I januari nångång avgav jag ett dyrt och heligt löfte: att åldern trettio också skulle innebära en mer professionell attityd, kort sagt att jag skulle börja betrakta mig själv som Professionell På Riktigt och inte som ett 17-årigt miffo på praktik. Det hela bottnade i ett formulär som jag hade vissa problem med att fylla i. Har man problem att fylla i formulär torde man ha ännu större problem att skriva avhandling. Insåg jag, och tänkte sedan att om jag ändrar attityd kanske både blankettifyllnads- och avhandlingsskrivarproblemen skulle lösa sig. It's all in your miiiiiiind, som Viktoria Silvstedt lär ha sagt.
Nå. I måndags skulle alltså den nya, professionella attityden träda i kraft. Detta på ett möte om vårens undervisning. Ett möte med för mig helt okända människor. Människor som jag betraktar som Professionella På Riktigt. Människor som inte känner till att jag egentligen är ett 17-årigt miffo på praktik. Därtill ett 17-årigt miffo med grava attitydproblem.
Förutom det konkreta undervisningsplanerandet ledde mötet till följande insikter:
1) det finns ingen motsägelse mellan att vara Professionell På Riktigt och att tala i ofullständiga meningar.
2) det finns ingen motsägelse mellan att vara Professionell På Riktigt och att gladeligen erkänna att man inte har koll.
3) det finns ingen motsägelse mellan att vara Professionell På Riktigt och att faktiskt inte ha koll.
4) det finns ingen motsägelse mellan att vara Professionell På Riktigt och samtidigt tro att man är ett 17-årigt miffo på praktik (även om ingen uttryckligen formulerade sig i de ordalagen).
Doktoranden gick från mötet happy happy. Insåg hon inte behövde förändra något. Insåg hela den här professionalitetsnojan bara är - eller inte är - i hennes miiiiiiind.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar