(förtydligande)

Fast asså, ne.se regerar. Om det skulle råda någon oklarhet där.

Inte för att jag har nåt att säga om den saken

Det är ju onekligen lite lustigt när man jazzar runt på ne.se och plötsligt får upp ett meddelade om att man ska blogga om sidan i fråga. Särskilt som sidan i fråga innehåller ett så föga fantasieggande uppslag som "numerär".

Låsa dörren, låsa datorn

Man vet att man har haft ovälkommet besök när man kommer tillbaka från en snabb bibilioteks-/kaffe-/hämta luft-runda och upptäcker att kapitlet man f.n. arbetar med har berikats med meningen "att de inte försökte forcera den förhud som förelåg". 

Nå. Med tanke på att dörren till kontoret stod vidöppen får man väl vara tacksam att saker och ting bara har tillkommit. Om plånboken hade försvunnit hade det verkligen varit jättejättejobbigt.

Drakar, demoner och party poopers

I gårdagens DN skrev Hanna Fahl om klåfingriga forskare som inte kan låta bli att lägga sin analytiska näsa i blöt. Ifrågasättandet och den kritiska hållning som nånstans är forskningens grunduppgift har liksom gått för långt när forskningsrön visar att piraterna inte alls arrrrrr:ade i tid och otid utan pratade som vanligt folk.

Osökt kommer jag att tänka på den drakdokumentär som gick på SVT för ett par år sedan. Redan där kände jag personligen att måttet var rågat. För. Kom. Igen. Drakar är drakar. De är stora, färgglada, och sprutar eld. De ser inte ut som skabbiga rabieshundar med vingar. Vilket denna fiktiva dokumentär (bara den ordkombon!) fick det till.

Fast även om jag nånstans håller med Hanna Fahl vore jag inte mycket till forskare om jag inte också föreslog en alternativ tolkning. Exempelvis att mycket faktiskt blir skojigare när vetenskapen kommer och tar saker och ting på liiiiiiiiiite för stort allvar, eller när ambitionen att verka intresseväckande liksom leder tankarna fel. Som med drakarna till exempel. Eller piraterna. Turerna kring planeten/icke-planeten Pluto ska vi inte ens tala om.

Fast frågan är om inte demonforskningen ändå tar priset. I år har det kommit ut en bok med den braskande titeln Var Hitler en demon? Som Dr. Huvtröja konstaterade är det en intressant titel. inte minst som forskningsfråga betraktat. Och eftersom jag inte har någon egen fantasi tänker jag ogenerat sno Dr. Huvtröjas kommentarer rakt av:

Svarar man nej är resultatet trivialt, besvarar man den ja, kommer den utmana 60 års forskning på området. Man kan nästan föreställa sig Joachim Fest, Ian Kershew, Alan Bullock och de andra hitlerforskarna rannsaka sig själva: "Fan, varför gick jag i fällan och postulerade att Hitler tillhörde arten Homo sapiens sapiens!?"

Btw. Häromdagen pratade jag, Den Smarte Doktoranden och Dr. Huvtröja rövarspråket. Fördelen med att jobba på ett universitet är att ingen höjer på ögonbrynen när man nördar runt med utdöda språk.

Lång dags färd mot öl

Idag är en såndär dag när det inte känns som om man får någonting vettigt gjort och man inte kan kompensera för det genom att jobba över heller eftersom aftonen innebär ölintag på institutionsbasis i socialiserande syften. Så hela eftermiddan har med andra ord blivit en lång väntan på att få gå hem (=gå från jobbet) utan att få gå hem.

Inte ser jag fram emot ölen hellre. Vill hellre få nåt vettigt gjort. Fan.

Heldagsgöra

Eftersom det har gått sådär med flödesskrivandet den här veckan tänkte jag ägna denna söndag åt att lura mig själv till att okynnesjobba. Tänkte att skrivandet skulle flöda lite bättre när det inte är arbetsdag och man inte förväntas åstadkomma något på riktigt.

Nu är klockan halv åtta och jag har försökt komma igång med skrivandet hela dagen. Jag har även ägnat mig åt att:

1) uppdatera mig i mitt bloggläsande (dvs. på bloggar som jag vanligen INTE läser under arbetsveckorna)
2) skura badrummet (= sånt man gör när man jobbar hemifrån och inte har ett bibliotek eller en kopiator att prokrastinera lite i/vid)
3) fika med Dr. Huvtröja (vilket inte är ett helt ovanligt inslag under arbetsdagarna. Idag har vi dessutom främst pratat forskning. Alltså typ jobb, fast ändå inte)
4) träna (i gymmet som råkar vara lokaliserat till jobbet)

Summa summarum har jag ägnat hela dagen åt (typ) ledighetsaktiviteter fastän jag hela tiden intalat mig att jag skulle skriva. Allså har jag varken varit ledig eller jobbat. Så även om aktiviteterna i sig var trevliga (nåja, badrumsskurandet var väl sådär men man känner sig jääääääääkligt duktig & nöjd efteråt) känner jag mig lite snuvad på konfekten. En ingenting-dag liksom.

Nästa söndag ska jag satsa på att vara helt ledig och hoppas att det går bättre.

Greetings from the abyss

Heldag i arkivet. Vet inte om det är ett tecken på överansträngning när ens källor börjar kommunicera med en på det mer personliga planet. Oavsett, lite gulligt var det. Och ja, detta jag sökte, typ på ett ungefär.

Sånt som sätter sig på hjärnan (mest damm och förkylning)

Häromveckan rapporterade jag om hur dammiga böcker kan fungera som uppåttjack. Nå. Idag kan jag berätta att det inte funkar likadant alla gånger. Med efterdyningarna av en förkylning tillbringade jag några timmar i riksdagstrycket på universitetsbiblioteket. Nu är hela hjärnan igenkorkad och dessvärre är det inte av geniala tankar.

Välkommen till förf.landet.

En doktorandkollega kom precis in och bad om en bok som jag medverkat i. Det som på en normal arbetsplats skulle ha varit en transaktionakt på sisådär 30 sekunder utvecklades till en assoctiationskedja som jag naturligtvis inte kan låta bli att delge mina läsare.

Jag: Egentligen borde jag skriva i den också. Till NN från förf.
Kollegan: Jaaaaaaaaaaa! Det är klart du ska!
Jag: Fast jag är ju bara en av författarna. Då kan jag inte skriva så.
Kollegan: Du kan skriva till NN från Snygg-förf.

Ja ni förstår kanske vart det barkar. För den som trodde att akademin är en seriös arbetsplats där det jobbar folk som skriver saker och som därmed också kan kallas författare kan jag meddela att så inte är fallet. Akademin har snarare tydliga likheter med smurfriket Glömda Landet och befolkas av obskyra, likformliga varelser som främst går att skilja från varandra genom namnet: Snyggförf. Smartförf. Besserwisserförf. Handledarförf. Prefektförf. Professorförf. En snabbvända i wikipedia bekräftar likheterna ytterligare: i Akademin talas ett säreget språk som minner om vårt eget men där vissa ord och uttryck ersätts enligt en avancerad logik som endast förfarna förstår, och förfarnas främsta arbetsuppgift består i att bygga en bro (hallå? metaforen?) som aldrig blir klar (haaaaallå? metaforen?).

Så, for the record. Det heter inte längre att skriva. Det heter att förfa loss.

Nudlar och havreflarn

Dagens middag kändes så patetiskt typisk att jag bara var tvungen att rapportera om den.

Dagens föresats

Idag ska jag börja dagen med att flödesskriva och INTE börja med kolla mailen eller kolla facebook eller kolla bloggen och oups!, FAILURE!!!

UPDATE: Nå. Jag har i alla fall inte börjat dagen med att hämta kaffe. Än.

Den känslan

Varje gång jag loggar in upptäcker jag att det har varit någon ny person här och gluttat. Vet ni vad det känns som? Typ knark.

EDIT: vilket jag, måste understrykas, i övrigt inte vet något som helst om.

Mail man inte vill skicka ut på internlistan

"Vem i helvete är det som har stulit mina lovefilm-filmer ur postfacket???"

Eftersom

1) det skulle kräva en förklaring av vad lovefilm är
2) det skulle kräva en förklaring att man inte försökt snylta på universitetets resurser genom att skicka privat post från jobbet eftersom kuvertet redan var frankerat
3) även om man inte försökt snylta på universitetets resurser eftersom kuvertet redan var frankerat är det lik förbannat lite pinsamt att erkänna att man inte orkade ta sig förbi en vanlig postlåda och posta det där.

När andras fel tvingar mig att tänka om?

