Det här med etik och moral i avhandlingsskrivandet har ju varit ett återkommande tema här i bloggen, särskilt när det rör sig om samhällsvetenskaplig forskning som gör anspråk på att göra sådant som vi humanister gör bättre (och som misslyckas grovt, vilket så klart hör till saken). Nu sitter jag här med ett praktexempel på sådan misslyckad forskning och jag vill så gärna använda det för att stärka min egen poäng (vilket, grovt sett, går ut på att tidigare forskning har fel, gör fel, tänker fel, etc.) men det känns så jäkla taskigt just för att det är ett sådant praktexempel som det egentligen inte finns något förmildrande eller förlåtande över. Och alltså känner jag mig, av hedersskäl, förhindrad att använda det.
Först tänkte jag att jag är som Bamse. Om man är väldigt stark måste man också vara väldigt snäll. Sen insåg jag att jag är matadoren i Ferdinand. Här ligger jag och bölar över att motståndet är så passivt och klent att jag inte får visa hur tuff jag är med min penna och min hjärna.
---
EDIT: "som misslyckas grovt" syftar naturligtvis till samhällsvetarna. Åtminstone i det här fallet. Misslyckad humanistisk forskning kan vi prata mer om nån annan dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar