Sagt på doktorandkontor

Idag sa Den Smarte Doktoranden att den här veckan är veckan då allt kommer att lossna.

Sedan konstaterade han att mitt eget personliga helvete vore att aldrig bli färdig med kapitlet jag skriver på nu (ja jag har skjutit på deadline en vecka till).

Då kastade jag en överstrykningspenna på honom (gul).

I samma sekund uppenbarade sig Föredettingprefekten i dörren. Han undrade vad det var för högstadiefasoner vi ägnade oss åt.

Då sa jag vad D.S.D hade sagt. Då tyckte Föredettingprefekten att jag gjorde rätt som kastade pennan på honom (D.S.D).

Så barnsliga naivistiska har vi varit idag.

Jag tror inte alls att nånting kommer att lossna. Någonsin.

Welcome to my personal hell.

Gråt inte, forska!

När boken Writing for Social Scientists får en att börja gråta, är det ett tecken på att något är allvarligt fel?

Dagens insikt

Det blir ingen avhandling. Idag heller.

Did not see this coming

Ibland är händelseutvecklingen oroväckande. Jag skulle nota ett litet litet resonemang om demokratiuppfattningar och demokratibegrepp och plötsligt finner jag mig själv omgiven av litteratur som vi hade när jag läste statsvetenskap A.

Det är då man måste sluta ögonen, andas djupt och upprepa för sig själv: Jag är humanist. Jag är humanist. Jag är humanist. Jag är humanist.

David Held, demokratimodeller? Well, not in my dissertation.

Mellan tanke och text

Man sitter på café, sippar cappuccino, läser (annans) text och vet precis hur den egna ska utformas.

Man kommer till jobbet, startar datorn, öppnar dokumentet och

 [blank]

Igenkänning någon?

Nejsägare

Det finns två problem som alla doktorander ständigt tycks brottas med.

Det ena handlar om avgränsningar.

Det andra handlar om att lära sig att säga nej.

Så. När man upptäcker att ett litet potentiellt frågetecken eventuellt kan rätas ut om man besöker SCB:s arkiv på sammanlagt 2775,1 hyllmeter för att i denna enorma höstack hitta en liten (och för ens poäng ev.  ovidkommande) nål, det är då det är dags att göra något konstruktivt av ovanstående problem(insikter).

Det är då man måste säga nej till källmaterialet.

Fast på riktigt. Det som hindrar mig är inte så mycket principiella ställningstaganden som att det är förbannat långt till Riksarkivet. Särskilt till filialen i Arninge. Även en arkivräv som jag har ändå sina begränsningar.

---

NEJ TILL KÄLLMATERIALET. Fr.o.m. idag är det min och D.S.D:s slogan.

Ja, det var det jag menade

När man slår i ne.se på "ståndsamhälle", stavar fel, och får frågan om man menade ståndssamhälle, eller möjligen tomhetskänsla eller Idealsamhället.

Det är det som är fredagsunderhållningen.

Har du en gång kommit hit blir du aldrig mera fri

Häromdagen pratade jag med Den Smarte Doktoranden om mina drop out-planer. Han menade att det vore lika korkat som den där (norrmannen? Bellman?) som skulle simma över Atlanten men blev trött och vände när han hade hundra meter kvar.

Dagen efter pratade jag om samma sak med Föredettingprefekten. Han konstaterade att det var ganska länge sedan jag nådde the point of no return.

Jag tänker att jag borde känna mig som en äventyrare, en pionjär vid the frontier. Ingen återvändo, framåt är enda vägen. Etc.

Det är vad jag tänker att jag borde tänka. Vad jag hör i mitt inre är en sång vars innebörd jag inte riktigt vet hur jag ska förstå. 

Tidseffektiv

Men seriöst. Två jäkla timmar för att fylla i en stipendieansökan!!??

Det är bara att nalla från andra änden. Får skriva avhandlingen så mycket snabbare då.

Skilsmässa och skamsköljningar

Det kanske inte märktes på inläggen, men förra veckan var det illa. ILLA. Sådär som att jag på fullaste allvar övervägde omedelbar skilsmässa och fick gå i akutterapi för att komma på andra (bättre?) tankar.

Den här veckan är det lite bättre. Dock läser jag gamla kapitelutkast och drabbas av svåra skamsköljningar. Det är som att läsa gamla kärleksbrev. Det är så rörande och naivt och så fruktansvärt pinsamt att man inte vet vart man ska ta vägen.

Nån dag framöver ska förresten avhandlingen få komma med ett gästinlägg. Vi har en uppenbar snedvikt i relationen, i och med att det bara är jag som bloggar om vårt förhållande. Så ev. tänkte jag låta avhandlingen ge sin syn på saken. Med betoning på ev. Det är ju ett av problemen med relationen, att avhandlingen skriver så förbannat dåligt, segt och långsamt.

Bästa sökningen

Avhandling + pirater.

Man tackar, man tackar.

Även om jag beklagar att ni hamnade just här, och att jag inte hade särskilt mycket sofistikerat att säga om den saken.

Refererad

I en artikel. Av en sån där riktig forskare. Disputerad och etablerad. Därtill ekonom.

Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiihhhhhhhhh.

Ångesten.

Fast lite kul är det också.

Och vet ni? Tydligen är det jag som står för den kritiska berättelsen. Jaha ja. Där ser man.

