måndag 28 februari 2011
Ändrade planer
I eftermiddags fanns det en plan. Sedan började solen skina och jag tyckte det var bättre att tillbringa eftermiddagen i spåret. Längdskidor är en intellektuell aktivitet, har jag hört. Så jag ba' "sorry Wolf, vi får ta vårt möte en annan dag". Hmm, jag hoppas han inte läser den här bloggen.
På tre man hand
Nu ska jag och min avhandling på möte med Wolf Lepenies. För att få bort lite av den formella stämpeln tänkte vi ta mötet på väl valt café. Umgås lite över en kaffe och temat "tysk kultur i världskrigskontext". Vi hoppas att Wolf kan ge oss intryck och kunskaper till gagn för den egna relationen.
EDIT: The Seduction of Culture in German History. Ni hör ju hur förföriskt det låter.
EDIT 2: Han heter inte Wolf Le Penies. Ifall någon nu trodde det.
EDIT: The Seduction of Culture in German History. Ni hör ju hur förföriskt det låter.
EDIT 2: Han heter inte Wolf Le Penies. Ifall någon nu trodde det.
En öppen relation
Jag och min avhandling är i mångt och mycket i en öppen relation. En sådan där man inte är exklusiv. Där man - inom rimlighetens gränser - får roa sig med annat. Så länge vi håller det underförstådda löftet: att vi alltid kommer tillbaka till varandra.
Jag och min avhandling har - oftast - inga större problem med detta arrangemang. Däremot är det ibland svårt att få omvärlden att förstå vår överenskommelse. Många verkar tro att jag och min avhandling är undantaget snarare än regeln. Att det i vår relation är bihistorierna som är det centrala. Det vi gör vid sidan om.
Men att vi är fria att göra saker vid sidan om betyder inte att vi nödvändigtvis vill göra saker vid sidan om. Eller kan, för den delen. För den andra delen av det underförstådda löftet är att vi ska prioritera varandra. Oftast välja varandra först. Men det är så ohyggligt svårt att förklara. För om man nu är fri att göra som man vill, då måste man väl utnyttja denna frihet!!? Ta tillfället i akt, liksom. Gå och fika fast man egentligen bör sitta på institutionen och jobba på sin relation.
Det är inte bara en press utifrån utan också inifrån. Inifrån en själv. Man vill ju inte förspilla några möjligheter. Och någonstans tänker jag att min relation med avhandlingen i slutänden blir bättre om jag har relationer med andra ibland.
Ack, relationer. Det är så jäkla mycket självbedrägeri involverat. Det och den vanliga ångesten.
EDIT: Man kan ju fråga sig hur avhandlingen utnyttjar det här öppna förhållandet. Ja. Det man man verkligen fråga sig.
Jag och min avhandling har - oftast - inga större problem med detta arrangemang. Däremot är det ibland svårt att få omvärlden att förstå vår överenskommelse. Många verkar tro att jag och min avhandling är undantaget snarare än regeln. Att det i vår relation är bihistorierna som är det centrala. Det vi gör vid sidan om.
Men att vi är fria att göra saker vid sidan om betyder inte att vi nödvändigtvis vill göra saker vid sidan om. Eller kan, för den delen. För den andra delen av det underförstådda löftet är att vi ska prioritera varandra. Oftast välja varandra först. Men det är så ohyggligt svårt att förklara. För om man nu är fri att göra som man vill, då måste man väl utnyttja denna frihet!!? Ta tillfället i akt, liksom. Gå och fika fast man egentligen bör sitta på institutionen och jobba på sin relation.
Det är inte bara en press utifrån utan också inifrån. Inifrån en själv. Man vill ju inte förspilla några möjligheter. Och någonstans tänker jag att min relation med avhandlingen i slutänden blir bättre om jag har relationer med andra ibland.
Ack, relationer. Det är så jäkla mycket självbedrägeri involverat. Det och den vanliga ångesten.
EDIT: Man kan ju fråga sig hur avhandlingen utnyttjar det här öppna förhållandet. Ja. Det man man verkligen fråga sig.
Början, mitt och slut
När jag var liten bodde det en man på andra sidan skogen.
Nä, vi tar't igen.
När jag var liten spelade jag en del teater. Mest höll vi på med improvisation. Som ett knep för att improvisationen inte skulle urarta fullständigt, och bli till lekstuga i scenmiljö, skulle vi lägga upp den efter tre hållpunkter:
början, mitt och slut.
Jag tänkte på det häromdagen när jag försökte skriva. Början är svår, men ändå förhållandevis enkel. Dessvärre tenderar jag att fastna, skriva den om och om igen. Men någon form av grundläggande idé brukar ändå finnas. Eller åtminstone en vag tanke om vad man vill.
Slutet är också förhållandevis lätt. Det baseras ju på sådant som hänt i början och i mitten. Inte mycket att orda om där.
Återstår alltså mitten. Där teori och empiri ska mötas, poängerna åskådliggöras. Där allting ska utspelas. Där allting sker.
I liten skala illustrerar väl det här inlägget mina problem med början, mitt och slut. Och särskilt problemet med mitten. Och det var allt jag hade att säga om det.
Nä, vi tar't igen.
När jag var liten spelade jag en del teater. Mest höll vi på med improvisation. Som ett knep för att improvisationen inte skulle urarta fullständigt, och bli till lekstuga i scenmiljö, skulle vi lägga upp den efter tre hållpunkter:
början, mitt och slut.
Jag tänkte på det häromdagen när jag försökte skriva. Början är svår, men ändå förhållandevis enkel. Dessvärre tenderar jag att fastna, skriva den om och om igen. Men någon form av grundläggande idé brukar ändå finnas. Eller åtminstone en vag tanke om vad man vill.
Slutet är också förhållandevis lätt. Det baseras ju på sådant som hänt i början och i mitten. Inte mycket att orda om där.
Återstår alltså mitten. Där teori och empiri ska mötas, poängerna åskådliggöras. Där allting ska utspelas. Där allting sker.
I liten skala illustrerar väl det här inlägget mina problem med början, mitt och slut. Och särskilt problemet med mitten. Och det var allt jag hade att säga om det.
söndag 27 februari 2011
Streckade konturer
Gårdagens fest förresten. Trots frånvaron av doktorander var det mycket trevligt, med inspirerande softa människor. Totalt insnöade på sina olika håll. Bl.a. diskuterades fördelen med streckade (i motsats till heldragna) konturer. Har ingenting att säga om den saken, men tyckte ändå det var jäkligt nice.
"Trots frånvaron av." Ja ev. var jag ironisk där.
"Trots frånvaron av." Ja ev. var jag ironisk där.
Visheter
I sitt sommarprat i somras sa Per Morberg nånting om att man ska vara tillsammans med den som man står ut med, och den som man längtar efter.
Det där med längtan lär bli ett tema för en annan dag. "Stå ut" faller väl inom samma kategori som acceptans.
EDIT: inser att min formulering får det att låta som om man skulle vara tillsammans med två stycken. Ja, ibland kanske det skulle vara rätt praktiskt.
Det där med längtan lär bli ett tema för en annan dag. "Stå ut" faller väl inom samma kategori som acceptans.
EDIT: inser att min formulering får det att låta som om man skulle vara tillsammans med två stycken. Ja, ibland kanske det skulle vara rätt praktiskt.
lördag 26 februari 2011
Fyllesnack
Igårkväll var jag ut. I mitt sällskap var två andra doktorander, samt en Disputerad. Och så tre civila.
Vi drack öl. Vi pratade om tunga saker.
Bland annat om ostbågar. Med en rejäl klick idominsalva på.
Vid tvåsnåret hade jag, en av de andra doktoranderna samt den Disputerade sällskap hemöver. Förmodligen var vi berusade. Alltså sådär lagom fulla, salongsberusad tror jag det kallas. Det där tillståndet då man får för sig att man ska lätt sitt hjärta. Tala om Viktiga Saker som Betyder Något.
Då pratade vi om vilka opponenter den andre doktoranden kunde tänka sig för sin disputation.
Fyllesnack. Ångestladdat så in i helvete.
