Skilsmässa och skamsköljningar

Det kanske inte märktes på inläggen, men förra veckan var det illa. ILLA. Sådär som att jag på fullaste allvar övervägde omedelbar skilsmässa och fick gå i akutterapi för att komma på andra (bättre?) tankar.

Den här veckan är det lite bättre. Dock läser jag gamla kapitelutkast och drabbas av svåra skamsköljningar. Det är som att läsa gamla kärleksbrev. Det är så rörande och naivt och så fruktansvärt pinsamt att man inte vet vart man ska ta vägen.

Nån dag framöver ska förresten avhandlingen få komma med ett gästinlägg. Vi har en uppenbar snedvikt i relationen, i och med att det bara är jag som bloggar om vårt förhållande. Så ev. tänkte jag låta avhandlingen ge sin syn på saken. Med betoning på ev. Det är ju ett av problemen med relationen, att avhandlingen skriver så förbannat dåligt, segt och långsamt.

Men ååååååååh!!!

Vill. Inte. Jobba. Idag.

My baby shot me down

Jag har skjutit min deadline. Man hade ju hoppats att det skulle innebära att det omedelbara hotet var avvärjt. Men icke. Jag följer med i fallet, och får leva med ångesten en vecka till.

Två på skilda håll

Häromdagen firade jag och min avhandling femårsjubileum. Fast "firade" är väl att ta i. Jag firade genom att undervisningsförbereda, samt föreläsa för 40 nybörjarstudenter. Hur avhandlingen firade har jag ingen aning om. Skulle inte påstå att jag bryr mig heller.

Vi har nog börjat tröttna på varandra. Jag tror vi båda hoppas att detta blir den näst sista årsdagen, och att vi därefter kan skiljas som vänner. Vi kommer att behålla kontakten såklart. Men den här nära, förtärande relationen har gått oss bägge på nerverna alltför länge.

Så, avhandlingen, ett stort grattis i efterskott! En årsdag till. Sen tycker jag nog att vi får vara färdiga med varandra.

I want out!

Heltidsförhållande. På jobbet kl. 8. Kaffe. Pliktmail. Vardag. Slentrian. Tro om det inte ligger åska i luften också? En vecka och en dag kvar till semestern.

Idag ska jag i alla fall påbörja det faktiska skrivandet av nästa kapitel.

Ev. ska jag även boka en resa till Berlin.

EDIT: Ur led är bloggers tideräkning. Idag är det fredagen den första juli.

Back together again

Idag var sista dagen på distans. Imorgon går jag och min avhandling formellt tillbaka till ett heltidsförhållande igen. Under de senaste månaderna har distansen successivt minskat; från att ha varit fullständig separerade har vi närmat oss varandra steg för steg. Det har känts bra. Gnistan som förlorades har successivt kommit tillbaka. Och imorgon är det alltså dags. Eldprovet startar. Jag och min avhandling. Tillsammans igen på hundra procent.

Tanken med dagen var därför att jag effektivt skulle utnyttja såväl mina "bundna timmar" som mina "fria timmar". Det vill säga timmarna jag ska tillbringa med avhandlingen, och timmarna jag ska tillbringa utan den.

Det gick sådär, måste jag erkänna. Istället för att effektivt umgås med avhandlingen har jag mindre effektivt gnisslat tänder över Svenskt Näringsliv.

Onekligen en korkad prioritering. Särskilt som - nu när jag läst rapporten - Svenskt Näringsliv bäst låter sig inplaceras nånstans mellan kategorierna oreflekterad dogmatism och rent trams.

Chockstatus: ännu inte återhämtad

"Här sitter jag på min söta ända,
och väntar på att nåt mer spännande ska hända."

Behöver jag nämna att det går segt med avhandlingsskrivandet idag? Behöver jag nämna att solen skiner och det där med "frihet under ansvar" känns som en lockelse där ansvarsaspekten helt har fallit bort?

Himla tur att jag jobbar bäst under panik. Nästa deadline 7/6. Kan ta det softish i två veckor till.

