När ett förhållande är nytt, tenderar man att anstränga sig. Eller snarare, ansträngningen är inte en ansträngning. Det känns inte som så i alla fall. Det är någonting som kommer naturligt. Det där lilla extra. En droppe luktagott bakom örat. En korrekt källhänvisning även i tidiga utkast. Ett uppriktigt försök att dela partnerns intressen. En ambtion att läsa in sig ordentligt på hela forskningsfronten.
Sen blir förhållandet slentrian och ansträngningarna blir just ansträngningar. Om man kan skiter man i att göra't. Om man kan skarvar man lite i kanten. Resten gör man under stånk och stön.
Hmm. Man kan ju fråga sig vilket stadium i min relation som förorsakade den här reflektionen. Fast svaret är så givet att man lika gärna kan låta bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar