Btw.

Att jag inte har nån egen etikett för prokrastinering förresten.

Ska åtgärda det nu.

När andras fel tvingar mig att tänka om?

Det här är egentligen något helt avhandlingsorelaterat, och därför tveksamt huruvida jag ska skriva om på bloggen. Men, det handlar ju om skrivande och språkbruk och sånt i offentligheten som jag stör mig på och sånt har jag ju bitchat om förut. Så. Alltså.

När jag gick på högstadiet och skolades i det här med korrekt svenskt språkbruk fick jag lära mig en del saker. Mycket har jag glömt, eller skiter gladeligen i. Mycket gör jag medvetet fel kring, med vaga hänvisningar till eh, konstnärens frihet ni vet. Men, vissa saker är oförhandlingsbara. Vissa saker bryter man helt enkelt inte mot.

Man kan spendera pengar. Man kan inte spendera tid. Är det någonting från högstadiets svensklektioner som fastnat så är det den regeln (ja, och att det heter svensklektioner och inte svenskalektioner). Det. Är. Helt. Jäkla. Oförhandlingsbart.

Sen vet jag ju att det här är någonting som de flesta ständigt gör fel på. Det spenderas helger här och semestrar där. Och även om jag stör mig har jag samtidigt börjat resignera. Jag vet att de flesta ständigt gör fel. Jag vet att jag inte kan göra nåt åt det. Jag vet att jag kanske måste acceptera det. Om inte annat så för min egen själsfrids skull.

Men hur mycket jag än resignerar och accepterar har jag inte för en sekund övervägt att andras språkbruk ev. skulle kunna vara riktigt. Kort sagt att de skulle kunna ha rätt och jag skulle kunna ha fel.

Förrän nu.

Ja, okej, och här kommer en inte helt sympatisk bekännelse men jag har alltid tänkt att de som använder spendera om tid inte har helt koll på språket. Inte att de skulle vara dumma i huvudet eller så, men mer att språk och skrivande kanske inte är deras grej. För mig har "spendera" blivit det som skiljer agnarna från vetet, den som inte kan skriva från den som kan det. Men nu är grejen den att de senaste dagarna har två personer som jag respekterar till stor för att inte säga uteslutande del pga. deras skrivande använt "spendera" i denna enligt mig felaktiga bemärkelse (ja och det låter ju heller inte helt sympatiskt att respektera någon uteslutande pga. deras skrivande men det är ju enkom genom skrivandet jag "känner" dem, den ena som bloggare och den andra som journalist). Och plötsligt satte sig ett frö av tvivel, och började gro. Asså jag tvivlar ju inte på att jag har rätt, egentligen. I alla fall inte om vi snackar essensen i betydelsen, eller nåt. Men användningen kanske är något annat. Det kanske är okej ändå, att använda spendera på det här sättet? Jag har spenderat flera timmar åt att tänka över det nu.

(och samtidigt som jag skriver detta inser jag att om Handledaren skulle läsa detta, och om han skulle vara begraven, så skulle han rotera i sin grav just nu (jag vet inte vad det heter när man inte är begraven, gå i taket kanske?). vilket leder oss vidare på associationenkedjan betydelse-användning-begreppshistoriker my ass).

Det var ett sorgligt ovälformulerat blogginlägg detta. Jag hittar inte ord för nånting, och de ord jag får fram får jag inget flyt i. Det indikerar väl på ett ungefär till vilken grad min världsbild har ruckats. Och det sorgliga är att även om jag fortfarande tycker att man inte kan använda "spendera" om tid så förstår jag ju att mina argument är otillräckliga. Jag skummade Lakoff & Johnson förra veckan. Tid är pengar. Metaforerna lever vi med.

Skriva för sina läsare

Btw. En del som ramlar in här verkar ha gjort det som ett resultat av sökordskombinationen "ångest inför disputation". Jag funderar lite över vad man med en sån sökning hoppas på att hitta. Lugnande ord, konkreta tips på hur man ska hantera sin ångest eller någon som lider av det ännu mer?

På den här bloggen är ångesten omedelbar och ofiltrerad. Jag hoppas att jag med mitt eget dåliga exempel kan lugna någon annan ångestdriven själ. Hur man ska hantera den vet jag dock inte riktigt. Skapa en blogg kanske?

Ordsvårigheterna fortsätter

Om jag börjar kalla Handledaren för Handeldaren, tror ni han blir glad då? Jag tänker att det ev. kan ge lite tuffa associationer (handeldvapen) som ev. kan skänka hans uppblåsta ego viss tillfredsställelse.

Han hävdade precis att han ytterst sällan läser den här bloggen, och att besöksräknaren alltså är en lögn. Jag kontrar med att skriva saker om honom som han ändå aldrig kommer att läsa. Enligt honom själv, that is. Och han kan inte gärna protestera för då bevisar han ju att han läser (= lögnaren är han själv). Win-win tíll mig.

Här ligger det en Freud begraven

Skulle precis föra in höstens undervisning i kalendern. Tre bokstäver in i s-e-m stötte jag på patrull. Semester? Semester? Vad var det jag skulle skriva egentligen?

Semester. Seminarium. Not same shit different name. Ev. skulle vi kunna ägna det hela lite freudianska analyser, men det vore ju väl uppenbart.

I want to believe

Några veckor innan jag själv började blogga ägnades flera fikarumsdiskussioner åt temat rulltrappereparatören. Ni vet den där (åtminstone under en kort period) hajpade bloggen om att serva rulltrappor i Flemingsberg. För mig och mina doktorandkolleger var det något av en ny värld som öppnades. Det lät ju så konkret. Så handfast. Så på riktigt. Till skillnad från den hittepåverksamhet som är forskning. Så vi lämnade den vanligtvis skeptiska attityden därhän och lät oss villigt förtjusas. Förföras. Av en rulltrappereparatör i Flemingsberg.

Idag kom temat rulltrappereparatören upp i fikarumsdiskussionen. Då fick jag veta att den troligen är en fejk.

[Plats för häpna reaktioner, alternativt hånskratt åt mig som inte tänkt den tanken tidigare. Och har jag tänkt den har jag lika snabbt slagit bort den. Allt enligt principen I want to believe]

För egen del har besvikelsen existentiella dimensioner. Tänk om jag(ochminavhandling) också skulle visa sig vara en fejk? Å ena sidan skulle jag då få bekräftat det själv jag länge har misstänkt. Å andra sidan skulle det vara förödande på precis alla plan.

Många metanivåer i omlopp här. Mycket ångest. Nu väntar jag bara på att universitetet ska gå ut med en dementi: "Doktorander? Nä några sådana har vi inte här."