måndag 27 juni 2011

Only in dreams

I helgen disputerade jag. Ja jag vet, det var lika oväntat för mig som för er. Oväntat för de flesta, faktiskt. Mina handledare var exv. inte där. Så inte heller någon opponent, eller betygsnämnd. En forskare från granninstitutionen hoppade in och agerade ordförande. Disputationsakten ägde rum i min gamla högstadieskola och istället för vänner och kolleger satt en rad osnutna gymnasieelever i auditoriet och skränade. Det var också de som agerade opponenter, ställde frågor. Riktigt svåra frågor, faktiskt. Frågor jag inte kunde besvara. Som den här: "Du skriver att det fanns såna här företag i 40 länder. Kan du säga vilka länder?" Varpå jag: "Eh, nej det kan jag inte, faktiskt. Eller vänta... ehhhh... man kan väl tänka att det är typ de vanliga länderna... typ... Sverige, Tyskland, England, Frankrike..." Samtidigt som jag kallsvettades 1) då jag förstod att det var på det här svaret som hela avhandlingen kunde stå och falla och 2) då jag undrade vad i helvete jag skrivit om som gjorde frågan motiverad. Företag? Not in my avhandling. I alla fall inte vad jag vet.

Ja och här har vi den andra överraskningsaspekten. Allt eftersom disputationsakten fortskred stod det klart att jag inte haft något slutseminarium. Att jag inte skrivit färdigt avhandlingen. Att jag inte ens tittat på den, varken innan eller efter manuset gick till tryck (vem som skickat det till tryck, ja det är f.ö. också en gåta jag inte riktigt fått något svar på än). Att jag inte hade en aning om vad som stod däri. Här någonstans dök handledaren upp och vi hade akutterapisamtal (ev. i en garderob/städskrubb, men här kanske mitt minne sviker). Han försäkrade mig om att det inte var någon fara. Att det inte gjorde någonting att jag inte haft något slutseminarium eller ens tittat på boken, eftersom... eftersom... eftersom... ja. Nej. Sen blev allt svart.

Sen vaknade jag. Lyckligtvis, men med en obehaglig känsla kvar i hela kroppen.

Det är knappast någon dröm vi behöver ägna en massa tankemöda åt att uttolka. I fortsättningen hoppas jag dock att min rädsla för att bli avslöjad tar sig formen av en klassisk nakenhetsvandring på stan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar