"Är det röd dag idag?"

Trettondagen och mer aktivitet i korridorerna än vad det varit på länge. Alla ljusskygga forskare som hoppas på att få några ostörda timmar på jobbet blir i vanlig ordning grymt besvikna.

Och alla, lika förvånade: "Är det röd dag idag?". Den gregorianska kalendern krockar med den akademiska.

Vårens undervisning hade vi förresten lyckats schemalägga till två röda dagar. Så det kan gå.

Lagbrott pågår!

Vill man skratta läppen av sig kan man med fördel läsa Elisabeth Åsbrinks fascinerande inlägg i DN i torsdags. Nu riktas kritiken i och för sig främst mot historiker, men jag tycker nog att vi alla bör känna oss träffade (inte minst gällande de fotriktiga skorna). Jag måste i detta sammanhang även erkänna att jag inte har följt debatten om Åsbrinks bok, men jag tycker nog att påståendena i inlägget kan stå - och bemötas - för sig själva.

För jag måste ju erkänna att jag alltid har undrat. Varför svänger det inte om historisk, eller för den delen humanistisk forskning? Varför skriver vi inte bästsäljare? Varför gör vi inte spirituella och kunskapsrika inlägg i den offentliga debatten? Vad gör vi när studenterna har gått hem? Varför sköter vi inte vårt jobb?

Det kan man onekligen fråga sig. Man kan ju även fråga sig om vårt jobb, den så kallade tredje uppgiften, ska ske på bekostnad av undervisning och forskning? Eller ska det, som Åsbrink tycks antyda, skötas utanför arbetstid, det vill säga när studenterna har gått hem? Men om våra arbetsuppgifter å ena sidan är reglerade i lag och om vi å andra sidan förväntas arbeta utanför reglerad arbetstid, leder inte det i så fall till en massa andra arbetsrättsliga problem? Enligt en sådan logik kommer lagbrott att begås oavsett, dock kanske inte av oss forskare utan av våra arbetsgivare (vilket i förlängningen väl måste innebära staten?).

Vidare är Åsbrinks syn på relationen mellan universiteten och samhället högst intressant. Jag har tidigare alltid trott att universiteten var offentliga och (formellt) öppna för alla men tji fick alltså jag. Att föreläsa inför allt mellan 20 och 200 studenter är inte att sprida sin kunskap. Inte heller att publicera böcker, såvida de inte blir bästsäljare. Alla de spirituella och kunskapsrika inlägg vi skriver räknas inte heller förrän de faktiskt har publicerats, och jag misstänker att det bör vara i ett allmänhetens organ som DN och inte i någon obskyr (om än populärvetenskaplig) tidskrift.

Lika lite som jag följt den övriga debatten har jag läst Åsbrinks bok, men jag tvivlar inte på att det rör sig om en gedigen och väl genomförd forskningsuppgift. Dock är det intressant hur Åsbrink (medvetet?) ignorerar vissa konsekvenser av sitt eget resonemang, eller vägrar medge att kritiken har vissa principiella poänger. Är den bästa forskningen exempelvis den som bäst når ut till allmänheten? Om svaret på den frågan är "ja", ja då skulle jag vilja påstå att vi är illa ute, exempelvis då det implicerar att journalister (som "når ut" till allmänheten på daglig basis) skulle vara bättre på att utföra forskning än akademiker. Jag undrar också över vilken historisk kunskap som det är så viktigt att allmänheten tar del av. Åsbrink verkar i det närmaste indignerad över att ingen forskare tidigare tagit sig an barntransporterna och urvalet av barn, eller att J-stämplen i passen inte ingår i välutbildade svenska trettioåringars kunskapsförråd. För mig signalerar det en kunskapssyn där historia består av "luckor" som på olika vis måste "fyllas" med hjälp av "empiri" som objektivt finns "där ute" (eller i arkiven, vissa öppna mellan 9-12), medan frågor om vad forskaren gör med materialet, hur hen upprättar sitt studieobjekt och formulerar sina problemställningar - kort sagt den "vetenskapliga" biten av kunskapsproduktionen - är av underordnat (för att inte säga irrelevant) slag.

Det finns mycket att säga om detta, men jag har ett jobb att sköta (=en bästsäljande avhandling att skriva?) så jag hinner inte mer nu. Vill man läsa om konflikten mellan journalistiska och akademiska ideal kan man förresten ta sig en titt på Elin Gardeströms avhandling Att fostra journalister som lades fram vid Södertörns högskola häromdagen. Dessa ideal diskuteras främst i relation till journalistutbildningens tillkomst, men avhandlingen skildrar ändå en föreställningsvärld som är högst levande också i Åsbrinks argumentation.

Giv mig en drake att dräpa

"Det finns saker man måste göra, annars är man bara en liten lort."

Ja. Jag antar att offentliga framträdanden inte räknas till dessa måsten. Men de borde ingå, om inte annat så för att göra den jonatanska sentensen tillämpbar på mitt själstillstånd. Åtminstone jag ser kopplingen, och tänker att drakjakt vore att föredra framför att hålla den där satans presentationen.

Om det finns någon gud så hör min bön: giv mig en drake att dräpa, eller åtminstone vett att aldrig försöka lämna elfenbenstornet.