Sniff-sniff

Det är roligt med böcker. Roligast är de som luktar inrökt och damm. Den Smarte Doktoranden blev alldeles till sig, och jag blev också på bättre humör.

Public Opinion and Propaganda från 1948. Vem kunde tro att den också funkar som uppåttjack?

Ambitionerna är det i alla fall inget fel på

Ja. Tanken var att jag skulle sätta ihop en power point som skulle slå om inte världen så åtminstone mina studenter med häpnad.

Nu sitter jag här och klipper in det som brukade vara mina OH-slides i pp-program. Ändrar lite i formgivningen. Texterna är dock i det närmaste identiska.

Jag tänkte se över föreläsningen också. Shapa up den, plocka bort onödigheter, förtydliga där det behövs. Samt korta, korta, korta. Studenterna har ju tidigare klagat på att det är för mycket info som kläms in i ett ynka tvåtimmarspass.

Men eftersom det är jag som är läraren är det jag som bestämmer. Alltså bestämmer jag att all info är livsnödvändig och måste finnas där.

Nämnde jag att det är söndag? Det kanske har med saken att göra. På söndagarna sätts ambitionerna helt ur spel. Bara att jobba ger stjärna i kanten. Jag är så jäkla grym.

Meddelande från forskningsfronten

"Pierre Bourdieu is a contemporary French sociologist little known in the Anglo-Saxon and Scandinavian sociological communities."

Yep. Trött som jag är på habitus och kulturella kapital önskar jag nästan att det kunde ha förblivit så.

Inte säga inte

Det där med negativa syftesformuleringar har man ju lärt sig att man helst ska undvika. Lättare sagt än gjort, men en teoretisk lärdom är det i alla fall. Däremot undrar jag över den pedagogiska effekten av att inleda ett stycke enligt följande:

"Om XX [=de verksamheter som kapitlet utger sig för att handla om] i något avseende hade utgjort ”a first”, hade det varit toppen för argumentationen i det här kapitlet. Men icke."

Det kan ju få läsaren att dra på smilbanden. Det kan även innebära att förf. skjuter sig själv i foten. Det är som det där enten-eller som Kierkegaard tjatade om.

Fast i ärlighetens namn funderar jag mest över ordvalet "toppen". Möjligen lite vardagsspråkligt. Eller inte?

Memento

Det där med långminne och kortminne har jag ju skrivit om förut. Hur allvarligt det hela potentiellt kan vara insåg jag inte förrän jag såg Memento häromdagen. Eller såg om Memento, ska det i korrekthetens namn kanske vara. Jag har ju sett den förut. Fast då, år 2000, trodde jag att det var en psykologisk thriller med twist. Jag fattade inte att det egentligen är en metafor över avhandlingsskrivandet.

Jag ska inte återberätta handlingen, dels för att jag inte vill vara en spoiler och dels för att det är en  handling som inte enkelt låter sig återberättas. Men, i grova drag. Det är en kille, Leonard. Efter en olycka kan han inte längre producera nya minnen. Det sista han minns (tror sig minnas?) är hur hans fru våldtogs och mördades. Så nu letar han efter mördaren. Nu söker han sin hämnd.

Det säger sig kanske självt att det inte är helt enkelt att leta efter sin frus mördare om man inte kan producera nya minnen. Alla människor han möter, alla samtal, alla händelser försvinner inom några minuter. Tillbaka till nolläget. Alla spår suddas ut.

För att kunna upprätthålla jakten - och på något sätt fungera i vardagen - har Leonard utvecklat ett system. Han fotar människor han möter, skriver upp information om dem. Typ "Lita inte på den här mannen". Fotografierna är hans sätt att orientera sig, skapa samband, strukturer. Fotografierna, lapparna och tatueringarna.

Tatueringarna ja. Särskilt viktig information kan man inte riskera att skriva upp på en lapp. Lappar kan ju försvinna. Så inte tatueringar. Det innebär att Leonard har kroppen fylld av tatueringar. "Fakta". Typ av slaget att mördaren är en vit man. Mördarens namn. Mördarens registreringsnummer.

Filmen igenom är igenkänningsmomentet slående. Nu har jag visserligen inte mina fakta och teser tatuerade över kroppen. Men ändå. Vilken doktorand kan inte relatera till problemet att pussla ihop och hitta ett system för sina fakta? När man inte vet det övergripande mönstret, hur vet man då vilken pusselbit som passar var? Man vet ungefär vad man gör (jagar mördare/skriver avhandling) men man vet inte var i processen man är. Och när allt man läser försvinner in i dimman. Personligen arbetar jag med ett post it-lappsystem. Det funkar sådär, kan jag meddela. Mina böcker är fyllda av post its, ibland ev. med en liten anteckning. Varje gång jag läser är det som en ny läsning. Åter till nolläget. Ibland ramlar lapparna bort. En liten spricka i systemet. Jag försöker glömma det också.