Det här är egentligen något helt avhandlingsorelaterat, och därför tveksamt huruvida jag ska skriva om på bloggen. Men, det handlar ju om skrivande och språkbruk och sånt i offentligheten som jag stör mig på och sånt har jag ju bitchat om förut. Så. Alltså.

När jag gick på högstadiet och skolades i det här med korrekt svenskt språkbruk fick jag lära mig en del saker. Mycket har jag glömt, eller skiter gladeligen i. Mycket gör jag medvetet fel kring, med vaga hänvisningar till eh, konstnärens frihet ni vet. Men, vissa saker är oförhandlingsbara. Vissa saker bryter man helt enkelt inte mot.

Man kan spendera pengar. Man kan inte spendera tid. Är det någonting från högstadiets svensklektioner som fastnat så är det den regeln (ja, och att det heter svensklektioner och inte svenskalektioner). Det. Är. Helt. Jäkla. Oförhandlingsbart.

Sen vet jag ju att det här är någonting som de flesta ständigt gör fel på. Det spenderas helger här och semestrar där. Och även om jag stör mig har jag samtidigt börjat resignera. Jag vet att de flesta ständigt gör fel. Jag vet att jag inte kan göra nåt åt det. Jag vet att jag kanske måste acceptera det. Om inte annat så för min egen själsfrids skull.

Men hur mycket jag än resignerar och accepterar har jag inte för en sekund övervägt att andras språkbruk ev. skulle kunna vara riktigt. Kort sagt att de skulle kunna ha rätt och jag skulle kunna ha fel.

Förrän nu.

Ja, okej, och här kommer en inte helt sympatisk bekännelse men jag har alltid tänkt att de som använder spendera om tid inte har helt koll på språket. Inte att de skulle vara dumma i huvudet eller så, men mer att språk och skrivande kanske inte är deras grej. För mig har "spendera" blivit det som skiljer agnarna från vetet, den som inte kan skriva från den som kan det. Men nu är grejen den att de senaste dagarna har två personer som jag respekterar till stor för att inte säga uteslutande del pga. deras skrivande använt "spendera" i denna enligt mig felaktiga bemärkelse (ja och det låter ju heller inte helt sympatiskt att respektera någon uteslutande pga. deras skrivande men det är ju enkom genom skrivandet jag "känner" dem, den ena som bloggare och den andra som journalist). Och plötsligt satte sig ett frö av tvivel, och började gro. Asså jag tvivlar ju inte på att jag har rätt, egentligen. I alla fall inte om vi snackar essensen i betydelsen, eller nåt. Men användningen kanske är något annat. Det kanske är okej ändå, att använda spendera på det här sättet? Jag har spenderat flera timmar åt att tänka över det nu.

(och samtidigt som jag skriver detta inser jag att om Handledaren skulle läsa detta, och om han skulle vara begraven, så skulle han rotera i sin grav just nu (jag vet inte vad det heter när man inte är begraven, gå i taket kanske?). vilket leder oss vidare på associationenkedjan betydelse-användning-begreppshistoriker my ass).

Det var ett sorgligt ovälformulerat blogginlägg detta. Jag hittar inte ord för nånting, och de ord jag får fram får jag inget flyt i. Det indikerar väl på ett ungefär till vilken grad min världsbild har ruckats. Och det sorgliga är att även om jag fortfarande tycker att man inte kan använda "spendera" om tid så förstår jag ju att mina argument är otillräckliga. Jag skummade Lakoff & Johnson förra veckan. Tid är pengar. Metaforerna lever vi med.

Skriva för sina läsare

Btw. En del som ramlar in här verkar ha gjort det som ett resultat av sökordskombinationen "ångest inför disputation". Jag funderar lite över vad man med en sån sökning hoppas på att hitta. Lugnande ord, konkreta tips på hur man ska hantera sin ångest eller någon som lider av det ännu mer?

På den här bloggen är ångesten omedelbar och ofiltrerad. Jag hoppas att jag med mitt eget dåliga exempel kan lugna någon annan ångestdriven själ. Hur man ska hantera den vet jag dock inte riktigt. Skapa en blogg kanske?

Public domain

När man inte vet något och vill ha snabba svar vänder man sig enklast till google. Det är ingenting man gärna erkänner men i praktiken är det precis så det fungerar.

Igår efter föreläsningen var det lite smågrejer jag ville kolla upp. Reka lite vad den stora vida webben säger om några teorier som jag försökte inbilla studenterna att jag har någon form av koll på.

Tro min förtjusning när jag hittade en power point-presentation som mer eller mindre exakt berättade för mig vad jag ville veta. Mer eller mindre såtillvida att en del ord och formuleringar nog faktiskt var mina. Åtminstone framstod de som direkt tagna från en handout som jag lade ut på hemsidan första året jag hade kursen.

Jag ska inte längre tvivla på mina egna kunskaper. Uppenbarligen finns det nånstans i vårt avlånga akademiska land en lärare som är ännu mer osäker, och som stödjer sig på taffliga handouts som jag själv har förlagt långt ner i glömskans arkiv.

Finn ett fel, eller flera

Klockan är 4.33, på morgonen.

Jag är vaken.

Jag är vaken, (typ) påklädd och (snart) på väg till jobbet.

Jag är vaken, (typ) påklädd och (snart) på väg till jobbet där jag ska ha seminarium med mina studenter hela dagen.

Jag är så tjock i halsen att jag knappt kan andas eller svälja, än mindre prata (himla tur att jag inte ska hålla föreläsning då).

För den som har svårt att hitta felen kommer här några ledtrådar eller referenspunkter:

Tidningsbudet har inte kommit än. Om morgontidningen inte har kommit ska man inte vara ur sängen, för då är det fortfarande natt.

Vanligtvis när jag är vaken så här dags är jag på väg till något mer exotiskt ställe än jobbet. Typ Berlin, Italien, New York.

När tankarna materialiseras

Om ett par veckor ska jag på disputation. Det är andra halvan av det som en gång i tiden var min D-kurs som tar steget över till andra sidan och blir en såndär Riktig Forskare. Igår fick jag avhandlingen (Avhandlingen!) i mina händer. Och oj vilken skillnad det gör! De texter som man tidigare har läst (och korrat), printade worddokument i Times New Roman, punktstorlek 12, radavstånd 1.5. Plötsligt har de transformerats, (åter)materialiserats som en Riktig Bok.

Jag har så klart inte hunnit läsa, bara skumma. Extra kul hade jag åt metodavsnittet, åt resonemanget om tolkning och kontexter. Karlsohn, Fareld, Burke, Skinner - är de inte precis de texter vi läste på vår gemensamma metodkurs för ca. två år sedan? Känner jag inte igen resonemanget, är inte själva formuleringarna fruktansvärt välbekanta?

Ibland är det skönt att konkret påminnas om att avhandlingen är det materiella resultatet av ett antal års forskningsvedermödor. Att den är summan av alla arbetsdagar, alla arkiv man besökt, alla böcker man läst, alla kurser man tagit. Alla texter man skrivit, kasserat, reviderat. Att det, även i slutänden, kan komma till användning. Att arbetet man lagt ner på nåt sätt faktiskt spelade roll.

Det blir en avhandling. Någonstans på vägen blir det det.

Två på skilda håll

Häromdagen firade jag och min avhandling femårsjubileum. Fast "firade" är väl att ta i. Jag firade genom att undervisningsförbereda, samt föreläsa för 40 nybörjarstudenter. Hur avhandlingen firade har jag ingen aning om. Skulle inte påstå att jag bryr mig heller.

Vi har nog börjat tröttna på varandra. Jag tror vi båda hoppas att detta blir den näst sista årsdagen, och att vi därefter kan skiljas som vänner. Vi kommer att behålla kontakten såklart. Men den här nära, förtärande relationen har gått oss bägge på nerverna alltför länge.

Så, avhandlingen, ett stort grattis i efterskott! En årsdag till. Sen tycker jag nog att vi får vara färdiga med varandra.

Alltings jävlighet

Söndag. På jobbet. Igen.

Being dr. J. Evans Pritchard

Den obehagliga tanken. När man inser att man inte är mr. Keating. När man inser att ens pedagogik nog ligger närmare dr. J. Evans Pritchard. Då vill man bara ställa sig och vråla över hustaken. Men eftersom man är hämmad och uppstoppad blir det bara ett pip. Och det lysande pedagogiska exempel jag ursprungligen ville göra inför mina studenter faller platt eftersom de är för unga för att ha varit förälskade i Robert Sean Leonard och velat fånga dagen med Robin Williams. Det är som med vrålet. Det blev bara ett pip.