Back together again

Idag var sista dagen på distans. Imorgon går jag och min avhandling formellt tillbaka till ett heltidsförhållande igen. Under de senaste månaderna har distansen successivt minskat; från att ha varit fullständig separerade har vi närmat oss varandra steg för steg. Det har känts bra. Gnistan som förlorades har successivt kommit tillbaka. Och imorgon är det alltså dags. Eldprovet startar. Jag och min avhandling. Tillsammans igen på hundra procent.

Tanken med dagen var därför att jag effektivt skulle utnyttja såväl mina "bundna timmar" som mina "fria timmar". Det vill säga timmarna jag ska tillbringa med avhandlingen, och timmarna jag ska tillbringa utan den.

Det gick sådär, måste jag erkänna. Istället för att effektivt umgås med avhandlingen har jag mindre effektivt gnisslat tänder över Svenskt Näringsliv.

Onekligen en korkad prioritering. Särskilt som - nu när jag läst rapporten - Svenskt Näringsliv bäst låter sig inplaceras nånstans mellan kategorierna oreflekterad dogmatism och rent trams.

Konsten att strula till ett liv

Vad gäller förmågan att väcka livsandarna vid frukostbordet är Svenskt Näringsliv alltid pålitliga. Att mina livsandar oftast är rasande är likaså tack vare dem.

Förutom de konkreta förslagen fascineras jag över deras förmåga att ständigt bräcka sig själv i fråga om idioti. Men frågan är om de inte nått den absoluta gränsen för denna förmåga nu. Dagens förslag handlade om sänkt studiebidrag till humaniorastudenter, samtidigt som bidragsdelen ska höjas för studenter på utbildningar "som ger hög ekonomisk avkastning". Jag har inte läst själva rapporten - den finns inte tillgänglig på nätet än - men DN, SvD och SR rapporterar samtidigt som diskussionerna på facebook och i andra sociala medier går heta.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt eländet. Fraser och formuleringar som "irrvägar", "lågproduktiva utbildningar", "signal om vad som lönar sig" eller "det blir fel om besvärliga jobb ratas till förmån för nöjesstudier, som drar ner den framtida inkomsten". Det är så dumt att jag blir alldeles matt. Och precis som med Pär Ström vet jag inte var jag ska börja nysta. På ett principiellt plan? Eller i detaljerna, kanske den personliga erfarenheten? Exv. erinra mig alla besvärliga jobb jag har ratat till förmån för nöjesstudierna som doktorand? Nä, det verkar lite väl kinkigt och självcentrerat. Humanistmartyrskap nej tack.

Så om jag börjar mitt i då? Exv. i deras intressanta påstående att de inte vill "formera en ny modell" (enligt artikeln på svd.se). För som jag uppfattar förslaget är det just en ny modell de formerar. En modell där bidragssystemet inte är allmänt och generellt, där alla har rätt till studiestöd, utan där det prövas utifrån olika premisser. Fast i det här fallet är det inte utifrån föräldrarnas inkomst/möjligheter att stödja sin avkomma under studietiden utan utifrån prognoser om framtida inkomst/lönsamhet. Oavsett. En ny modell är det lik förbannat.

Vad gäller vissa av deras argument undrar jag även om man inte kan tänka sig alternativa tolkningar. Att exv. det faktum att f.d. studenter inom konst och humaniora "inte jobbar på en relevant arbetsmarknad" visar på bredden och flexibiliteten i just deras utbildning? Och kan man inte vända på frågan? Hur många som har gått en ekonomi- eller juridikutbildning arbetar specifikt som ekonomer eller jurister? Betraktas inte såväl ekonomi- som juridikkunskaper som en kompetens som kan komma till pass i flera yrken? Vad är det - förutom rena fördomar - som säger att motsvarande kompetenser inte står att finna i humanioran?

Fast egentligen är det nog inte de konkreta argumenten som stör mig mest, utan snarare det ständiga nedrackandet och pissandet på humanister. Onödighetsförklaringen. Frågan är heller inte "ny". På sextiotalet talade man om humanistöverskottet, och försökte på olika sätt komma till rätta med problemet (detta  behandlas exv. i en avhandling om journalistutbildningen som kommer till hösten). Dessutom tycks humaniora inte riktigt betraktas som en riktig vetenskap, en som gör nytta, kommer med relevanta poänger, driver samhällsutvecklingen framåt (och jag avskyr verkligen att tala i dessa termer det är väl så alla verksamheter måste motiveras numera). Det motsäger inte att vi inte kan framställas som potentiellt farliga. Fuckar upp människors tänkande, människors sätt att vara. Genusteori, postmodernism, ni vet det köret. Då anklagas vi för att vilja strula till andras liv.