Vi drack öl. Vi pratade om tunga saker.
Bland annat om ostbågar. Med en rejäl klick idominsalva på.
Vid tvåsnåret hade jag, en av de andra doktoranderna samt den Disputerade sällskap hemöver. Förmodligen var vi berusade. Alltså sådär lagom fulla, salongsberusad tror jag det kallas. Det där tillståndet då man får för sig att man ska lätt sitt hjärta. Tala om Viktiga Saker som Betyder Något.
Då pratade vi om vilka opponenter den andre doktoranden kunde tänka sig för sin disputation.
Fyllesnack. Ångestladdat så in i helvete.
btw
När jag publicerat de senaste inläggen får jag upp reklambanners från familjerådgivning resp. dejtingsajter. Det måste ju betyda att det här förhållandet är på riktigt, och inte ett fantasifoster frammanat av en överhettad hjärna? Vad Internet tar på allvar, är på allvar. Jag tycker vi säger så.
"Jaha, och hur går det för dig då?"
Ikväll ska jag på fest. Det är hos en gammal kär vän som jag träffar alldeles för sällan så det ska bli trevligt.
Men samtidigt känns det jobbigt. För "fest" betyder ju att det kommer vara andra människor där. Människor jag inte känner, men har träffat på tidigare fester. Presenterat mig för. Kallpratat med. Glömt bort namnet på. Presenterat mig för igen.
Och när man träffas på fester ska man ju uppdatera sig. Snacka jobb, snacka relationer, snacka liv. "Vad gör du nu då?" "Jaha, och hur går det för dig?"
Jag gillar att gå på fest ensam, utan min avhandling. Har ofta roligast när jag inte låtsas om dess existens. Samtidigt vill jag ju att den ska finnas där, någonstans i bakgrunden. Det är lite av en trygghet. Jag har den, men jag vill inte prata om den. Inte mer än "Nä hen ville inte följa, hen är hemma och tar det lugnt ikväll" och "jorå, hen mår bra". Sedan pratar jag gärna om annat. Flirtar med andra samtalsämnen. Topp stämning liksom!
Fast efter några glas vin är avhandlingen det enda jag vill tala om. Hur det är som att ständigt stånga huvudet i en vägg. Varför kan vi inte k-o-m-m-u-n-i-c-e-r-a med varandra? Jag borde ju göra något annat. Vara med nån som tar fram alla mina BRA sidor. Någon annan än den här jäkla avhandlingssurpuppan.
Ja ni hör ju. Så fort jag talar om den börjar jag bitcha om den. Om vi inte är i en bra period alltså, då är det gullegull och "jag älskar dig" för hela slanten. Man kan bli kräkfärdig för mindre. Och oavsett är det inte särskilt skoj för den som tvingas lyssna.
Storhetsvansinne eller avgrundsångest. Några andra poler finns inte. Vår relation är som en bergochdalbana utan det förmedlande och:et.
Men samtidigt känns det jobbigt. För "fest" betyder ju att det kommer vara andra människor där. Människor jag inte känner, men har träffat på tidigare fester. Presenterat mig för. Kallpratat med. Glömt bort namnet på. Presenterat mig för igen.
Och när man träffas på fester ska man ju uppdatera sig. Snacka jobb, snacka relationer, snacka liv. "Vad gör du nu då?" "Jaha, och hur går det för dig?"
Jag gillar att gå på fest ensam, utan min avhandling. Har ofta roligast när jag inte låtsas om dess existens. Samtidigt vill jag ju att den ska finnas där, någonstans i bakgrunden. Det är lite av en trygghet. Jag har den, men jag vill inte prata om den. Inte mer än "Nä hen ville inte följa, hen är hemma och tar det lugnt ikväll" och "jorå, hen mår bra". Sedan pratar jag gärna om annat. Flirtar med andra samtalsämnen. Topp stämning liksom!
Fast efter några glas vin är avhandlingen det enda jag vill tala om. Hur det är som att ständigt stånga huvudet i en vägg. Varför kan vi inte k-o-m-m-u-n-i-c-e-r-a med varandra? Jag borde ju göra något annat. Vara med nån som tar fram alla mina BRA sidor. Någon annan än den här jäkla avhandlingssurpuppan.
