Halvfart, halvdant, eller femtio procent?

Jo i nuläget har ju jag och min avhandling ett femtioprocentigt förhållande. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till detta.

Ta exempelvis det här med tiden vi tillbringar tillsammans. Så länge vi bara är tillsammans på femtio procent kan man ju tycka att de femtio procenten ska utgöras av hundra procent kvalitetstid. Bara jag och avhandlingen. Rosor, bubbel, romantik. Eller läsa som en idiot och skriva som besatt. Fokus, skärpa, intelligens. 20 timmar i veckan.

Fast hundra procent kvalitetstid innebär samtidigt att jag känner mig instängd och kvävd. Behöver Frihet, Tid för Mig Själv! Inte krav på att allt ska vara så hundra procent perfekt hela tiden. Krav som gör mig lessen, stressad. Får mig att tvivla på hela relationen. Och när jag tvivlar börjar jag missköta den. Det besatta skrivandet ersätts av planlöst surfande på nätet.

Alternativet är att tänka att vi har ett femtioprocentigt förhållande. Eller ett halvdant, som blir lite som det blir. Tillsammans ibland, och ibland inte. Fritt. Kravlöst. Ett förhållande som både är och inte är på en och samma gång.

Fast med halvdanheten kommer längtan. Då vill jag vara med avhandlingen jämt. Även om vi har bestämt att vi inte ska. Men så blir jag klängig och needy. Kan inte slita mig. Samtidigt som jag blir arg på mig själv som blir så klängig. Vi har ju bestämt att vi inte ska ses hela tiden. Det är bäst för oss båda, för vår fortsatta relation och vårt gemensamma livsmål.

Jag tänkte komma till en poäng, men istället började jag fundera över Handledarens reaktioner när han läser detta. Hehe. Misstänker nästa möte kommer gå i teraperandets tecken. Hehehehehe.

Gissa skrivbordet II

Nu har vi städat inför helgen. Om det blev nån skillnad kan diskuteras.

Men nu är det bye bye avhandlingen. Ses igen på tisdag.

Gissa skrivbordet

Det ena skrivbordet tillhör mig. Det andra tillhör Den Smarte Doktoranden.

En tolkningsfråga

Kommer plötsligt på mig själv att sitta och skriva om Reinhart Koselleck. Det var ungefär där som jag och min avhandling startade vår relation för drygt fyra år sedan. Är cirkeln härmed sluten eller har vi gått vilse och nu ofrivilligt kommit tillbaka till början igen?

It's all in your mind

I januari nångång avgav jag ett dyrt och heligt löfte: att åldern trettio också skulle innebära en mer professionell attityd, kort sagt att jag skulle börja betrakta mig själv som Professionell På Riktigt och inte som ett 17-årigt miffo på praktik. Det hela bottnade i ett formulär som jag hade vissa problem med att fylla i. Har man problem att fylla i formulär torde man ha ännu större problem att skriva avhandling. Insåg jag, och tänkte sedan att om jag ändrar attityd kanske både blankettifyllnads- och avhandlingsskrivarproblemen skulle lösa sig. It's all in your miiiiiiind, som Viktoria Silvstedt lär ha sagt.

Nå. I måndags skulle alltså den nya, professionella attityden träda i kraft. Detta på ett möte om vårens undervisning. Ett möte med för mig helt okända människor. Människor som jag betraktar som Professionella På Riktigt. Människor som inte känner till att jag egentligen är ett 17-årigt miffo på praktik. Därtill ett 17-årigt miffo med grava attitydproblem.

Förutom det konkreta undervisningsplanerandet ledde mötet till följande insikter:

1) det finns ingen motsägelse mellan att vara Professionell På Riktigt och att tala i ofullständiga meningar.

2) det finns ingen motsägelse mellan att vara Professionell På Riktigt och att gladeligen erkänna att man inte har koll.

3) det finns ingen motsägelse mellan att vara Professionell På Riktigt och att faktiskt inte ha koll.

4) det finns ingen motsägelse mellan att vara Professionell På Riktigt och samtidigt tro att man är ett 17-årigt miffo på praktik (även om ingen uttryckligen formulerade sig i de ordalagen).

Doktoranden gick från mötet happy happy. Insåg hon inte behövde förändra något. Insåg hela den här professionalitetsnojan bara är - eller inte är - i hennes miiiiiiind.