Och man undrar. Hur hamnade vi här? Jag gillar inte den term jag nu tänker använda men hur hamnade vi i detta paradigm där oförståelsen (som stundom gränsar mot rent förakt) mot humaniora är så starkt, och kan artikuleras med en sådan naiv självklarhet?

Techné?

Igår ägnade jag hela dagen åt arkivforskning. Klickklickklickklickklick sa det när kameran febrilt dokumenterade allt material som ev. kan tänkas vara relevant.

Idag ägnade jag hela dagen åt att sortera, rotera, autokorrigera och på olika sätt administrera närmare 600 bilder. Ackompanjerat av fläkten på datorn, som hela dagen har gått på högvarv.

Man känner sig jäkligt produktiv de dagar man låter tekniken göra jobbet. De s.k. forskningsframstegen får dock anstå till en annan dag.

Manifestet på dörren, II

Sen kommer Foucault och gör ytterligare ord överflödiga.

"Tillbakaträngda humanister och samhällsvetenskapare ansåg sig äntligen ha ett effektivt vapen mot förnuftstron. Nu skulle den effektiva naturvetenskapen hängas ut som bluff. Alla som trodde sig ha något att vinna, bland dem många vänsterpolitiker och inte så få genusforskare, lockades av den nya antivetenskapen. Alla försök till biologiska förklaringar kunde i ett svep avfärdas som biologism. För nu handlade det inte längre om filosofi utan om makt, tjänster och anslag."

"Så kom gammal sumpig villfarelse att gå hand i hand med akademisk postmodernism. Var och en blev sin egen vetenskapskritiker. Ty givetvis kunde det inte finnas några som visste bättre än andra om verkligheten egentligen inte existerar."


Nu ska jag återgå till forskningen. Allt i enlighet med ovanstående.

Manifestet på dörren

För att ingen ska behöva grubbla över vad för slags forskning som bedrivs på det här kontoret, har vi tejpat upp några teser på dörren.

"[Postmodernismen] började visserligen som ett försök att ifrågasätta etablerade filosofiska föreställningar om verkligheten, men landade snart i budskapet att inga sanningar existerar. Postmodernismen utmålade sig som en torped mot Upplysningens bas, föreställningen att det finns en verklighet oberoende av oss. Naturvetenskapen blir meningslös utan hypotesen att det finns en verklighet som vi genom trägen forskning kan närma oss, men kanske aldrig få det slutgiltiga greppet om."

"Finns ingen verklighet, ingen måttstock, blir alla förklaringar lika giltiga eller ogiltiga. Det går inte längre att gradera utsagor om någonting. Svulstig retorik ersätter argumentation."




Kullorna och änglarna har sagt sitt. To be continued...

frihet vs. ansvar

27 grader varmt och klarblå himmel.

Dr. Huvtröja har åkt till beachen.

Jag sitter på institionen och går igenom arkivmaterial.

Har en gnagande känsla av att jag bör se över mina prioriteringar. Eller åtminstone utnyttja frihetsaspekten av det där med "frihet under ansvar" lite mer strategiskt.

Only in dreams

I helgen disputerade jag. Ja jag vet, det var lika oväntat för mig som för er. Oväntat för de flesta, faktiskt. Mina handledare var exv. inte där. Så inte heller någon opponent, eller betygsnämnd. En forskare från granninstitutionen hoppade in och agerade ordförande. Disputationsakten ägde rum i min gamla högstadieskola och istället för vänner och kolleger satt en rad osnutna gymnasieelever i auditoriet och skränade. Det var också de som agerade opponenter, ställde frågor. Riktigt svåra frågor, faktiskt. Frågor jag inte kunde besvara. Som den här: "Du skriver att det fanns såna här företag i 40 länder. Kan du säga vilka länder?" Varpå jag: "Eh, nej det kan jag inte, faktiskt. Eller vänta... ehhhh... man kan väl tänka att det är typ de vanliga länderna... typ... Sverige, Tyskland, England, Frankrike..." Samtidigt som jag kallsvettades 1) då jag förstod att det var på det här svaret som hela avhandlingen kunde stå och falla och 2) då jag undrade vad i helvete jag skrivit om som gjorde frågan motiverad. Företag? Not in my avhandling. I alla fall inte vad jag vet.

Ja och här har vi den andra överraskningsaspekten. Allt eftersom disputationsakten fortskred stod det klart att jag inte haft något slutseminarium. Att jag inte skrivit färdigt avhandlingen. Att jag inte ens tittat på den, varken innan eller efter manuset gick till tryck (vem som skickat det till tryck, ja det är f.ö. också en gåta jag inte riktigt fått något svar på än). Att jag inte hade en aning om vad som stod däri. Här någonstans dök handledaren upp och vi hade akutterapisamtal (ev. i en garderob/städskrubb, men här kanske mitt minne sviker). Han försäkrade mig om att det inte var någon fara. Att det inte gjorde någonting att jag inte haft något slutseminarium eller ens tittat på boken, eftersom... eftersom... eftersom... ja. Nej. Sen blev allt svart.