Ja ni hör ju. Så fort jag talar om den börjar jag bitcha om den. Om vi inte är i en bra period alltså, då är det gullegull och "jag älskar dig" för hela slanten. Man kan bli kräkfärdig för mindre. Och oavsett är det inte särskilt skoj för den som tvingas lyssna.
Storhetsvansinne eller avgrundsångest. Några andra poler finns inte. Vår relation är som en bergochdalbana utan det förmedlande och:et.
Lite som i Fight Club
Eftersom mitt filmminne är kasst har jag förmodligen fel. Men jag tror att det finns ett meningsutbyte i Fight Club som går ungefär så här:
- I've found something else. Something better.
(detta är alltså när psykbruden Marla Singer konfronterar den minst lika störde Berättaren (Jack?) och undrar varför han inte gått till de stödgrupper som de delat upp mellan sig.)
Oavsett om detta är vad som sägs eller ej är det lite så jag känner mig. "I've found something else. Something better."
Jag har ägnat de senaste två veckorna åt att gnissla tänder över DN:s kulturchef Björn Wiman. Inte helt klart varför. Eller alltså, jag vet ju varför jag ursprungligen störde mig men jag vet inte var denna besatthet kom ifrån. Dessutom har besattheten inte lett till någonting. Förutom ett mail och en kort text har jag s.a.s. inte fått något "kreativt utlopp". Och därmed heller inget katharsis.
Fast rannsakar jag mig själv tror jag inte att problemet är Björn Wiman (eller jo, problemet är nog i hög grad Björn Wiman men det får vi ta en annan gång). Problemet är att jag måste få utlopp för nåt odefinierat. Något jag inte vet vad det är, men som gnager mig. En kliande oro under huden. Det är lite som i Fight Club.
Det är här bloggen kommer in. Nu är det väl för tidigt för att dra några större slutsatser - den har ju trots allt ynka 24 timmar på nacken - men igår eftermiddag tänkte jag nästan inte alls på Björn Wiman. Jag hade bloggen. Jag kände mig rofylld, och samtidigt så levande!
Återigen. Det är lite som i Fight Club.
Så nu bör jag väl oroa mig för var det hela ska sluta. Jag misstänker att avhandlingen ligger jäkligt pyrt till, och att det är mot den som alla orealiserade spänningar i slutänden kommer att riktas. Det lär inte bli några grandiosa explosioner. Tanken att jag kommer att bränna upp avhandlingen - läs mitt USB-minne och min externa hårddisk - med en simpel tändare känns dock lite snöplig.
- I've found something else. Something better.
(detta är alltså när psykbruden Marla Singer konfronterar den minst lika störde Berättaren (Jack?) och undrar varför han inte gått till de stödgrupper som de delat upp mellan sig.)
Oavsett om detta är vad som sägs eller ej är det lite så jag känner mig. "I've found something else. Something better."
Jag har ägnat de senaste två veckorna åt att gnissla tänder över DN:s kulturchef Björn Wiman. Inte helt klart varför. Eller alltså, jag vet ju varför jag ursprungligen störde mig men jag vet inte var denna besatthet kom ifrån. Dessutom har besattheten inte lett till någonting. Förutom ett mail och en kort text har jag s.a.s. inte fått något "kreativt utlopp". Och därmed heller inget katharsis.
Fast rannsakar jag mig själv tror jag inte att problemet är Björn Wiman (eller jo, problemet är nog i hög grad Björn Wiman men det får vi ta en annan gång). Problemet är att jag måste få utlopp för nåt odefinierat. Något jag inte vet vad det är, men som gnager mig. En kliande oro under huden. Det är lite som i Fight Club.
Det är här bloggen kommer in. Nu är det väl för tidigt för att dra några större slutsatser - den har ju trots allt ynka 24 timmar på nacken - men igår eftermiddag tänkte jag nästan inte alls på Björn Wiman. Jag hade bloggen. Jag kände mig rofylld, och samtidigt så levande!
