En öppen relation

Jag och min avhandling är i mångt och mycket i en öppen relation. En sådan där man inte är exklusiv. Där man - inom rimlighetens gränser - får roa sig med annat. Så länge vi håller det underförstådda löftet: att vi alltid kommer tillbaka till varandra.

Jag och min avhandling har - oftast - inga större problem med detta arrangemang. Däremot är det ibland svårt att få omvärlden att förstå vår överenskommelse. Många verkar tro att jag och min avhandling är undantaget snarare än regeln. Att det i vår relation är bihistorierna som är det centrala. Det vi gör vid sidan om.

Men att vi är fria att göra saker vid sidan om betyder inte att vi nödvändigtvis vill göra saker vid sidan om. Eller kan, för den delen. För den andra delen av det underförstådda löftet är att vi ska prioritera varandra. Oftast välja varandra först. Men det är så ohyggligt svårt att förklara. För om man nu är fri att göra som man vill, då måste man väl utnyttja denna frihet!!? Ta tillfället i akt, liksom. Gå och fika fast man egentligen bör sitta på institutionen och jobba på sin relation.

Det är inte bara en press utifrån utan också inifrån. Inifrån en själv. Man vill ju inte förspilla några möjligheter. Och någonstans tänker jag att min relation med avhandlingen i slutänden blir bättre om jag har relationer med andra ibland.

Ack, relationer. Det är så jäkla mycket självbedrägeri involverat. Det och den vanliga ångesten.

EDIT: Man kan ju fråga sig hur avhandlingen utnyttjar det här öppna förhållandet. Ja. Det man man verkligen fråga sig.