Sen vaknade jag. Lyckligtvis, men med en obehaglig känsla kvar i hela kroppen.

Det är knappast någon dröm vi behöver ägna en massa tankemöda åt att uttolka. I fortsättningen hoppas jag dock att min rädsla för att bli avslöjad tar sig formen av en klassisk nakenhetsvandring på stan.

Bye bye for now

Nästa vecka ska jag börja skriva på nästa kapitel. Som en avskedsritual tog jag idag mitt potentiellt skitbra kapitel och slog det i bitar. Förstörde't. Och nu ska jag lämna't. Hoppas alla smarta tankar finns kvar nästa gång vi ska stifta bekantskap med varandra, vilket är när texten ska skrivas ihop för slutseminariet (tidpunkt fortfarande oklar) . Hoppas jag då kan läsa mina marginalanteckningar. Hoppas.

Ordsvårigheterna fortsätter

Om jag börjar kalla Handledaren för Handeldaren, tror ni han blir glad då? Jag tänker att det ev. kan ge lite tuffa associationer (handeldvapen) som ev. kan skänka hans uppblåsta ego viss tillfredsställelse.

Han hävdade precis att han ytterst sällan läser den här bloggen, och att besöksräknaren alltså är en lögn. Jag kontrar med att skriva saker om honom som han ändå aldrig kommer att läsa. Enligt honom själv, that is. Och han kan inte gärna protestera för då bevisar han ju att han läser (= lögnaren är han själv). Win-win tíll mig.

Här ligger det en Freud begraven

Skulle precis föra in höstens undervisning i kalendern. Tre bokstäver in i s-e-m stötte jag på patrull. Semester? Semester? Vad var det jag skulle skriva egentligen?

Semester. Seminarium. Not same shit different name. Ev. skulle vi kunna ägna det hela lite freudianska analyser, men det vore ju väl uppenbart.

I want to believe

Några veckor innan jag själv började blogga ägnades flera fikarumsdiskussioner åt temat rulltrappereparatören. Ni vet den där (åtminstone under en kort period) hajpade bloggen om att serva rulltrappor i Flemingsberg. För mig och mina doktorandkolleger var det något av en ny värld som öppnades. Det lät ju så konkret. Så handfast. Så på riktigt. Till skillnad från den hittepåverksamhet som är forskning. Så vi lämnade den vanligtvis skeptiska attityden därhän och lät oss villigt förtjusas. Förföras. Av en rulltrappereparatör i Flemingsberg.

Idag kom temat rulltrappereparatören upp i fikarumsdiskussionen. Då fick jag veta att den troligen är en fejk.

[Plats för häpna reaktioner, alternativt hånskratt åt mig som inte tänkt den tanken tidigare. Och har jag tänkt den har jag lika snabbt slagit bort den. Allt enligt principen I want to believe]

För egen del har besvikelsen existentiella dimensioner. Tänk om jag(ochminavhandling) också skulle visa sig vara en fejk? Å ena sidan skulle jag då få bekräftat det själv jag länge har misstänkt. Å andra sidan skulle det vara förödande på precis alla plan.

Många metanivåer i omlopp här. Mycket ångest. Nu väntar jag bara på att universitetet ska gå ut med en dementi: "Doktorander? Nä några sådana har vi inte här."

Tjuvlyssnat II

Nu står de vid kopiatorn och snackar om Facebook. Konstaterandet att "NN (forskare vid närliggande institution) has 0 friends" möts av ett kärleksfullt kollektivt flatgarv.

Asså vi är väldigt seriösa på den här arbetsplatsen. Vi är även väldigt bra på att dölja det.

Tjuvlyssnat

Man ska inte tjuvlyssna. Men det är onekligen rätt skoj att höra de seniora forskarna diskutera en av allt att döma kontroversiell fråga på engelska. När man liksom hör dalmålet bryta igenom, ja det känns inte riktigt lika allvarligt då.

Vad jag gör när ni saknar mig

Jag vet att jag inte har uppdaterat på ett tag. Det beror på att jag har varit på jobbinternat och betygsatt uppsatser. Rättelse: att jag är här nu beror på att jag sitter och betygsätter uppsatser. Det har ingenting att göra med prokrastinering, som bl.a. diskuterades på internatet. Ev. är det en fråga jag måste återkomma till. Ev. kommer jag då även rapportera om spöken, yxpsykopater, personlighetsbyten, spritstölder och biljardterror. Vi får se hur det blir med den saken.

Dubbeltydigheter

Ni vet ett såntdär erbjudande som marknadsförs som "'erbjudande'" (sic!). Vad är egentligen det?

EDIT: Asså citationstecknen SKA vara där. Allihopa. Tro om jag är förvirrad.

Att ha och inte ha

Jag har en skittext och en stulen cykel. Omvänt kan detta ev. innebära att jag inte har något alls?

Personal message till Den Smarte Doktoranden

Hade du publicerat text hade jag notat. Nu tänker jag stjäla dina resonemang rakt av. Fast du måste nog påminna mig om vad du sa för mitt minne är så förbenat kort. Ett PM kanske? På mitt skrivbord imorgon bitti? Det var det där om frågor vs. politik.

Mästarnas mästare

När mästarnas mästare intar akademin, då känns kombinerat lexika- och kaffekoppsrace som en given tävlingsgren.

Jag skulle ha klarat fler om jag inte varit tvungen att fippla med passerkortet också. Det finns alltid ursäkter. Fråga typ Limpar.

Dagen innan dagen D

Deadline imorgon. Att ladda med nudlar och kaffe verkar ju rimligt. Solskyddsfaktor 30 däremot, nej jag vet inte riktigt hur jag tänkte där.

Upp upp upp upp ner

Ni vet den där Sisyfos? Jag fattar fan inte hur han orkar, men ändå känner jag mig närbesläktad på nåt sätt.

Motgång, rundgång

Jag vet inte om man ska jubla eller förbanna när stycket man precis skrev i princip gör resten av kapitlet överflödigt. Det är en ironi av det slag som bob hund förmodligen har sjungit om. Och som jag förmodligen hade gillat. Om det inte varit så påtagligt applicerbart på den egna situationen that is.

Jag trivs ändå bäst i mörkret

Strålande sol och 25 grader varmt. Himla tur man har ett jobb att gå till.

Tankar inför deadline

På tisdag ska jag leverera text. Det är en deadline som tornat upp sig i horisonten rätt länge men samtidigt har jag hela tiden tänkt att jag ändå jobbar bäst under extrem tidspress. Därför har jag mest slöskrivit. Känns det som i alla fall, nu när jag sitter och efterhandskonstruerar det hela.

Nå. Idag valde jag därför att gå till jobbet istället för att - som de flesta andra denna klemmedag - vara ledig. Med fem dagar kvar till inlämning tänkte jag att det kanske är dags att koppla på deadlinestressen och börja producera. Fylla i de luckor som hittills markeras med ett [...].Få ihop alla de trådar som mest hänger samman i mitt huvud. Spetsa till resonemangen, plocka bort oväsentligheter. Börja jobba på att (preliminärt) färdigställa kapitlet.

Nu tänker jag istället att det inte är någon idé. Har ändå för kort tid för att göra något vettigt av texten. Sitter mest och slöskriver. Känns det som i alla fall, nu när jag sitter och överanalyserar det hela.

En gång i tiden hade jag min produktiva fas nånstans där mitt emellan lättjan och resignationen. Om jag nu lyckats bortrationalisera den, ja då är det fanimej illa.

Med bloggen i takt med tiden

Häromdagen föreslog jag för vår professor att han borde starta en blogg. Jag hade tänkt mig en livsstilsblogg om tillvaron som professor men hey!, om han vill skriva om forskning och andra viktiga grejer får han väl göra det.

Att förslaget inte verkade gå hem bekommer mig inte. Här är ett argument för varför akademiker bör blogga. Plötsligt känner jag mig liksom i framkanten av utvecklingen. Fast bokrecensioner, nä det får nog vänta ännu ett slag.

Wear it like a clown

Skriver avhandling och målar naglarna. Det här är egentligen ingen modeblogg men ibland måste man ju bjuda till.

Ikväll blir det alltså bourdeauxröda naglar som matchar de blockfärgade pumpsen. Knallrosa-kanariegult-kleinblått-ärtgrönt. Till det illorange väska. Man ba' oh, fashion statement. Kanske dags att starta blogg på det temat också?

EDIT: Fast det ÄR ju ett statement. Sist jag hade de här skorna, vilket är ca. fyra år sedan, utbrast föremålet för dagens festligheter, a.k.a. den nyblivna doktorn, när jag klev in på vårt då gemensamma kontor: "Asså --- jag måste bara säga, det där var de fulaste skor jag nånsin sett". Så ikväll har jag dem för att hedra henne. What goes around comes around eller eh, nånting, typ.

Dagens skryt

Fortsätter jag att leverera på den här nivån, ja då blir det en jävligt bra avhandling. Citat nån som borde veta. Nu går jag och storhetsvansinnet på disputation för att se (snart) f.d. doktorandkollega övergå i Det Andra Stadiet. Plocka bort pippin och kvar blir bara doktorn. Tjoho!