Återigen. Det är lite som i Fight Club.
Så nu bör jag väl oroa mig för var det hela ska sluta. Jag misstänker att avhandlingen ligger jäkligt pyrt till, och att det är mot den som alla orealiserade spänningar i slutänden kommer att riktas. Det lär inte bli några grandiosa explosioner. Tanken att jag kommer att bränna upp avhandlingen - läs mitt USB-minne och min externa hårddisk - med en simpel tändare känns dock lite snöplig.
fredag 25 februari 2011
Failure!!!
Jag är inte på jobbet och skriver avhandling. Jag sitter i soffan med rödtjut och snart börjar "På spåret". Vad avhandlingen gör vet jag inte riktigt. Ligger antagligen i datorn och surar.
Terapi
Jag och min avhandling har ju haft ett skakigt förhållande på sistone. Det har varit en hel del ångest och tvivel involverat. Är vi verkligen ämnade för varandra? Kanske vi är inne på fel spår? Kanske vi skulle må bättre om vi gick skilda vägar?
Därför har vi gått i en hel del terapi, både tillsammans och på varsitt håll. I parterapin (a.k.a. "handledning") försöker vi hitta sätt att arbeta med varandra igen. Hitta ett sätt för bägge att utvecklas. Finna glädje i relationen.
Sen går jag en del i egen terapi. Detta för att det var jag som fullständigt ruttnade på vårt förhållande för ungefär ett år sedan. Avhandlingen led säkert men höll god min. Den är ju som sagt inte så meddelsam alla gånger.
I den egna terapin jobbar jag mycket med mig själv. Och ett återkommande budskap är just: "Du kan inte förändra någon annan än dig själv."
Jag kan inte förändra min avhandling. Jag kan bara förändra mig själv.
Som ett led i detta försöker jag finna acceptans. Acceptera min avhandling trots alla dess brister. Acceptera att den inte utvecklas i den takt jag finner önskvärt. Acceptera att den omvandlar allt smart jag tänker till banaliteter och förnumstigheter.
Jag misstänker att jag inte helt har greppat vad "acceptans" i ett förhållande ska innebära. Försöker acceptera mig själv för det.
Därför har vi gått i en hel del terapi, både tillsammans och på varsitt håll. I parterapin (a.k.a. "handledning") försöker vi hitta sätt att arbeta med varandra igen. Hitta ett sätt för bägge att utvecklas. Finna glädje i relationen.
Sen går jag en del i egen terapi. Detta för att det var jag som fullständigt ruttnade på vårt förhållande för ungefär ett år sedan. Avhandlingen led säkert men höll god min. Den är ju som sagt inte så meddelsam alla gånger.
I den egna terapin jobbar jag mycket med mig själv. Och ett återkommande budskap är just: "Du kan inte förändra någon annan än dig själv."
Jag kan inte förändra min avhandling. Jag kan bara förändra mig själv.
Som ett led i detta försöker jag finna acceptans. Acceptera min avhandling trots alla dess brister. Acceptera att den inte utvecklas i den takt jag finner önskvärt. Acceptera att den omvandlar allt smart jag tänker till banaliteter och förnumstigheter.
Jag misstänker att jag inte helt har greppat vad "acceptans" i ett förhållande ska innebära. Försöker acceptera mig själv för det.
Dagens prestationer & projekt övervakning
Ja, mindre smart var kanske att låta min handledare (i fortsättningen omtalad som Handledaren, åtminstone tills jag hittar en mer träffande - och förmodligen snorkigare - beskrivning) vara en av de fyra som fick kännedom om bloggprojektet. Hen såg genast projektets övervakande potential och föreslog att jag mot slutet av varje arbetsdag skulle rapportera om mina prestationer, samt lägga upp dagens textproduktion.
Så, idag har jag:
1) skrivit fem inlägg på bloggen (fast nej förresten, det räknas kanske inte som avhandlingsrelaterade prestationer?)
2) skummat lite i inte mindre än tre - TRE - böcker. Varav en på tyska. Pluspoäng till mig.
3) flyttat meningar. Ev. gjort texten något bättre. Såvida jag inte flyttar tillbaka dem. Vi får se.
4) dagens textproduktion. Hmm. Just nu laborerar jag med olika sätt att formulera "min handledare är en skitpotta". Det är ett mödosamt arbete, det här med formuleringar. Man vill ju uttrycka sig både snyggt och korrekt.
EDIT: En av de lästa böckerna är på danska! Men jag är så språkbegåvad att jag inte fattade det först.
Så, idag har jag:
1) skrivit fem inlägg på bloggen (fast nej förresten, det räknas kanske inte som avhandlingsrelaterade prestationer?)
2) skummat lite i inte mindre än tre - TRE - böcker. Varav en på tyska. Pluspoäng till mig.
3) flyttat meningar. Ev. gjort texten något bättre. Såvida jag inte flyttar tillbaka dem. Vi får se.
4) dagens textproduktion. Hmm. Just nu laborerar jag med olika sätt att formulera "min handledare är en skitpotta". Det är ett mödosamt arbete, det här med formuleringar. Man vill ju uttrycka sig både snyggt och korrekt.
EDIT: En av de lästa böckerna är på danska! Men jag är så språkbegåvad att jag inte fattade det först.
"åh, en uppdatering"
Den Smarte Doktoranden prenumererar visst på mina inlägg. Hehe, hen kommer inte heller få jobba nåt mer...
Ok. Jag måste verkligen återgå till skrivandet nu.
(Avhandlingsskrivandet alltså. Om det nu behövde förtydligas).
Ok. Jag måste verkligen återgå till skrivandet nu.
(Avhandlingsskrivandet alltså. Om det nu behövde förtydligas).
det två vet är en hemlighet...
...det tre vet, vet alla. För två timmar sedan tänkte jag att den här bloggen skulle vara en privatsak mellan mig och min avhandling. Nu har jag råkat sprida det till tre ytterligare personer. Nu ska jag inte berätta för fler. Så får vi se hur snabbt denna "hemlighet" färdas.
Ja jäklar. Jag missar inte bara "På spåret"; i nuläget verkar det som jag får tillbringa hela helgen på jobbet. Och i förlängningen resten av livet. Ack ja.
EDIT: jag är visst inte räknekunnig. Mig själv och avhandlingen exkluderat är det fyra personer som vet. Åtminstone en är en riktig sladdertacka. Tänker inte säga vem...
EDIT 2: yep, nu har ryktet tydligen börjat spridas. The Sladdertacka has spoken.
Ja jäklar. Jag missar inte bara "På spåret"; i nuläget verkar det som jag får tillbringa hela helgen på jobbet. Och i förlängningen resten av livet. Ack ja.
EDIT: jag är visst inte räknekunnig. Mig själv och avhandlingen exkluderat är det fyra personer som vet. Åtminstone en är en riktig sladdertacka. Tänker inte säga vem...
EDIT 2: yep, nu har ryktet tydligen börjat spridas. The Sladdertacka has spoken.
Dag 1, ytterligare några minuter senare
Min rumskompis, a.k.a. Den Smarte Doktoranden, a.k.a. Besserwissern påpekade precis att bokryggarna inte har några titlar. Jag tänker att det är för att alla ska kunna identifiera sig. Sen spelar det ingen roll om vi i realiteten fyller bokhyllan med "Nalles taxi" eller Foucault.
Dag 1, enochenhalv timme senare
Eftersom jag måste ta konsekvenserna av den brasklapp som återfinns längst ned kommer jag ägna fredagskvällen på institutionen istället för framför "På spåret". Så det inte råder nån oklarhet på den punkten.
Dag 1
Egentligen skulle jag ägna eftermiddagen åt att skriva på avhandlingen. Istället har jag startat denna blogg. Det är ungefär hur vår relation allt som oftast ser ut. Avhandlingen ligger i wordprogrammet och väntar medan jag roar mig på annat håll. Bäst jag smyger tillbaka nu och hoppas den inte märkt att jag varit borta. Ev. får jag kompensera genom att vara extra produktiv resten av dagen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)