Näpp

Nu är det helt definitivt. Med ynka sju timmar kvar av den ljuva åldern "20 nånting" blir det ingen disputation innan min trettioårsdag. Istället skickar jag halvkackig text till mina handledare, åker hem och packar, och drar sen till Berlin.

När jag blir 30 ska jag bli professionell. Lovade jag i ett ögonblick av svaghet. Jaja. Vi får väl se hur det blir med den saken. På måndag.

Sånt man hittar på sitt skrivbord

Idag ser mitt skrivbord ut såhär. Misstänker det kan innebära vissa svårigheter att jobba.

Jag menar, det är ju så svårt att komma åt tangentbordet när tangentbordet i fråga är ockuperat av ett paket. Övrig röra är normaltillstånd.

Skrivandets dilemma

Egentligen ska jag ägna förmiddagen åt att skriva text. Istället har jag haft skäl att fundera över relationen mellan ord och vad jag vill ha sagt.

Jag har ord. Många ord. Det är bra. Inte minst då det är en förutsättning för skrivandet.

Jag har vissa saker jag vill ha sagt. Några s.k. poänger. Det är också bra. Att ha något man vill ha sagt är ju lite av själva poängen med hela avhandlingsgrejen.

Av någon anledning har jag däremot inga ord för att säga det jag vill ha sagt. När jag försöker tar det tvärstopp. Och att inte ha ord för att säga det man vill ha sagt betyder ju att ingenting sägs. Och om ingenting sägs blir det ingen avhandling.

Ja, här sitter jag och leker filosof. Intellektualiserar över det som i dagligt tal kallas "skrivkramp".

Dubbla budskap

Igår fick jag veta att ångesten alltid är en del av forskningsverksamheten. Sedan fick jag veta att man vänjer sig.

Bägge dessa kunskaper kom från s.k. Riktiga Forskare. Så man kan ju tycka att de borde veta.

Själv vet jag varken ut eller in.

Från tanke till text, eller från soffa till skrivbord

Igår sedan jag givit upp hoppet om att få någonting vettigt gjort på institutionen gick jag hem för att ägna mig åt läseftermiddag på soffan. Med i väskan hade jag några böcker som jag tänkte skumma lite halvhjärtat. Jäklar vad bra det gick. Jag skummade och skummade, dekorerade med post it-lappar och gjorde en del smarta anteckningar i egna manuset. Tyckte jag lyckades skaffa mig ett grepp, en idé om vad och hur jag skulle skriva.

Idag när jag kom till jobbet skulle allt detta realiseras. Har suttit och svurit över tangentbordet i sju timmar nu.

Broken promises

Igår lovade jag mig själv att sluta skriva skittexter. Det motsvaras väl närmast av löftet att sluta röka. Fast nåt sånt har jag aldrig varit så dum att jag lovat. Hmm.

Jag & mitt överjag

Idag undrade Föredettingprefekten över min - får man anta - starka och något osunda relation till mitt överjag. Jag svarade att jag skulle starta en blogg på temat så att han kan få läsa allt om det där.

Han trodde väl att jag skämtade. Hahaha säger jag.

Två dåliga doktorander gör en jäkligt bra eftermiddag

Idag är min lediga dag, och idag är även min första nästan-friska dag. För att fira detta ska jag och en kompis dricka rosé i solen. Hon är också doktorand så vi kan göra nästan som vi vill. Och det gör vi också.

Och ja, vi vet att det bara är mars.

Och ja, jag är medveten om att detta inlägg i princip tvingar mig att gå till jobbet imorgon.

EDIT: Det är doktorander only. Ev. avhandlingar får inte följa.

Ja det kan ni allt undra!

Som en tjänst till alla läsare som inte vågar göra några smarta & välgenomtänkta inlägg utan mest är inne och tjyvgluttar (hej Handledaren!) har jag fixat så ni kan klicka i er reaktion. Sen kan man ju undra hur de olika alternativen egentligen ska tolkas. Som svar hänvisas till rubriken så är cirkeln sluten.

Hur man skriver och hur man skriver

Jag har tänkt på en sak. När man skriver avhandlingstext är det den effektiva framställningen som gäller. Hitta linjen och pang på, göra poängen-poängen-POÄNGEN.

När man skriver bloggtext är det lite tvärtom. Ev. finns en poäng men mest handlar det om att snirkla sig runt den.

Same same but different. Eller, eh.

Nu orkar jag inte tänka mer.  Och inte snirkla heller, för den delen.

När drömmar blir sanna, och inte

Ibland när förhållandet mest känns som en grå, tung dimma är det frestande att drömma sig bort ett slag. Till något annat, som inte ställer några krav. Ett tillstånd där man bara kan vara. Utan att tänka, utan att prestera.

Note to self: Förkylning är INTE detta "något annat". Ifall jag nu behövde påminnas om det.

EDIT: Och influensa är det ännu mindre. Så har jag sagt det också.

Jag och min influensa...

...har utvecklat en nära relation som jag och min avhandling nog aldrig har haft. Även om jag mest känner mig som en gisslan i det här förhållandet.

Efter flit kommer förkylning

Ja det är ju som det alltid är. Allting straffar sig i slutänden. Tisdagens flit vägs upp av onsdagens, torsdagens och fredagens förkylning. Som ev. kan vara en influensa, men jag kan inte skilja dem åt. Och inte för att det spelar någon roll heller.

Jag vet inte vilken slutsats vi ska dra av detta. Att det är dumt att anstränga sig kanske?

Herre min je. I så fall kommer jag och min avhandling aldrig bli färdiga med varandra.

Brudigt och snubbigt?

Häromdagen frågade jag Den Smarte Doktoranden om det märks huruvida den som skriver på den här bloggen (ja jag alltså, Doktoranden) är Snubbe eller Snubba. Den Smarte Doktoranden gav sken av att tänka typ två sekunder och sa sen nånting om att det inte framkommer av nån information i inläggen, men att det liksom är underförstått. Eftersom ingen man skulle utveckla en sådan relation till sin avhandling (och än mindre relationsblogga om den).

Åh! Hur många genusanalyser kan vi inte göra av detta!?! Men det får bli en annan dag.

EDIT: Den Smarte Doktoranden sa inte alls det jag påstod att hen sa. Den som vill fördjupa sig i ämnet hänvisas till kommentarerna. Genusanalys blir det lik förbannat. Nån annan dag.

Jobba MED varandra

Idag har jag och min avhandling haft en bra dag. Vi har jobbat med varandra. Eller snarare, jag har fått övertaget och avhandlingen har fogligt följt med. Utan bråk, utan det vanliga motståndet.

Jag vet inte om det ideala förhållandet är det mellan två jämbördigt starka parter. Ibland måste någon ta ledningen. Peka med hela handen. Visa var skåpet ska stå.

Och eftersom jag är den som vet bäst är det bra att det är jag som bestämmer. För en gångs skull.

En ansträngd relation

När ett förhållande är nytt, tenderar man att anstränga sig. Eller snarare, ansträngningen är inte en ansträngning. Det känns inte som så i alla fall. Det är någonting som kommer naturligt. Det där lilla extra. En droppe luktagott bakom örat. En korrekt källhänvisning även i tidiga utkast. Ett uppriktigt försök att dela partnerns intressen. En ambtion att läsa in sig ordentligt på hela forskningsfronten.

Sen blir förhållandet slentrian och ansträngningarna blir just ansträngningar. Om man kan skiter man i att göra't. Om man kan skarvar man lite i kanten. Resten gör man under stånk och stön.

Hmm. Man kan ju fråga sig vilket stadium i min relation som förorsakade den här reflektionen. Fast svaret är så givet att man lika gärna kan låta bli.

Hug a librarian!

Idag är det internationella krama en bibliotekarie-dagen. Dagen till ära har jag satt på mig bibliotekarieblusen.

Eftersom bibliotekarier är en yrkesgrupp man får ha fördomar mot.

Jag vet aldrig när jag ska ta någon på allvar. Allra minst mig själv.

Pimp my office

På mitt kontor är vi jäkligt kulturkreddiga. Då bör det avspegla sig i inredningen också.

Före:



Efter:



EDIT

Varför vissa saker bör överlåtas åt proffsen:

Dit alla tankar leder

Nu på förmiddagen har Wolf och jag haft kvalitetstid hemma i soffan. Vi har avverkat ca. trettio sidor eller 60 år tysk krigs- och kulturhistoria. Det gick bra. Vi var inne i ett flow.

Då måste Wolf prompt göra en liten utvikning på temat konst och moral. Genast bröts den förtrollade stämningen och jag började återigen tänka på Björn Wiman.

Fan. Fan, fan, fan.