Terapi

Jag och min avhandling har ju haft ett skakigt förhållande på sistone. Det har varit en hel del ångest och tvivel involverat. Är vi verkligen ämnade för varandra? Kanske vi är inne på fel spår? Kanske vi skulle må bättre om vi gick skilda vägar?

Därför har vi gått i en hel del terapi, både tillsammans och på varsitt håll. I parterapin (a.k.a. "handledning") försöker vi hitta sätt att arbeta med varandra igen. Hitta ett sätt för bägge att utvecklas. Finna glädje i relationen.

Sen går jag en del i egen terapi. Detta för att det var jag som fullständigt ruttnade på vårt förhållande för ungefär ett år sedan. Avhandlingen led säkert men höll god min. Den är ju som sagt inte så meddelsam alla gånger.

I den egna terapin jobbar jag mycket med mig själv. Och ett återkommande budskap är just: "Du kan inte förändra någon annan än dig själv."

Jag kan inte förändra min avhandling. Jag kan bara förändra mig själv.

Som ett led i detta försöker jag finna acceptans. Acceptera min avhandling trots alla dess brister. Acceptera att den inte utvecklas i den takt jag finner önskvärt. Acceptera att den omvandlar allt smart jag tänker till banaliteter och förnumstigheter.

Jag misstänker att jag inte helt har greppat vad "acceptans" i ett förhållande ska innebära. Försöker acceptera mig själv för det.