Lite som i Fight Club

Eftersom mitt filmminne är kasst har jag förmodligen fel. Men jag tror att det finns ett meningsutbyte i Fight Club som går ungefär så här:

- I've found something else. Something better.

(detta är alltså när psykbruden Marla Singer konfronterar den minst lika störde Berättaren (Jack?) och undrar varför han inte gått till de stödgrupper som de delat upp mellan sig.)

Oavsett om detta är vad som sägs eller ej är det lite så jag känner mig. "I've found something else. Something better."

Jag har ägnat de senaste två veckorna åt att gnissla tänder över DN:s kulturchef Björn Wiman. Inte helt klart varför. Eller alltså, jag vet ju varför jag ursprungligen störde mig men jag vet inte var denna besatthet kom ifrån. Dessutom har besattheten inte lett till någonting. Förutom ett mail och en kort text har jag s.a.s. inte fått något "kreativt utlopp". Och därmed heller inget katharsis.

Fast rannsakar jag mig själv tror jag inte att problemet är Björn Wiman (eller jo, problemet är nog i hög grad Björn Wiman men det får vi ta en annan gång). Problemet är att jag måste få utlopp för nåt odefinierat. Något jag inte vet vad det är, men som gnager mig. En kliande oro under huden. Det är lite som i Fight Club.

Det är här bloggen kommer in. Nu är det väl för tidigt för att dra några större slutsatser - den har ju trots allt ynka 24 timmar på nacken - men igår eftermiddag tänkte jag nästan inte alls på Björn Wiman. Jag hade bloggen. Jag kände mig rofylld, och samtidigt så levande!

Återigen. Det är lite som i Fight Club.

Så nu bör jag väl oroa mig för var det hela ska sluta. Jag misstänker att avhandlingen ligger jäkligt pyrt till, och att det är mot den som alla orealiserade spänningar i slutänden kommer att riktas. Det lär inte bli några grandiosa explosioner. Tanken att jag kommer att bränna upp avhandlingen - läs mitt USB-minne och min externa hårddisk - med en simpel tändare känns dock lite snöplig.