"Jaha, och hur går det för dig då?"

Ikväll ska jag på fest. Det är hos en gammal kär vän som jag träffar alldeles för sällan så det ska bli trevligt.

Men samtidigt känns det jobbigt. För "fest" betyder ju att det kommer vara andra människor där. Människor jag inte känner, men har träffat på tidigare fester. Presenterat mig för. Kallpratat med. Glömt bort namnet på. Presenterat mig för igen.

Och när man träffas på fester ska man ju uppdatera sig. Snacka jobb, snacka relationer, snacka liv. "Vad gör du nu då?" "Jaha, och hur går det för dig?"

Jag gillar att gå på fest ensam, utan min avhandling. Har ofta roligast när jag inte låtsas om dess existens. Samtidigt vill jag ju att den ska finnas där, någonstans i bakgrunden. Det är lite av en trygghet. Jag har den, men jag vill inte prata om den. Inte mer än "Nä hen ville inte följa, hen är hemma och tar det lugnt ikväll" och "jorå, hen mår bra". Sedan pratar jag gärna om annat. Flirtar med andra samtalsämnen. Topp stämning liksom!

Fast efter några glas vin är avhandlingen det enda jag vill tala om. Hur det är som att ständigt stånga huvudet i en vägg. Varför kan vi inte k-o-m-m-u-n-i-c-e-r-a med varandra? Jag borde ju göra något annat. Vara med nån som tar fram alla mina BRA sidor. Någon annan än den här jäkla avhandlingssurpuppan.

Ja ni hör ju. Så fort jag talar om den börjar jag bitcha om den. Om vi inte är i en bra period alltså, då är det gullegull och "jag älskar dig" för hela slanten. Man kan bli kräkfärdig för mindre. Och oavsett är det inte särskilt skoj för den som tvingas lyssna.

Storhetsvansinne eller avgrundsångest. Några andra poler finns inte. Vår relation är som en bergochdalbana utan det förmedlande och:et.