Varningar och klassifikationer

dagens mest underhållande varningstexter, utan inbördes rangordning:

1) Den som inleder The Free Dictionarys beskrivning av time-budget studier: 

Warning! The following article is from The Great Soviet Encyclopedia (1979). It might be outdated or ideologically biased.

Time-budget alltså. Jag som trodde det skulle vara rätt trist läsning

2) Den som anslås på baksidan av fodralet till the Borgias: "Contains strong sex, sexual violence and violence".

Apropå det sistnämnda, dvs. klassificeringar och kategoriseringar, så har jag ägnat lunchen åt att fått mina matvanor dissekerade/hånade av D.S.D.S.H. med bihang. Den rätt okontroversiella utsagan att jag inte äter frukt i mat skulle ingående sönderplockas på ett sätt som skulle göra Aquino och grabbarna gröna av avund. Fast jag tycker nog att de överanalyserar och komplicerar nåt som i grunden är rätt enkelt. Från mat, sex och våld går associationerna osökt över till Madickens lillasyster: Äppelkräm, kräm och annan kräm.

Ni som fattar fattar. Ni andra är hjälplöst förlorade.

19 december

Det är datumet som gör att det kommer råda total tystnad på den här bloggen några veckor framöver.

mvh
i panik

Pedagogiska strategier

Det har varit lite bloggtorka på sistone. Det beror inte - vilket man ju gärna hade velat tro - på att jag har suttit och skrivit flitigt på min avhandling (ackompanjerat av de där analytiska orgasmerna) utan att jag medelst undervisning har befattat mig med den s.k. verkligheten (även om verklighetsaspekten hos studenter visserligen också kan diskuteras, jag menar, de är ju på ett universitet/högskola och därmed per definition suspekta).

Nå. Idag har jag för första gången någonsin fått skäl att fundera över de pedagogiska aspekterna av att helt missa klockslaget för sin undervisning. När jag 45 minuter försenad (och efter två påringningar; jag svarar sällan på okända nummer...) dök in på seminariet gick diskussionen redan varm och det som jag vanligen brukar inleda seminariet med att säga - att det är studenterna och inte jag som ska tala och att de får fördela ordet själva - var på alla sätt helt onödig och överflödig information.

Nu menar jag inte att jag ska sätta det här med att komma för sent i system. Jag konstaterar bara att det, vid sidan av de pedagogiska poängerna, kan vara praktiskt att ha i åtanke de gånger jag förväntas börja klockan åtta...

Plötsligt händer det

Ni vet det där jag ältat tidigare, om att jag inte skulle känna igen en poäng om den så hoppade upp och slog mig i huvudet? Så sitter man och skriver och väntar på att klockan ska slå helg och plötsligt inser man att

jagserpoängenjagserpoängenjagserpoängenjagserpoängenjagserpoängenjagserpoängenjagserfaktisktenpoängidetjagförnärvarandeskriver!!!!!!

Det är stort. Det känns lite som om jag haft en uppenbarelse. Antingen det eller en analytisk orgasm.

Revidering av tidigare inlägg

Ni vet det där om att det för typ tre veckor sedan gick bra? Det var då det, och har inte varit sant sedan dess. Idag sitter jag och skriver om text som förvisso inte dömts ut som fullständigt värdelös men som är så ostrukturerad och ofokuserad att de eventuella poänger som görs osynliggörs i allt fluff. Och jag som tyckte jag var så jäkla smart som fick in Rabinow och Veyne och Rancière och grabbarna; nu ska jag vara glad om jag ens lyckas ägna dem en fotnot.

Gör om. Gör nytt. Gör bättre.

Och impulsen är att bli ett trotsbarn. Min jäkla bihandledare. Allt är hans fel. Han är dum.

Back on track

Men vänta här nu? Idag går det typ... bra???

Vykort från forskningsfronten

Hej!

Jag och avhandlingen befinner oss just nu i Norrlands inland för en veckas intensivt men avslappnat umgänge med varandra. Solen skiner och rosédunken står i kylskåpet men vi försöker disciplinera oss till att ändå göra hela arbetsdagar. Koncentrationen är sådär men vi skyller på att det är semestertider och arbetar på i maklig lunk. Vi har inte sett några björnar och det är inte så farligt med mygg. Är åter på inst. den 23e.

