Forskningsetik igen

Det här med etik och moral i avhandlingsskrivandet har ju varit ett återkommande tema här i bloggen, särskilt när det rör sig om samhällsvetenskaplig forskning som gör anspråk på att göra sådant som vi humanister gör bättre (och som misslyckas grovt, vilket så klart hör till saken). Nu sitter jag här med ett praktexempel på sådan misslyckad forskning och jag vill så gärna använda det för att stärka min egen poäng (vilket, grovt sett, går ut på att tidigare forskning har fel, gör fel, tänker fel, etc.) men det känns så jäkla taskigt just för att det är ett sådant praktexempel som det egentligen inte finns något förmildrande eller förlåtande över. Och alltså känner jag mig, av hedersskäl, förhindrad att använda det.

Först tänkte jag att jag är som Bamse. Om man är väldigt stark måste man också vara väldigt snäll. Sen insåg jag att jag är matadoren i Ferdinand. Här ligger jag och bölar över att motståndet är så passivt och klent att jag inte får visa hur tuff jag är med min penna och min hjärna.

---

EDIT: "som misslyckas grovt" syftar naturligtvis till samhällsvetarna. Åtminstone i det här fallet. Misslyckad humanistisk forskning kan vi prata mer om nån annan dag.

Fritt från Rydberg

Vad smart du tänkt, vad genialiskt du i avhandlingen vill, osv., tror du inte att nån annan jävel har sagt ungefär detsamma i en bok från -97? Vilket sätter det där med att ej kunna härjas av tid etc. i ett delvis annat perspektiv.

På förekommen anledning. Ny etikett. BILDNING.

Jag vill inte jobba idag!

Se där är en insikt jag skulle ha agerat på för flera timmar sen.

Sagt på doktorandkontor

Idag sa Den Smarte Doktoranden att den här veckan är veckan då allt kommer att lossna.

Sedan konstaterade han att mitt eget personliga helvete vore att aldrig bli färdig med kapitlet jag skriver på nu (ja jag har skjutit på deadline en vecka till).

Då kastade jag en överstrykningspenna på honom (gul).

I samma sekund uppenbarade sig Föredettingprefekten i dörren. Han undrade vad det var för högstadiefasoner vi ägnade oss åt.

Då sa jag vad D.S.D hade sagt. Då tyckte Föredettingprefekten att jag gjorde rätt som kastade pennan på honom (D.S.D).

Så barnsliga naivistiska har vi varit idag.

Jag tror inte alls att nånting kommer att lossna. Någonsin.

Welcome to my personal hell.

Dagens insikt

Det blir ingen avhandling. Idag heller.

Mellan tanke och text

Man sitter på café, sippar cappuccino, läser (annans) text och vet precis hur den egna ska utformas.

Man kommer till jobbet, startar datorn, öppnar dokumentet och

 [blank]

Igenkänning någon?

Tidseffektiv

Men seriöst. Två jäkla timmar för att fylla i en stipendieansökan!!??

Det är bara att nalla från andra änden. Får skriva avhandlingen så mycket snabbare då.

2000

2000 sidvisningar firas medelst skumpa och fyrverkerier!

Eller genom att läsa svarta böcker om kultur och metakultur.

Valet är fritt och upp till var och en. Jag kan dessvärre konstatera att jag gjorde fel val.

Men ååååååååh!!!

Vill. Inte. Jobba. Idag.

Jag har redan länge gått vid din sida

Igårkväll hade jag värsta uppenbarelsen. Nu vet jag precis hur kapitlet ska skrivas.

Eller så var det som det tydligen är inför döden. Man piggnar till en aning, och sedan är det slut.

Dags att resignera?

Tidigare idag föreslog Den Smarte Doktoranden att jag ska lämna in texten imorgon istället för att dra ut på plågan till på fredag. Jag invände så klart att även om jag inte hinner bli färdig så måste jag åtminstone försöka fylla i de värsta luckorna. Varpå den kritiska frågan infann sig: "Kommer den verkligen att bli bättre då?"

Det ärliga svaret är ju nej. Hur upplyftande den tanken är kan ni säkert lista ut själva.

Logik

Att ha en jobbsöndag då man inte lyckas jobba måste onekligen innebära ett grundligt misslyckade på alla sätt och vis.

...

Tre dagar till inlämning och en text som ser ut som hela havet stormar. Är det då det enda värdiga är att ta sina saker och gå?

En god och en dålig nyhet

Den goda nyheten är att jag (ev.) har mer pengar kvar än förväntat. Nya beräkningar visar att jag har tjänst i ca. 10 månader till. Jag vet, jag vet, inte ropa hej förrän man är över bäcken (och det nya anställningsavtalet är skrivet). Men ändå. Både administratör och prefekt verkar tycka att den nya beräkningen är korrekt.

Den dåliga nyheten är att med tanke på den takt i vilken jag retarderar som forskare kommer det ta ytterligare tio år innan avhandlingen blir färdig. Är inte helt säker på att anställningen kommer att förlängas i motsvarande utsträckning, tyvärr.

På riktigt. Just nu blir texten bara sämre och sämre (det är objektivt sant). Med deadline på fredag och total oförmåga att koncentrera känns den kombon inte helt optimal.

EDIT: Jag måste modifiera mitt uttalande från tidigare, det där om att texten blir sämre och sämre är inte helt sant. Däremot är det objektivt sant att den ännu inte ens har börjat nå den nivå där den åtminstone kan klassas som "okej". Och med tanke på hur länge jag slitit med texthelvetet känns möjligheten att någonsin nå den nivån alltmer avlägsen. Med hänsyn tagen till tidsåtgången och arbetsinsatsen kan alltså sägas att texten är sämre nu än vad den var innan jag började arbeta på den. Och det som skulle vara ett försök till positivt tänkande omvandlades plötsligt till något djupt tragiskt.

Fake it 'til you make it

men ärligt talat, finns det inte någon jäkla gräns för vilket dravel man kan tillåtas producera?

mvh
självkritisk

Systemets ödmjuka tjänare

Så avslutar jag arbetsveckan med att registera senaste publikationen i DIVA. Eftersom jag tycker att bibliometri är en fin styrningsprincip.

Det går bra nu

Efter några veckor av skrivkramp och ångest kan jag meddela att det delvis har släppt. Har (potentiellt) fått rätsida på kapitlet och vet hur jag ska strukturera det hela.

Sen är det ju också fredagkväll. Avhandlingsrelaterade spänningar tenderar att delvis släppa på fredagar.

Så nu är det dags att gå hem.

Det är som när man får en riktigt bra idé. Första impulsen är dessvärre alltid att hämta kaffe.

Lång dags färd mot öl

Idag är en såndär dag när det inte känns som om man får någonting vettigt gjort och man inte kan kompensera för det genom att jobba över heller eftersom aftonen innebär ölintag på institutionsbasis i socialiserande syften. Så hela eftermiddan har med andra ord blivit en lång väntan på att få gå hem (=gå från jobbet) utan att få gå hem.

Inte ser jag fram emot ölen hellre. Vill hellre få nåt vettigt gjort. Fan.

Heldagsgöra

Eftersom det har gått sådär med flödesskrivandet den här veckan tänkte jag ägna denna söndag åt att lura mig själv till att okynnesjobba. Tänkte att skrivandet skulle flöda lite bättre när det inte är arbetsdag och man inte förväntas åstadkomma något på riktigt.

Nu är klockan halv åtta och jag har försökt komma igång med skrivandet hela dagen. Jag har även ägnat mig åt att:

1) uppdatera mig i mitt bloggläsande (dvs. på bloggar som jag vanligen INTE läser under arbetsveckorna)
2) skura badrummet (= sånt man gör när man jobbar hemifrån och inte har ett bibliotek eller en kopiator att prokrastinera lite i/vid)
3) fika med Dr. Huvtröja (vilket inte är ett helt ovanligt inslag under arbetsdagarna. Idag har vi dessutom främst pratat forskning. Alltså typ jobb, fast ändå inte)
4) träna (i gymmet som råkar vara lokaliserat till jobbet)

Summa summarum har jag ägnat hela dagen åt (typ) ledighetsaktiviteter fastän jag hela tiden intalat mig att jag skulle skriva. Allså har jag varken varit ledig eller jobbat. Så även om aktiviteterna i sig var trevliga (nåja, badrumsskurandet var väl sådär men man känner sig jääääääääkligt duktig & nöjd efteråt) känner jag mig lite snuvad på konfekten. En ingenting-dag liksom.

Nästa söndag ska jag satsa på att vara helt ledig och hoppas att det går bättre.

Sånt som sätter sig på hjärnan (mest damm och förkylning)

Häromveckan rapporterade jag om hur dammiga böcker kan fungera som uppåttjack. Nå. Idag kan jag berätta att det inte funkar likadant alla gånger. Med efterdyningarna av en förkylning tillbringade jag några timmar i riksdagstrycket på universitetsbiblioteket. Nu är hela hjärnan igenkorkad och dessvärre är det inte av geniala tankar.