En kombinerad brasklapp/metakommentar till bloggen, särskilt i relation till Den Smarte Doktorandens marknadsföring av mig som uttolkare av Pär Ström

"Du sökte en analys och fann det här, du är besviken."

Strömpärren strikes again

Häromdagen råkade jag avslöja min hemliga blogg för ännu en såndär Riktig Forskare. Han frågade/förutsatte omedelbart att jag ägnar bloggen åt att analysera samhällsfenomen och diskussioner som på något sätt anknyter till temat för mitt avhandlingsprojekt.

Men nej. Det gör jag ju faktiskt inte.

Jag är mer intresserad av att läsa och diskutera sådant som inte på något sätt anknyter till min egen forskning. Sånt som upprör och fascinerar och som jag ev. inte har full kompetens att uttala mig om. Sånt som... till exempel... Pär Ström!

Asså Pär Ström. Igår läste jag hans nyutkomna bok Sex feministiska myter med den underbara underrubriken Sann jämställdhet kan bara byggas på sanningens grund. Vilken titel! Förnumstighet, bedräglighet och propagandism i en ljuvlig kombo. Men det är klart. Sanningen liksom. Den är ju som den är, oavsett vad sånadär världsfrånvända forskare tycker om saken. Eller som det står i klartext, på sidan 19, där myten om sociala konstruktioner effektivt avlivas: "Men verkligheten är ju som den är, oavsett vad man tycker om den." Ka-tjing! Pär Ström - stora delar av humsamforskningen(ochförmodligenävenendelavteknatforskningen) 1-0! Bra att du redde ut det för oss.

(men Pär, ett hett tips: om du vill få oss i det ideologiimpregnerade mytproducerande elfenbenstornet att läsa och ta dig på allvar bör du nog undvika att tala i termer av verklighet och sanning. Många av oss är liksom lite kinkiga med det).

Om innehållet i övrigt vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Jag är liksom... alldeles tagen. Fascinerad av denna strömska benägenhet att gå in och ha åsikter i en diskussion utan att ha någon aning om vad motkombattanterna egentligen tycker. Eller åtminstone inte redogöra för det. Polemik i all ära men saklighet - som Pär ju ändå verkar tycka är rätt så viktigt, se ex. s. 79 -  kräver väl ändå att man ger en förhållandevis rättvisande bild av vad meningsmotståndarna egentligen har sagt? Om inte annat kan det ju vara en bra service för oss läsare som inte är så insatta i genusforskningsläget. Kan man ju liksom tycka. Så vi själva får möjlighet att ta ställning och sådär.

Nå. En relaterad aspekt av är hur det som för många feminister (ajdå! nu gör jag det själv! hänvisar svepande utan att kunna belägga exakt vem som sa det!) är själva problemformuleringen i Ströms resonemang förvandlas till ett sakförhållande som alls inte behöver kritiseras. Tvärtom tas sakförhållandet som intäkt för att problemformuleringen är felaktig, att det över huvud taget inte finns ett problem. Att kvinnor lägger mer tid på hemarbete "innebär rimligen att kvinnor generellt sett är mer intresserade av hemarbete än män" (s. 63) och att kvinnor har sämre möjlighet att göra karriär och få höga befattningar är inte särskilt konstigt med tanke på att de är sjukskrivna i betydligt mycket högre utsträckning än männen (s. 39).

Hmm. Man kan ju tycka att detta borde leda in resonemanget på frågan varför kvinnor i så hög grad är sjukskrivna. Om inte annat borde det väl ändå vara ett problem? Men nej. Icke. Därtill är det naturligt att män kommer längre i karriären. Observera. Naturligt. De är ju mer tävlingsiriktade, riskbenägna och fokuserade (s. 33f). Oavsett om man tror på det här med naturliga manliga respektive kvinnliga egenskaper (själv är jag skeptisk, men så är jag ju också en såndär flummig humanist) kan det ju vara värt att reflektera över huruvida det finns egenskaper som är naturligt nödvändiga i karriären? Och - om ja - varför det i så fall är just de manliga egenskaperna som förs fram som sådana?

Men. Sakförhållanden är ju sakförhållanden. Verkligheten kan inte bestridas. Problemen görs till icke-problem.

Ja. Jag vet inte vad jag ska säga, men ändå har jag jättemycket som vill ut. Det kliar i huvudet och tankarna går i virvlar. Det märks på formuleringarna. Jag är ledsen. Kanske borde jag fokusera på den egna forskningen nu.

En sak till bara.

"Ofta grundläggs en myt genom att en forskare eller debattör som har en egen agenda genomför ett projekt eller skriver en rapport på ett vinklat sätt." Jasså du Pär. Det tål onekligen att tänkas på.

Skrivarflöde

När det lossnar, lossnar det med besked. Idag både bloggar och avhandlingsskriver jag som besatt. Det känns som om det går bra också. Tjoho!

Kanske den bästa skrivarformen är just "lätt bakis"?

Dit alla tankar leder

Nu på förmiddagen har Wolf och jag haft kvalitetstid hemma i soffan. Vi har avverkat ca. trettio sidor eller 60 år tysk krigs- och kulturhistoria. Det gick bra. Vi var inne i ett flow.

Då måste Wolf prompt göra en liten utvikning på temat konst och moral. Genast bröts den förtrollade stämningen och jag började återigen tänka på Björn Wiman.

Fan. Fan, fan, fan.

Lite som i Fight Club

Eftersom mitt filmminne är kasst har jag förmodligen fel. Men jag tror att det finns ett meningsutbyte i Fight Club som går ungefär så här:

- I've found something else. Something better.

(detta är alltså när psykbruden Marla Singer konfronterar den minst lika störde Berättaren (Jack?) och undrar varför han inte gått till de stödgrupper som de delat upp mellan sig.)

Oavsett om detta är vad som sägs eller ej är det lite så jag känner mig. "I've found something else. Something better."

Jag har ägnat de senaste två veckorna åt att gnissla tänder över DN:s kulturchef Björn Wiman. Inte helt klart varför. Eller alltså, jag vet ju varför jag ursprungligen störde mig men jag vet inte var denna besatthet kom ifrån. Dessutom har besattheten inte lett till någonting. Förutom ett mail och en kort text har jag s.a.s. inte fått något "kreativt utlopp". Och därmed heller inget katharsis.

Fast rannsakar jag mig själv tror jag inte att problemet är Björn Wiman (eller jo, problemet är nog i hög grad Björn Wiman men det får vi ta en annan gång). Problemet är att jag måste få utlopp för nåt odefinierat. Något jag inte vet vad det är, men som gnager mig. En kliande oro under huden. Det är lite som i Fight Club.

Det är här bloggen kommer in. Nu är det väl för tidigt för att dra några större slutsatser - den har ju trots allt ynka 24 timmar på nacken - men igår eftermiddag tänkte jag nästan inte alls på Björn Wiman. Jag hade bloggen. Jag kände mig rofylld, och samtidigt så levande!

Återigen. Det är lite som i Fight Club.

Så nu bör jag väl oroa mig för var det hela ska sluta. Jag misstänker att avhandlingen ligger jäkligt pyrt till, och att det är mot den som alla orealiserade spänningar i slutänden kommer att riktas. Det lär inte bli några grandiosa explosioner. Tanken att jag kommer att bränna upp avhandlingen - läs mitt USB-minne och min externa hårddisk - med en simpel tändare känns dock lite snöplig.