En helt ny karriär

Häromdagen var jag hos skomakaren. Där var det fullt ös. Alla tanter i kvarteret ville få såväl vinterkängorna som vårskorna fixade.

Man kan ju tycka att skomakarn borde vara nöjd. Strid ström av kunder = kling i kassaapparaten. Fast så värst nöjd verkade han inte. Han såg ut att hellre vilja dricka kaffe och snacka strunt med sina polare. Tapetserarna som han delar lokal med.

När jag blir stor vill jag också ha en affär där jag kan sitta och dricka kaffe och snacka strunt med mina polare. Vad för verksamhet jag ska bedriva spelar mindre roll. Sälja osorterat skräp kanske. Ha en språkverkstad. Så ska jag sitta där dagarna i ända och tjattra och hinka kaffe med vännerna. Kommer det kunder ska vi sucka tungt och mobba dem.

(Det där sista vet jag själv är en lögn. Det är inte  mitt buttra, asociala jag utan snarare mitt översociala dito som kommer att driva kunderna på flykten. Såvida jag inte hinner snacka ihjäl dem först alltså).

Jag inser att det finns en massa aber i den här fantasin. En kritiker kan också undra på vilket sätt affärsinnehavarskapet egentligen skiljer sig från doktorerandet. Doktorerandet innehåller ju flera av de ovan nämnda komponenterna. Det dricks en hel del kaffe. Det tjattras en hel del med vännerna. Kommer det handledare suckar vi tungt och mobbar dem.

Men let's not be kritiska! Let's not be realistiska! Fokusera på det positiva. Egen affär. Hinkvis med kaffe. Struntprat med vännerna.

Mina andra alternativa karriärplaner är: läkare, förläggare, konsumentombudsman, diplomat och spion.