Hoppas ni har det bra allesammans!

Sommarhälsningar
Doktoranden

P.S. Avhandlingen hälsar också. D.S.

Statistik

Detta är alltså innan jag ska släpa ett ännu ett jättelass till biblioteket. Jag sliter ut post it-lappar utan urskillning och känner att nu fan ger jag fan. Luft och ljus ni vet! Bakgrundsbruset ska  bekämpas!

Antal låneaktiviteter:

Räkning	0
Utreds	0
För hämtning	1
Beställda	0
Försenad/kö finns	0
Försenade	28
Kö finns	1
Lånade	164

KB-mannen i oss alla

När diskussionen om preskriptionstiden för icke-återlämnade biblioteksböcker mer eller mindre naturligt övergår till en diskussion om preskriptionstiden för desertering och olika former av landsförräderi, då kan man undra om vi antingen tar det här med biblioteket på lite för stort allvar eller vad det är för grov biblioteksrelaterad brottslighet vi ägnar oss åt på denna institution.

Bye bye see you never again

Idag har jag rensat bokhyllan enligt principen "ingen post it - måste väck". Det var inte ett helt ångestfritt ingrepp men enligt D.S.D.S.H. helt nödvändigt. Tydligen är detta bruset som hitintills hindrat mig från att få avhandlingen skriven.

När även bibliotekarierna höjde på ögonbrynen med orden "Behöver du verkligen det här? Du skriver ju en modern avhandling!?!" blev jag tvungen att erkänna att jag nog måste ge D.S.D.S.H. mer rätt än vad jag vill erkänna.

Forskningsetik igen

Det här med etik och moral i avhandlingsskrivandet har ju varit ett återkommande tema här i bloggen, särskilt när det rör sig om samhällsvetenskaplig forskning som gör anspråk på att göra sådant som vi humanister gör bättre (och som misslyckas grovt, vilket så klart hör till saken). Nu sitter jag här med ett praktexempel på sådan misslyckad forskning och jag vill så gärna använda det för att stärka min egen poäng (vilket, grovt sett, går ut på att tidigare forskning har fel, gör fel, tänker fel, etc.) men det känns så jäkla taskigt just för att det är ett sådant praktexempel som det egentligen inte finns något förmildrande eller förlåtande över. Och alltså känner jag mig, av hedersskäl, förhindrad att använda det.

Först tänkte jag att jag är som Bamse. Om man är väldigt stark måste man också vara väldigt snäll. Sen insåg jag att jag är matadoren i Ferdinand. Här ligger jag och bölar över att motståndet är så passivt och klent att jag inte får visa hur tuff jag är med min penna och min hjärna.

---

EDIT: "som misslyckas grovt" syftar naturligtvis till samhällsvetarna. Åtminstone i det här fallet. Misslyckad humanistisk forskning kan vi prata mer om nån annan dag.

Impulserna bekämpade...

...istället firar vi med en sång.

Tack youtube och google. Oändliga möjligheter till prokrastinering och inspiration.

Det är mörkast innan gryningen?

När man gör slut kommer kärleken åter. Jag förtvivlade och resignerade och plötsligt föll allting på plats. Kugghjul som klickade, hjärnans maskineri åter i rörelse. Jag fattar poängen med kapitlet. Jag fattar hur det ska disponeras. Jag fattar (typ) vilka argument jag ska driva och jag fattar (typ) hur jag koppla dem till forskningsläge och empiri. Nu. Är. Det. Bara. Att. Skriva. (i vilket inbegrips att skriva om det dravel som hittills producerats). Målmedvetet, i linje med nyvunna insikter. Inga distraktionsmoment. Nu jäklar avhandlingen. Jag älskar dig igen.

Impulser att bekämpa:
* Hämta kaffe
* Fira med ett glas vin/lösgöra mer genialitet med lite smörjmedel i systemet
* Gå hem
* Blogga om det.

Aj då.

Kris i förhållandefrågan

Man vet att förhållandet är på upphällningen när man inte orkar bry sig längre.

Med det sagt. När förhållandet börjar knaka är det dags att se om sitt eget bo. Vad jag vill ha med mig i bodelningen är en doktorsexamen. Min doktorsexamen.

Hör du det avhandlingen? Det är DET ENDA som får mig att inte slänga ut dig på stört.

Den anteckningen är såååååå 2007

När man återvänder till källmaterialet man läste i början av forskarutbildningen, och hittar en post it som lyder "borgerlig offentlighet! [sic!]"  (ja ni läste rätt, även utropstecknet finns där).

Då ursäktar man sig med att man var precis nyantagen, hade den nyantagne doktorandens omdömesförmåga och precis hade läst en kurs om 1900-talets humanistiska och samhällsteoretiska klassiker.

Sen avlägsnar man försiktigt lappen och nämner aldrig saken igen.

Men var är jag?

Svar på frågan: jag undervisar, flänger runt i världen, genomgår pollenchocker och hetsskriver på sista avhandlingskapitlet. Bloggen har därför blivit något lidande. Sorry.

Dessutom. Eftersom jag undervisar  mycket just nu handlar de flesta av mina reflektioner om sånt som händer i undervisningen. I undervisningen ingår kontakt med människor, bland annat studenter i förhållande till vilka jag är auktoriteten, och jag vill inte riskera outa nåt otillbörligt om detta i bloggen. Vet inte i vilken utsträckning universitetslärare lyder under nån form av tystnadsplikt och det sunda förnuftet säger därför att det är bäst att inte säga nåt alls.

(Och med detta fick jag det att låta som att jag har en massa saker att gnälla över, men det har jag inte, tvärtom handlar det mest om helt normala möten med verkligheten som man är lyckligt förskonad från när man "bara" befinner sig i avhandlingsbubblan. Men som sagt. Hellre safe än sorry. Ibland är jag så klok att jag förvånar mig själv).

Notera även att när jag skriver "kontakt med människor" menar jag alltså Riktiga Människor och inte de märkliga existenser som jag till vardags är institutionaliserad med.

Ok. Eftersom jag inte undervisar idag är det tillbaka till hetsskrivandet som gäller. See U när deadlinen är övervunnen och undervisningen avklarad. Har vi tur snackar vi mitten av juni.

Forskningsetik

På förekommen anledning: hur mycket får man raljera över statsvetare egentligen?

Marginalanteckningar

Ett "aha!" och en djävul tecknad i marginalen.

Vad i helvete kan jag ha menat med det?

Klipp och klistra

Det gäller att se upp med copy-pastandet. Jag skulle klistra in ett norskt ö och vad det blidde blev det här:

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/uppslukad-av-trottoaren_7081847.svd

Ev. kan sensmoralen vara att inte växla fullt så frekvent mellan avhandlingsdokumenten och facebook. Men jag är inte så mycket för sensmoral så jag lämnar det där.

Hade jag sen varit lite mer spirituell och bildad hade detta lett in på ett resonemang om Collingwood och klipp-och-klistra-historia. Nu är jag bara lite halvbildad så jag vet bara att han typ hade nån form av åsikt om det.

Fritt från Rydberg

Vad smart du tänkt, vad genialiskt du i avhandlingen vill, osv., tror du inte att nån annan jävel har sagt ungefär detsamma i en bok från -97? Vilket sätter det där med att ej kunna härjas av tid etc. i ett delvis annat perspektiv.

På förekommen anledning. Ny etikett. BILDNING.

Brottstycken

Om nån precis gick förbi vårt kontor och trodde att vi pratade om Piff och Puff i Kalle Ankas julafton så stämmer det till viss del, men vad vi EGENTLIGEN talade om var det där med metod och att om man inte kan säga vad man ska göra (på ett förståeligt sätt) så får man visa det istället (okay, we'll show you!). Sen dissade vi humanistkolleger i allmänhet och ***vetare i synnerhet men vi var faktiskt inte elaka för vad allt detta handlar om är på vilket stort ALLVAR vi tar det här med forskning (även om jag anklagades för att vara som D.S.D.S.H. vilket jag översatte som "en finne i röven"). Och ja, jag är ledsen att jag skriver som Benke Olsson.

D.S.D. gjorde f.ö. en väldigt fin Piff-imitation. Eller om det var Puff. Eller Foucault på helium. Man kan aldrig riktigt veta.

Handledarmöte

De goda nyheterna är att jag tänker. Hela tiden.

De lite sämre nyheterna är att jag måste förpacka mina tankar på ett pedagogiskt mer tillgängligt och åskådligt sätt.

Här nånstans önskar jag att rollerna vore ombytta. En pedagogiskt åskådlig men tankemässigt banal avhandling känns så mycket enklare att åstadkomma, på nåt sätt.

Om den framtida kassakon

När jag blir stor ska jag skriva en pedagogisk introduktionsbok för forskarstuderande.

Den ska heta Hittepå som forskningsstrategi.

Introduktion och introduktion förresten. Den ska banne mig bli en bibel.

Distraktioner

Jag gick precis ut i korridoren eftersom mina rumskompisar utannonserade en tävling om vem som glider längst i sina forskartofflor. Väl ute i korridoren visade det sig att det inte alls var någon tävling (däremot en diskussion om rimligheten att alls tävla i en sådan gren).

Fatta vilken koncentration som avbröts. Fatta konsekvenserna för mina skarpsinniga analyser. Allt på grund av en tävling som i slutänden eventuellt vanns på walk over.

Jobbtopp

Okej, okej, den här kritiken är väl för uppenbar för att ens vara värd att artikulera men...

producent av VAD??? Och när och var och hur och under vilka former och enligt vilka kriterier och etc.

http://www.svd.se/naringsliv/toppen-pa-jobbet-nas-vid-45_6958415.svd

MVH
undrande (effektivitetsgrad -0.9)

Avhandlingsskrivarmetaforer

Vi har ju tidigare varit inne på likheterna mellan avhandlingsskrivande och atlantsimturer. Idag fick jag veta att avhandlingsskrivarprocessen visuellt kan ta sig formen av ett badkar. Man kommer in på forskarutbildningen och är på topp (badkarskant 1) men så hoppar man i, det blir bråddjupt och sen går det sakta sakta uppåt tills man disputerar (badkarskant 2). Nu snackar vi alltså ett såndär fancy badkar som liksom sluttar lite, förslagsvis uppåt åt höger (ja för så historiskt rätlinjig är jag). Hade tänkt bifoga en bild men jag har fortfarande inte listat ut det där med upphovsrätt. Ni kan googla "badkar" och kolla in exempelvis det skoformade för att få ett hum om hur jag menar.

Själv tänker jag att avhanlingsskrivarprocessen är som en femtiometersbassäng. Eller snarare, femtio kilometer. Djupt från början och djupt hela vägen. Raka kanter överallt. Förhoppningsvis finns det en stege nånstans där i slutet. När man når stegen, då vet man att det är dags att klättra upp.

Until then. Keep on swimming. Jag önskar att jag hade lärt mig crawl.

---

Vad som känns både ironiskt och symptomatiskt: det enda simsätt jag behärskar (bröstsim) är tydligen det som är utvecklat för livräddning. Låt oss alla begrunda det ett tag.

---

Förresten jag kan ryggsim också. Men det innebär mest att jag flyter runt.

Språkförbistring

Idag är det följande som upptar mina tankar:

Enevaelden døde strådøden, fordi borgerskabet som sit vigtigste våben havde brugt en aggressiv kulturpolitik.

Jag förstår att det finns en massa betydelser här som kanske är mer centrala, som har att göra med historiska processer, kulturpolitik, kamp och makt. Det jag ändå fastnat för: Strådøden. Strådøden?

Jag kollar google translate. De översätter med takhalm.

Fel man inte vill göra

I kategorin petitesser med potentiellt avgörande konsekvenser:

Man vill inte skriva Nicholas när han heter Nikolas.

Man vill inte skriva devise när man menar device.

Ovanstående ingår även i kategorin fel som hittills har hittats. Det får en att fundera lite över kategorin fel som begåtts men som ännu inte har uppdagats.

Slutseminarieopponent är tillfrågad och har tackat ja. Datum har mer och mer börjat spikas.

Ajdå.

Hån, skam och ond bråd död

Läser avhandlingsavsnitt som skrevs för en sisådär fyra år sedan, som nu ska bearbetas för att ev. kunna ingå i nån form av slutsemniariemanus.

Reaktionerna (i nämnd ordning):

Hånskrattar.

Våndas.

Dör.

Hej, jag är tillbaka!

Jag vet att ni har saknat mig. Frånvaron förklarar jag med att jag har varit upptagen med annat. Viktigheter. Sånt som tar mycket tid och energi.

Till exempel har jag funderat över följande: med en drygt hundrasidig inledning/"bakgrund", borde inte ens handledare ha bett en att komma till saken snart?

Ses igen om tre veckor. Hepp!

Jag vill inte jobba idag!

Se där är en insikt jag skulle ha agerat på för flera timmar sen.

Avhandlingsmonstret

Idag hittade jag Avhandlingsmonstret bland mina papper.

På ett sätt en lättnad. Jag visste väl att det inte bara fanns i mitt huvud.

Sagt på doktorandkontor

Idag sa Den Smarte Doktoranden att den här veckan är veckan då allt kommer att lossna.

Sedan konstaterade han att mitt eget personliga helvete vore att aldrig bli färdig med kapitlet jag skriver på nu (ja jag har skjutit på deadline en vecka till).

Då kastade jag en överstrykningspenna på honom (gul).

I samma sekund uppenbarade sig Föredettingprefekten i dörren. Han undrade vad det var för högstadiefasoner vi ägnade oss åt.

Då sa jag vad D.S.D hade sagt. Då tyckte Föredettingprefekten att jag gjorde rätt som kastade pennan på honom (D.S.D).

Så barnsliga naivistiska har vi varit idag.

Jag tror inte alls att nånting kommer att lossna. Någonsin.

Welcome to my personal hell.

Gråt inte, forska!

När boken Writing for Social Scientists får en att börja gråta, är det ett tecken på att något är allvarligt fel?

Dagens insikt

Det blir ingen avhandling. Idag heller.

Did not see this coming

Ibland är händelseutvecklingen oroväckande. Jag skulle nota ett litet litet resonemang om demokratiuppfattningar och demokratibegrepp och plötsligt finner jag mig själv omgiven av litteratur som vi hade när jag läste statsvetenskap A.

Det är då man måste sluta ögonen, andas djupt och upprepa för sig själv: Jag är humanist. Jag är humanist. Jag är humanist. Jag är humanist.

David Held, demokratimodeller? Well, not in my dissertation.

Mellan tanke och text

Man sitter på café, sippar cappuccino, läser (annans) text och vet precis hur den egna ska utformas.

Man kommer till jobbet, startar datorn, öppnar dokumentet och

 [blank]

Igenkänning någon?

Nejsägare

Det finns två problem som alla doktorander ständigt tycks brottas med.

Det ena handlar om avgränsningar.

Det andra handlar om att lära sig att säga nej.

Så. När man upptäcker att ett litet potentiellt frågetecken eventuellt kan rätas ut om man besöker SCB:s arkiv på sammanlagt 2775,1 hyllmeter för att i denna enorma höstack hitta en liten (och för ens poäng ev.  ovidkommande) nål, det är då det är dags att göra något konstruktivt av ovanstående problem(insikter).

Det är då man måste säga nej till källmaterialet.

Fast på riktigt. Det som hindrar mig är inte så mycket principiella ställningstaganden som att det är förbannat långt till Riksarkivet. Särskilt till filialen i Arninge. Även en arkivräv som jag har ändå sina begränsningar.

---

NEJ TILL KÄLLMATERIALET. Fr.o.m. idag är det min och D.S.D:s slogan.

Ja, det var det jag menade

När man slår i ne.se på "ståndsamhälle", stavar fel, och får frågan om man menade ståndssamhälle, eller möjligen tomhetskänsla eller Idealsamhället.

Det är det som är fredagsunderhållningen.

Har du en gång kommit hit blir du aldrig mera fri

Häromdagen pratade jag med Den Smarte Doktoranden om mina drop out-planer. Han menade att det vore lika korkat som den där (norrmannen? Bellman?) som skulle simma över Atlanten men blev trött och vände när han hade hundra meter kvar.

Dagen efter pratade jag om samma sak med Föredettingprefekten. Han konstaterade att det var ganska länge sedan jag nådde the point of no return.

Jag tänker att jag borde känna mig som en äventyrare, en pionjär vid the frontier. Ingen återvändo, framåt är enda vägen. Etc.

Det är vad jag tänker att jag borde tänka. Vad jag hör i mitt inre är en sång vars innebörd jag inte riktigt vet hur jag ska förstå. 

Tidseffektiv

Men seriöst. Två jäkla timmar för att fylla i en stipendieansökan!!??

Det är bara att nalla från andra änden. Får skriva avhandlingen så mycket snabbare då.

Skilsmässa och skamsköljningar

Det kanske inte märktes på inläggen, men förra veckan var det illa. ILLA. Sådär som att jag på fullaste allvar övervägde omedelbar skilsmässa och fick gå i akutterapi för att komma på andra (bättre?) tankar.

Den här veckan är det lite bättre. Dock läser jag gamla kapitelutkast och drabbas av svåra skamsköljningar. Det är som att läsa gamla kärleksbrev. Det är så rörande och naivt och så fruktansvärt pinsamt att man inte vet vart man ska ta vägen.

Nån dag framöver ska förresten avhandlingen få komma med ett gästinlägg. Vi har en uppenbar snedvikt i relationen, i och med att det bara är jag som bloggar om vårt förhållande. Så ev. tänkte jag låta avhandlingen ge sin syn på saken. Med betoning på ev. Det är ju ett av problemen med relationen, att avhandlingen skriver så förbannat dåligt, segt och långsamt.

Bästa sökningen

Avhandling + pirater.

Man tackar, man tackar.

Även om jag beklagar att ni hamnade just här, och att jag inte hade särskilt mycket sofistikerat att säga om den saken.

Refererad

I en artikel. Av en sån där riktig forskare. Disputerad och etablerad. Därtill ekonom.

Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiihhhhhhhhh.

Ångesten.

Fast lite kul är det också.

Och vet ni? Tydligen är det jag som står för den kritiska berättelsen. Jaha ja. Där ser man.

Sånt man funderar över när man läser vetenskapsjournalistik i DN

För det första ska sägas att jag i princip inte kan någonting om 1700-talet i allmänhet, och 1700-talets medelhavsbaserade slavhandel i synnerhet. Det lilla jag snappat upp har jag fått genom Thorkild Hansens Det lyckliga Arabien och jag vet inte om det räknas som relevanta kunskaper här.

Jag kan heller inte särskilt mycket om postkolonial teori, konsthistoria eller visual culture. Det kan också vara värt att nämna.

För det andra ska sägas att hudfärg inte spelar någon roll. Det vet vi ju, men för att undvika missförstånd vill jag ändå ha det klargjort.

Med detta sagt undrar jag följande: är det inte anmärkningsvärt att dagens artikel om 1700-talets medelhavsbaserade slavhandel (eller, mer braskande, om sexhandeln på svenska fartyg) i DN illustreras med en bild av något som onekligen framstår som ytterst ljushyllta konkubiner? Det anmärkningsvärda ligger alltså i att denna slavhandel enligt artikeln omfattade människor från Afrika söder om Sahara. Nu spelar ju det där med hudfärg som sagt inte någon roll, men här är en tanke:

Bortsett från ev. förutsättningar vad gäller befintligt illustrationsmaterial (ex. att konkubiner i Orienten av samtida konstnärer (de på 1700-talet alltså) ofta framställdes som extremt blekhudade och - ja - liksom västerländska i sitt utseende), kan det ev. också vara så att en artikel som illustreras med LJUSA konkubiner/sexslavar blir mer uppseendeväckande än om den hade illustrerats med mörka dito? Det bör för övrigt nämnas att artikeln inte uppger varifrån illustrationen kommer; på webben hänvisas till Alamy som är en fotoagentur som funnits sedan 1999.

Oavsett svar på denna fråga, borde det inte ligga i vetenskapsjournalistikens intresse att inte reproducera bilder (här i både bildlig och bokstavlig bemärkelse) som så uppenbart leder associationerna åt detta håll (=det var bara vita chicks i sultanens harem), och, om man likväl anser att detta är relevant bildmaterial, i så fall tydliggöra varifrån illustrationerna kommer och vad som motiverar att de används i en artikel som alltså, enligt artikeltexten, alltså handlar om slavar som hämtades från Afrika söder om Sahara.

Jag kan som sagt ingenting om detta. Jag bara undrar.

---

EDIT: Och alltså, om det blivit fel i nåt av mina tankeled så får ni gärna rätta mig. Som tur är matchar jag min okunnighet med en rejäl dos ödmjukhet.

EDIT 2: Okej, i faktarutan stod att de flesta konkubinerna kom från Balkan. Det motsäger emellertid inte att artikeln fortfarande (som jag uppfattade saken) handlade om slavar från Afrika söder om Sahara. Samt att konkubinerna på illustrationerna som bifogades såg påfallande... vällustiga ut. Vilket kanske är något som i vetenskapsjournalistisk/kritisk anda är något som borde problematiseras. Eller nåt.

"Är det röd dag idag?"

Trettondagen och mer aktivitet i korridorerna än vad det varit på länge. Alla ljusskygga forskare som hoppas på att få några ostörda timmar på jobbet blir i vanlig ordning grymt besvikna.

Och alla, lika förvånade: "Är det röd dag idag?". Den gregorianska kalendern krockar med den akademiska.

Vårens undervisning hade vi förresten lyckats schemalägga till två röda dagar. Så det kan gå.

Hej Dr. And., du ger mig ångest!

Nu krävs det i och för sig inte särskilt mycket för att mina ångestdemoner ska börja yla, men så läser man vad andra doktorander pysslat med under året och drabbas av... ja, ni vet säkert vilket ord som ligger på tungan här. Men det är onekligen kul att ha hamnat på läsvärt-listan, även om denna blogg (asså min egen) inte så mycket handlar om forskning eller tredje uppgiften som spridningen av banala tankar och ventileringen av å*****.

Vad gjorde jag förra året? Jag och avhandlingen levde delvis separerade, och sedan försökte vi närma oss varandra genom terapi, såväl i enskilda samtal som i grupp. Jag kom ut med en otrohetsgrej som (lågintensivt) pågått under flera års tid, och så hade jag en del undervisning (här vågar jag mig inte på några förhållandemetaforer, vill inte riskera att bli anmält eller nåt). När insitutionen åkte på internat blev det lite av en romantisk återhämtning för mig och avhandlingen, vi blev liksom nyförälskade och allt kändes tip-top. Så slog den grå vardagen in och man tänkte, vad är det för jäkla skitrelation egentligen? Så har det varit, fram och tillbaka, under hela året (fast nu lever vi tillsammans igen, under samma tak på samma kontor, och målsättningen är att inte ta sitt pick och pack och dra som jag gjort tidigare).

I år ska jag satsa helhjärtat på förhållandet. Jag ska även undervisa men i övrigt ska jag Inte Göra Nånting som inte är Exklusivt Dedikerat till Mig och Avhandlingen och vårt Förhållande. Eye on the prize, liksom. Disputation vårvintern 2013.

198!!!

Får jag gå hem nu?

Dagens insats: stordåd

Idag har jag skrivit 72 (avhandlingsrelaterade) ord. Det är 72 (avhandlingsrelaterade) ord mer än vad jag hittills har skrivit det här året. Success!!!

EDIT: Inget av orden var "bajs".

Grundlärd

Se det är ett omdöme som jag med största sannolikhet aldrig kommer att få.

2012

Föresatser för det kommande året:

Att skriva färdigt avhandlingen.

...

Ja. Det var väl typ det.