Nästa vecka ska jag på Nobelmuseet och ägna mig åt kändisspotting. Ja, egentligen ska jag lyssna på Judith Butler som håller årets Neale Wheeler Watson-föreläsning men titta-viska-pekaleken brukar vara ett ofrånkomligt inslag. Vi är så ytliga och kändiskåta, vi doktorander.
Och man känner sig onekligen lite som en superstjärna själv när man får det officiella invitationsmailet. Som en riktig V.I.P.-person. För den stora förväntade anstormningen gör ju att det hela måste styras upp logistiskt. Så. Jag ska använda ingången via Trångsund (ena änden av huset antar jag, vet inte, tänker att det ger sig). Jag ska komma i god tid, och ha intagit min plats senast 15.45. Platsen är personlig och jag måste printa mailet som, tillsammans med avprickningslistorna i dörren, fungerar som inträdesbiljett.
Det känns som en blandning mellan en rockkonsert och en tillställning med kungen. Jag förväntar mig nästan att de har kravallstaket.
De riktiga V.I.P.-människorna får sedan käka middag i Nobelmuseets fantastiska lokaler. Allt medan vi i B-laget dricker öl på andra sidan Stortorget. Inte mig emot. Jag känner mig jättejättetuff och V.I.P.-ig ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar