

EDIT: På förekommen anledning. Om man vill upprepa sökningen gör man det lämpligast via http://www.sondera.kb.se/. Varför man nu skulle vilja det.

Sånt som sätter sig på hjärnan (mest damm och förkylning)

Häromveckan rapporterade jag om hur dammiga böcker kan fungera som uppåttjack. Nå. Idag kan jag berätta att det inte funkar likadant alla gånger. Med efterdyningarna av en förkylning tillbringade jag några timmar i riksdagstrycket på universitetsbiblioteket. Nu är hela hjärnan igenkorkad och dessvärre är det inte av geniala tankar.

Sniff-sniff

Det är roligt med böcker. Roligast är de som luktar inrökt och damm. Den Smarte Doktoranden blev alldeles till sig, och jag blev också på bättre humör.

Public Opinion and Propaganda från 1948. Vem kunde tro att den också funkar som uppåttjack?

Ur källmaterialet

"Jag har aldrig blivit så utskrattad av ett antal bibliotekarier som när jag föreslog att de varjeår (sic!) skulle samla ihop de böcker som de ville gallra ut från biblioteket och lägga dem på ett stort bord mitt i biblioteket och säga: de här böckerna vill vi inte ha längre, vi har ritat ett krysstecken över stämpeln. Vi erbjuder vem som vill att ta med sig tre böcker hem. Jag framförde detta som ett förslag till en åtgärd, som man borde föröska (sic!) att pröva under litteraturutredningens experimentverksamhet. Alla ansåg att det var ett omöjligt förslag."

Vad ska man säga? Ibland ser man stora förändringar också i det lilla. Utgallringshyllan is the shit. Idag tar väl f.ö. biblioteken t.o.m. betalt för utgallringsböckerna?

Här rivs för att få luft och ljus!

I vanlig ordning glömde jag före-bilderna, men bokhögarna kanske talar för sig själva.

Nu hoppas jag det blir lite konstruktivt avhandlingsbygge också. Tankarna må ha fått mer plats att virvla, men ur nån form av disputationssynpunkt är det dessvärre inte tillräckligt.

Jag hade ju ändå inget bättre för mig...

Boken har redan förnyats maximalt antal gånger. Lånet måste återlämnas eller registeras på nytt på närmaste biblioteksenhet.

Ta detta gånger 182. Resultatet blir - heldagsgöra.

Kravbrev 1

Om jag var osäker på vad jag skulle göra idag, så kan jag ju alltid roa mig med att leta reda på de 182 böcker som biblioteket just skickade krav om. Enklast vore väl att låna om allesammans, fast den strategin börjar kännas något uttjatad.

Den långa vägen till den korta

Förra veckan beställde jag ännu en obskyr bok ur bibliotekets magasin. En sån bok som inte ens finns listad i bibliotekskatalogen på nätet utan som måste beställas fram ur gamla katalogen - bara en sån sak!

Idag fick jag besked. Förkommen, 95-08-16.

Nu är det tyvärr så att jag får för mig att just den bok jag i stunden är på jakt efter är den bok som bär på lösningen. Den bok jag bara måste ha för att ro avhandlingsprojektet i land. Ja jag vet ju att det inte är så och jag vet ju att jag alltid blir besviken. Men ändå. Hoppet är det sista som överger en. Ni vet.

Nå, boken var alltså förkommen och det bara stärkte mig i min övertygelse att jag måste ha just den boken. Så jag började fundera på alternativ. Fjärrlåna? Känns som onödigt slöseri av bibliotekets resurser. Åka till Stockholm och läsa nämnda bok på krigsarkivet eller KB? Känns som onödigt slöseri av min egen tid.

Så jag googlar på titeln. Utan några förhoppningar, givetvis. Men man vet ju aldrig. Ja det var det där med hoppet igen.

Och si. Där inföll den nya tiden, också i min tideräkning. Aldrig mer leta i bibliotekskataloger. Aldrig mer beställa dammiga böcker ur magasin. Nu är en googling officiellt sanktionerad inte bara som första utan också som mest rimliga impuls.

Doktoranden <3 google. Doktoranden <3 projekt Runeberg.

Fast ibland är jag smart också

Ja, bakom den lätt pinsamma bokförvirringshistorien finns ju en annan historia. Också en historia om biblioteksböcker, sådana man lånat och - i det här fallet - sådana man faktiskt inte lånat.

Häromveckan gick jag igenom mitt bibliotekskonto. Jag har ju lånat en sisådär 500 böcker och det är inte alltid man har koll på alla. Dessutom är mina lånevanor minst sagt varierande. I hyllorna trängs allt från kulturteori till torra översikter om det svenska utredningsväsendets historia, liksom från Matthew Arnold till Pär Ström

Men i den 500 poster långa lånelistan hittade jag en bok som jag med bestämdhet vet att jag inte har lånat. Inte för att jag inte skulle ha kunnat låna den - att döma av titeln verkade den rätt spännande. Lynching and American Society, hur tufft låter inte det? Men ändock. Jag VET att jag inte lånat den.

Saken är bara att det är lite svårt att gå ner i biblioteket och säga "hej, den här boken är registrerad på mig men jag har inte lånat den". Särskilt som jag enligt uppgifter tydligen skulle ha lånat den för två år sedan. Det känns som om den givna reaktionen skulle bli nånting i stil med "jaha, riiiiiiiight, men du kanske kan gå tillbaka till rummet och kolla ändå?". Det var ungefär vad bibliotekarien också sa. Och om jag inte hittade den och verkligen trodde att jag inte hade lånat den så kunde de ju göra en utredning.

Så jag gick snällt tillbaka till mitt rum. Började förstrött gå igenom hyllorna (igen: man letar inte särskilt aktivt när man vet med sig att man inte har den eftersökta boken ifråga). Så kom jag på att jag kunde kolla upp titeln i bibliotekskatalogen igen. I katalogen finns ibland bilder på omslaget. Tänkte det vore en bra idé att få ett hum om vad jag letade efter.

Nog fick jag en bild av boken alltid. Men det var nånting skumt också. Enligt katalogen stod den inte alls uppställd på författarnamn eller titel. I katalogen stod: Be [Collini]

Collini? Collini? Jag har två eller tre böcker av Stefan Collini. Rotade fram dem ur hyllorna. Jämförde streckkoder.

Och visst. Det som enligt katalogen var Michael J. Pfeifers Rough Justice: Lynching and American Society visade sig i realiteten, det vill säga när den stod i min bokhylla, vara Stefan Collinis Absent Minds: Intellectuals in Britain.

Tro om jag kände mig smart när jag upptäckte detta. Tro om det var med triumferande jubel jag sprang ner i biblioteket för att berätta för alla (läs: den stackars bibliotekarie som stod i lånedisken) om min upptäckt.

Av detta kan vi konstatera följande:

1) En felkodad bok är INTE en förkommen bok.

2) Inte undra på att alla bibliotekarier älskar mig.

En liten historia om pinsamma misstag

Igårkväll var vi ut. Det dracks alldeles för många öl och jag kom hem alldeles för sent.

Klockan nio var jag på jobbet. Pigg, nykter och fit for fight.

Trodde jag.

Den senaste timmen har jag härjat runt i biblioteket tre gånger. Bestämt hävdat att jag VISST lämnat tillbaka den bok som jag nu blivit spärrad på. Involverat snälla bibliotekarien i letandet. Gått igenom hyllor tillsammans. Till slut kom vi överens om att jag skulle gå tillbaka till arbetsrummet och kolla igenom mina hyllor en gång till. För säkerhets skull liksom. Trots att jag ju VET att jag lämnade tillbaka boken i onsdags.

Ja. Behöver knappast komma med nån punch line eftersom alla redan listat ut hur den här historien slutade. Fit for fight my ass.

Dag 1, ytterligare några minuter senare

Min rumskompis, a.k.a. Den Smarte Doktoranden, a.k.a. Besserwissern påpekade precis att bokryggarna inte har några titlar. Jag tänker att det är för att alla ska kunna identifiera sig. Sen spelar det ingen roll om vi i realiteten fyller bokhyllan med "Nalles taxi" eller Foucault.