*fastjagskyllerjusåklartpåbiblioteketochmorgonenschockupplevelse*
*såklartattjaggör*

Huvudet på spiken

Idag har vi haft spikningstårta på institutionen. Spikningstårta är en tårta som intages för att fira att en avhandling har spikats. Allt i god akademisk tradition sedan typ Luthers dagar.

För egen del gick dock associationerna i andra banor. Först ska jag alltså skriva avhandlingen - sen ska jag spika upp den på en anslagstavla. Att befästa sin relation på det sättet är inte bara handgripligt utan verkar också... lätt makabert, på något sätt. För att inte tala om avhandlingens perspektiv på saken. För den måste det framstå som ännu grymmare.

Plötsligt fick det tröga skrivandet sin förklaring. Klart avhandlingen trilskas, inte vill bli färdig. För mig är det där med huvudet på spiken någonting bildligt. För den är det högst bokstavligt. Spiken i huvudet liksom. Aouch.

Två på skilda håll

Påskhelg. Har förstått att det är en såndär familjehögtid, som man (i förekommande fall) förväntas fira med sin partner.

I torsdags eftermiddag stängde jag in avhandlingen på institutionen och drog. Har inte ägnat den en tanke på hela helgen.

Det sägs att kärleken är som en duva. Själv behöver jag inga aforismer eller romantiserande liknelser för att konstatera att det är skönt att slippa ifrån fanskapet då och då.

EDIT: "Kärleken är som en duva, håller man den för hårt kvävs den, håller man den för löst flyger den bort." Ifall någon (Handledaren? Den Smarte Doktoranden?) mot förmodan inte förstod vad jag syftade på.

Halvfart, halvdant, eller femtio procent?

Jo i nuläget har ju jag och min avhandling ett femtioprocentigt förhållande. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till detta.

Ta exempelvis det här med tiden vi tillbringar tillsammans. Så länge vi bara är tillsammans på femtio procent kan man ju tycka att de femtio procenten ska utgöras av hundra procent kvalitetstid. Bara jag och avhandlingen. Rosor, bubbel, romantik. Eller läsa som en idiot och skriva som besatt. Fokus, skärpa, intelligens. 20 timmar i veckan.

Fast hundra procent kvalitetstid innebär samtidigt att jag känner mig instängd och kvävd. Behöver Frihet, Tid för Mig Själv! Inte krav på att allt ska vara så hundra procent perfekt hela tiden. Krav som gör mig lessen, stressad. Får mig att tvivla på hela relationen. Och när jag tvivlar börjar jag missköta den. Det besatta skrivandet ersätts av planlöst surfande på nätet.

Alternativet är att tänka att vi har ett femtioprocentigt förhållande. Eller ett halvdant, som blir lite som det blir. Tillsammans ibland, och ibland inte. Fritt. Kravlöst. Ett förhållande som både är och inte är på en och samma gång.

Fast med halvdanheten kommer längtan. Då vill jag vara med avhandlingen jämt. Även om vi har bestämt att vi inte ska. Men så blir jag klängig och needy. Kan inte slita mig. Samtidigt som jag blir arg på mig själv som blir så klängig. Vi har ju bestämt att vi inte ska ses hela tiden. Det är bäst för oss båda, för vår fortsatta relation och vårt gemensamma livsmål.

Jag tänkte komma till en poäng, men istället började jag fundera över Handledarens reaktioner när han läser detta. Hehe. Misstänker nästa möte kommer gå i teraperandets tecken. Hehehehehe.

En ansträngd relation

När ett förhållande är nytt, tenderar man att anstränga sig. Eller snarare, ansträngningen är inte en ansträngning. Det känns inte som så i alla fall. Det är någonting som kommer naturligt. Det där lilla extra. En droppe luktagott bakom örat. En korrekt källhänvisning även i tidiga utkast. Ett uppriktigt försök att dela partnerns intressen. En ambtion att läsa in sig ordentligt på hela forskningsfronten.

Sen blir förhållandet slentrian och ansträngningarna blir just ansträngningar. Om man kan skiter man i att göra't. Om man kan skarvar man lite i kanten. Resten gör man under stånk och stön.

Hmm. Man kan ju fråga sig vilket stadium i min relation som förorsakade den här reflektionen. Fast svaret är så givet att man lika gärna kan låta bli.

Visheter

I sitt sommarprat i somras sa Per Morberg nånting om att man ska vara tillsammans med den som man står ut med, och den som man längtar efter.

Det där med längtan lär bli ett tema för en annan dag. "Stå ut" faller väl inom samma kategori som acceptans.

EDIT: inser att min formulering får det att låta som om man skulle vara tillsammans med två stycken. Ja, ibland kanske det skulle vara rätt praktiskt.

"Jaha, och hur går det för dig då?"

Ikväll ska jag på fest. Det är hos en gammal kär vän som jag träffar alldeles för sällan så det ska bli trevligt.

Men samtidigt känns det jobbigt. För "fest" betyder ju att det kommer vara andra människor där. Människor jag inte känner, men har träffat på tidigare fester. Presenterat mig för. Kallpratat med. Glömt bort namnet på. Presenterat mig för igen.

Och när man träffas på fester ska man ju uppdatera sig. Snacka jobb, snacka relationer, snacka liv. "Vad gör du nu då?" "Jaha, och hur går det för dig?"

Jag gillar att gå på fest ensam, utan min avhandling. Har ofta roligast när jag inte låtsas om dess existens. Samtidigt vill jag ju att den ska finnas där, någonstans i bakgrunden. Det är lite av en trygghet. Jag har den, men jag vill inte prata om den. Inte mer än "Nä hen ville inte följa, hen är hemma och tar det lugnt ikväll" och "jorå, hen mår bra". Sedan pratar jag gärna om annat. Flirtar med andra samtalsämnen. Topp stämning liksom!

Fast efter några glas vin är avhandlingen det enda jag vill tala om. Hur det är som att ständigt stånga huvudet i en vägg. Varför kan vi inte k-o-m-m-u-n-i-c-e-r-a med varandra? Jag borde ju göra något annat. Vara med nån som tar fram alla mina BRA sidor. Någon annan än den här jäkla avhandlingssurpuppan.

Ja ni hör ju. Så fort jag talar om den börjar jag bitcha om den. Om vi inte är i en bra period alltså, då är det gullegull och "jag älskar dig" för hela slanten. Man kan bli kräkfärdig för mindre. Och oavsett är det inte särskilt skoj för den som tvingas lyssna.

Storhetsvansinne eller avgrundsångest. Några andra poler finns inte. Vår relation är som en bergochdalbana utan det förmedlande och:et.

Failure!!!

Jag är inte på jobbet och skriver avhandling. Jag sitter i soffan med rödtjut och snart börjar "På spåret". Vad avhandlingen gör vet jag inte riktigt. Ligger antagligen i datorn och surar.

"åh, en uppdatering"

Den Smarte Doktoranden prenumererar visst på mina inlägg. Hehe, hen kommer inte heller få jobba nåt mer...

Ok. Jag måste verkligen återgå till skrivandet nu.

(Avhandlingsskrivandet alltså. Om det nu behövde förtydligas).

Dag 1, enochenhalv timme senare

Eftersom jag måste ta konsekvenserna av den brasklapp som återfinns längst ned kommer jag ägna fredagskvällen på institutionen istället för framför "På spåret". Så det inte råder nån oklarhet på den punkten.

Dag 1

Egentligen skulle jag ägna eftermiddagen åt att skriva på avhandlingen. Istället har jag startat denna blogg. Det är ungefär hur vår relation allt som oftast ser ut. Avhandlingen ligger i wordprogrammet och väntar medan jag roar mig på annat håll. Bäst jag smyger tillbaka nu och hoppas den inte märkt att jag varit borta. Ev. får jag kompensera genom att vara extra produktiv resten av dagen.