Mot slutet av filmen blir det riktigt obehagligt. När huvudpersonen (ev.) får veta hur allt (ev.) ligger till (med reservation för att inget kanske var som det verkade). Jag vet inte vad det skulle motsvara i avhandlingsskrivarsammanhang; kanske att tesen sprack? Och hur man vägrar erkänna det. Vägrar ta in de nya fakta som gör att hela ens pussel krackelerar, att hela ens arbete har varit förgäves. Hur man aktivt motarbetar dem. Glömmer dem. Kanske inte går så långt som till att skapa nya fakta, men gör sitt yttersta för att de fakta man har ska funka med ens tes.

The pen is a mighty sword. Det kräver dock att orden skrivs på en lapp som man inte glömmer.

Långsamt leder också nånstans?

Ja. Tanken är väl att det ska inge någon form av förtröstan. För stunden känner jag mig mest frustrerad. Men jag inser att min vanliga klagan "det går så dåååååååååååligt" mer korrekt kanske borde ändras till "det går så låååååååååååångsamt". Ponerat att dåligt och långsamt är olika saker alltså. Vilket det ju kanske inte är.

Och. Även om långsamt också leder nånstans finns ju viss risk att det leder till något dåligt. Vilket är dåligt på precis alla sätt och vis.

Neggo javisst, förvirrat javisst. Men ångesten fortsätter att utebli.

Prel. slutseminarium juni 2012

Det är en rubrik som borde inordnas under etiketten "ångest". Men icke. I nuläget känns det faktiskt rätt så bra.

Röster och demoner

Man vet man är miljöskadad när man sitter med ett printat dokument framför sig och skriver av det i en ny fil på datorn. I mer eller mindre exakta ordalag. Och samtidigt som man förbannar sig själv för sin íneffektivitet och okreativitet hör man en liten röst i huvudet som, snusförnuftigt och på dalmål, konstaterar: "DEt äEr det som äEr fÅrsknIng".

Det där med rösten är alltså miljöskada. Allt det andra är nog ofrånkomligt.

Ur källmaterialet

"Jag har aldrig blivit så utskrattad av ett antal bibliotekarier som när jag föreslog att de varjeår (sic!) skulle samla ihop de böcker som de ville gallra ut från biblioteket och lägga dem på ett stort bord mitt i biblioteket och säga: de här böckerna vill vi inte ha längre, vi har ritat ett krysstecken över stämpeln. Vi erbjuder vem som vill att ta med sig tre böcker hem. Jag framförde detta som ett förslag till en åtgärd, som man borde föröska (sic!) att pröva under litteraturutredningens experimentverksamhet. Alla ansåg att det var ett omöjligt förslag."

Vad ska man säga? Ibland ser man stora förändringar också i det lilla. Utgallringshyllan is the shit. Idag tar väl f.ö. biblioteken t.o.m. betalt för utgallringsböckerna?

Kvinnan utan den vita hatten (11 år senare)

Kent har ju en fantastisk förmåga att sätta text och ton på alla tankar och känslor man både har och inte visste att man hade. Tidigare har jag mest relaterat det till allmän ångest och livskriser, men nu har doktor Huvtröja upptäckt en version specialanpassad för misslyckade doktorander också:

Jag hatar avhandlingen jag skrivit / Jag hatar allt jag nånsin sagt / Jag hatar den som jag har blivit / När jag trott att jag haft makt / Jag hatar klyschorna jag spridit / På sång och dans och sprit / Man kanske borde ta sitt liv nu / Men jag trivs ju så bra i min svit / Men vi ska alla en gång dö / Ja vi ska alla en gång dö / Ja vi ska alla en gång dö.

När ångesten slår till på allvar ska jag tänka på det. Det och dvärgsången:

Åh hum min tes e dum den e ju ingenting / Vad gör det om hundra år när allting kommer kring.

EDIT: eftersom jag då som nu är ett trotsbarn tog jag studenten utan fånig mössa. Frågor på det? Nä jag tänkte väl det.

Back on track!

Åter från Berlin och med nya friska tag, här är dagens att göra-lista:

avklarat:

* lobba för prefekten om nödvändigheten att institutionen skaffar forskarlägenhet i Berlin - check!
* dricka äckligt automatkaffe och uppdatera sig om kollegernas semestrar - check!
* öppna mailen - check!
* radera spam från mailen - check!
* vittja postfacket (och lättat konstatera det tomt) - check!
* hänga i solen och uppdatera sig lite mer om kollegornas semestrar - check!
* väcka liv i bloggen - I'm at it, I'm at it

återstår att göra:

* läsa de (3) mail  som faktiskt hade jobbrelaterat innehåll - jaja, jobbrelaterat kanske, men inte relevant för mig
* ringa kollega ang. höstens undervisning - upptaget
* återlämna inkrävd biblioteksbok - tar det när jag ändå har ett ärende till biblioteket
* hämta beställt fjärrlån - och traska hela vägen till huvudbiblioteket? nu när det börjat regna? skulle inte tro det
* skriva en jäkligt bra avhandling - ååhhhhhh guuuuuuuuuud så jobbigt

Det var det. Nu kör vi.