Sånt man funderar över när man läser vetenskapsjournalistik i DN

För det första ska sägas att jag i princip inte kan någonting om 1700-talet i allmänhet, och 1700-talets medelhavsbaserade slavhandel i synnerhet. Det lilla jag snappat upp har jag fått genom Thorkild Hansens Det lyckliga Arabien och jag vet inte om det räknas som relevanta kunskaper här.

Jag kan heller inte särskilt mycket om postkolonial teori, konsthistoria eller visual culture. Det kan också vara värt att nämna.

För det andra ska sägas att hudfärg inte spelar någon roll. Det vet vi ju, men för att undvika missförstånd vill jag ändå ha det klargjort.

Med detta sagt undrar jag följande: är det inte anmärkningsvärt att dagens artikel om 1700-talets medelhavsbaserade slavhandel (eller, mer braskande, om sexhandeln på svenska fartyg) i DN illustreras med en bild av något som onekligen framstår som ytterst ljushyllta konkubiner? Det anmärkningsvärda ligger alltså i att denna slavhandel enligt artikeln omfattade människor från Afrika söder om Sahara. Nu spelar ju det där med hudfärg som sagt inte någon roll, men här är en tanke:

Bortsett från ev. förutsättningar vad gäller befintligt illustrationsmaterial (ex. att konkubiner i Orienten av samtida konstnärer (de på 1700-talet alltså) ofta framställdes som extremt blekhudade och - ja - liksom västerländska i sitt utseende), kan det ev. också vara så att en artikel som illustreras med LJUSA konkubiner/sexslavar blir mer uppseendeväckande än om den hade illustrerats med mörka dito? Det bör för övrigt nämnas att artikeln inte uppger varifrån illustrationen kommer; på webben hänvisas till Alamy som är en fotoagentur som funnits sedan 1999.

Oavsett svar på denna fråga, borde det inte ligga i vetenskapsjournalistikens intresse att inte reproducera bilder (här i både bildlig och bokstavlig bemärkelse) som så uppenbart leder associationerna åt detta håll (=det var bara vita chicks i sultanens harem), och, om man likväl anser att detta är relevant bildmaterial, i så fall tydliggöra varifrån illustrationerna kommer och vad som motiverar att de används i en artikel som alltså, enligt artikeltexten, alltså handlar om slavar som hämtades från Afrika söder om Sahara.

Jag kan som sagt ingenting om detta. Jag bara undrar.

---

EDIT: Och alltså, om det blivit fel i nåt av mina tankeled så får ni gärna rätta mig. Som tur är matchar jag min okunnighet med en rejäl dos ödmjukhet.

EDIT 2: Okej, i faktarutan stod att de flesta konkubinerna kom från Balkan. Det motsäger emellertid inte att artikeln fortfarande (som jag uppfattade saken) handlade om slavar från Afrika söder om Sahara. Samt att konkubinerna på illustrationerna som bifogades såg påfallande... vällustiga ut. Vilket kanske är något som i vetenskapsjournalistisk/kritisk anda är något som borde problematiseras. Eller nåt.

"Är det röd dag idag?"

Trettondagen och mer aktivitet i korridorerna än vad det varit på länge. Alla ljusskygga forskare som hoppas på att få några ostörda timmar på jobbet blir i vanlig ordning grymt besvikna.

Och alla, lika förvånade: "Är det röd dag idag?". Den gregorianska kalendern krockar med den akademiska.

Vårens undervisning hade vi förresten lyckats schemalägga till två röda dagar. Så det kan gå.

Hej Dr. And., du ger mig ångest!

Nu krävs det i och för sig inte särskilt mycket för att mina ångestdemoner ska börja yla, men så läser man vad andra doktorander pysslat med under året och drabbas av... ja, ni vet säkert vilket ord som ligger på tungan här. Men det är onekligen kul att ha hamnat på läsvärt-listan, även om denna blogg (asså min egen) inte så mycket handlar om forskning eller tredje uppgiften som spridningen av banala tankar och ventileringen av å*****.

Vad gjorde jag förra året? Jag och avhandlingen levde delvis separerade, och sedan försökte vi närma oss varandra genom terapi, såväl i enskilda samtal som i grupp. Jag kom ut med en otrohetsgrej som (lågintensivt) pågått under flera års tid, och så hade jag en del undervisning (här vågar jag mig inte på några förhållandemetaforer, vill inte riskera att bli anmält eller nåt). När insitutionen åkte på internat blev det lite av en romantisk återhämtning för mig och avhandlingen, vi blev liksom nyförälskade och allt kändes tip-top. Så slog den grå vardagen in och man tänkte, vad är det för jäkla skitrelation egentligen? Så har det varit, fram och tillbaka, under hela året (fast nu lever vi tillsammans igen, under samma tak på samma kontor, och målsättningen är att inte ta sitt pick och pack och dra som jag gjort tidigare).

I år ska jag satsa helhjärtat på förhållandet. Jag ska även undervisa men i övrigt ska jag Inte Göra Nånting som inte är Exklusivt Dedikerat till Mig och Avhandlingen och vårt Förhållande. Eye on the prize, liksom. Disputation vårvintern 2013.

198!!!

Får jag gå hem nu?

Dagens insats: stordåd

Idag har jag skrivit 72 (avhandlingsrelaterade) ord. Det är 72 (avhandlingsrelaterade) ord mer än vad jag hittills har skrivit det här året. Success!!!

EDIT: Inget av orden var "bajs".

Grundlärd

Se det är ett omdöme som jag med största sannolikhet aldrig kommer att få.

2012

Föresatser för det kommande året:

Att skriva färdigt avhandlingen.

...

Ja. Det var väl typ det.