Gårkvällen innebar öl och intellektuella skämslekar. Alltså lekar där man enligt formeln "jag har inte" ska erkänna något komprometterande om sig själv, något man vet att man bör skämmas för att man inte har gjort. Eftersom ölsällskapet uteslutande bestod av akademiker var ingången läsning. Dvs. sådant man inte har läst, och vet att man ska skämmas för. Om man "vinner", dvs. om alla vid bordet har läst det man själv inte har läst, får man sitta där med skammen, men man slipper å andra sidan hälla i sig hela innehållet i ölglaset. Då måste de andra dricka istället. Om man har fel, dvs. om nån annan inte heller har läst det man själv inte har läst är det botten upp.
Ja. Jag måste erkänna att jag fortfarande inte har reglerna helt klara för mig. Därav den något förvirrade beskrivningen. Därav - troligen - alldeles för många botten upp, såväl för mig som för övriga sällskapet.
Hur som helst. Vad jag ville komma till är följande:
Jag har aldrig läst Tranströmer.
Jag har aldrig läst Stig Larsson.
Jag skäms inte. Jag skäms inte ens över att jag inte skäms. Att leka skämslekar däremot. P.I.N.S.A.M.T.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar