Häromdagen pratade jag med Den Smarte Doktoranden om mina drop out-planer. Han menade att det vore lika korkat som den där (norrmannen? Bellman?) som skulle simma över Atlanten men blev trött och vände när han hade hundra meter kvar.
Dagen efter pratade jag om samma sak med Föredettingprefekten. Han konstaterade att det var ganska länge sedan jag nådde the point of no return.
Jag tänker att jag borde känna mig som en äventyrare, en pionjär vid the frontier. Ingen återvändo, framåt är enda vägen. Etc.
Det är vad jag tänker att jag borde tänka. Vad jag hör i mitt inre är en sång vars innebörd jag inte riktigt vet hur jag ska förstå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar