Några veckor innan jag själv började blogga ägnades flera fikarumsdiskussioner åt temat rulltrappereparatören. Ni vet den där (åtminstone under en kort period) hajpade bloggen om att serva rulltrappor i Flemingsberg. För mig och mina doktorandkolleger var det något av en ny värld som öppnades. Det lät ju så konkret. Så handfast. Så på riktigt. Till skillnad från den hittepåverksamhet som är forskning. Så vi lämnade den vanligtvis skeptiska attityden därhän och lät oss villigt förtjusas. Förföras. Av en rulltrappereparatör i Flemingsberg.
Idag kom temat rulltrappereparatören upp i fikarumsdiskussionen. Då fick jag veta att den troligen är en fejk.
[Plats för häpna reaktioner, alternativt hånskratt åt mig som inte tänkt den tanken tidigare. Och har jag tänkt den har jag lika snabbt slagit bort den. Allt enligt principen I want to believe]
För egen del har besvikelsen existentiella dimensioner. Tänk om jag(ochminavhandling) också skulle visa sig vara en fejk? Å ena sidan skulle jag då få bekräftat det själv jag länge har misstänkt. Å andra sidan skulle det vara förödande på precis alla plan.
Många metanivåer i omlopp här. Mycket ångest. Nu väntar jag bara på att universitetet ska gå ut med en dementi: "Doktorander? Nä några sådana har vi inte här."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar