KB-mannen i oss alla

När diskussionen om preskriptionstiden för icke-återlämnade biblioteksböcker mer eller mindre naturligt övergår till en diskussion om preskriptionstiden för desertering och olika former av landsförräderi, då kan man undra om vi antingen tar det här med biblioteket på lite för stort allvar eller vad det är för grov biblioteksrelaterad brottslighet vi ägnar oss åt på denna institution.

Bye bye see you never again

Idag har jag rensat bokhyllan enligt principen "ingen post it - måste väck". Det var inte ett helt ångestfritt ingrepp men enligt D.S.D.S.H. helt nödvändigt. Tydligen är detta bruset som hitintills hindrat mig från att få avhandlingen skriven.

När även bibliotekarierna höjde på ögonbrynen med orden "Behöver du verkligen det här? Du skriver ju en modern avhandling!?!" blev jag tvungen att erkänna att jag nog måste ge D.S.D.S.H. mer rätt än vad jag vill erkänna.

Forskningsetik igen

Det här med etik och moral i avhandlingsskrivandet har ju varit ett återkommande tema här i bloggen, särskilt när det rör sig om samhällsvetenskaplig forskning som gör anspråk på att göra sådant som vi humanister gör bättre (och som misslyckas grovt, vilket så klart hör till saken). Nu sitter jag här med ett praktexempel på sådan misslyckad forskning och jag vill så gärna använda det för att stärka min egen poäng (vilket, grovt sett, går ut på att tidigare forskning har fel, gör fel, tänker fel, etc.) men det känns så jäkla taskigt just för att det är ett sådant praktexempel som det egentligen inte finns något förmildrande eller förlåtande över. Och alltså känner jag mig, av hedersskäl, förhindrad att använda det.

Först tänkte jag att jag är som Bamse. Om man är väldigt stark måste man också vara väldigt snäll. Sen insåg jag att jag är matadoren i Ferdinand. Här ligger jag och bölar över att motståndet är så passivt och klent att jag inte får visa hur tuff jag är med min penna och min hjärna.

---

EDIT: "som misslyckas grovt" syftar naturligtvis till samhällsvetarna. Åtminstone i det här fallet. Misslyckad humanistisk forskning kan vi prata mer om nån annan dag.

Impulserna bekämpade...

...istället firar vi med en sång.

Tack youtube och google. Oändliga möjligheter till prokrastinering och inspiration.

Det är mörkast innan gryningen?

När man gör slut kommer kärleken åter. Jag förtvivlade och resignerade och plötsligt föll allting på plats. Kugghjul som klickade, hjärnans maskineri åter i rörelse. Jag fattar poängen med kapitlet. Jag fattar hur det ska disponeras. Jag fattar (typ) vilka argument jag ska driva och jag fattar (typ) hur jag koppla dem till forskningsläge och empiri. Nu. Är. Det. Bara. Att. Skriva. (i vilket inbegrips att skriva om det dravel som hittills producerats). Målmedvetet, i linje med nyvunna insikter. Inga distraktionsmoment. Nu jäklar avhandlingen. Jag älskar dig igen.

Impulser att bekämpa:
* Hämta kaffe
* Fira med ett glas vin/lösgöra mer genialitet med lite smörjmedel i systemet
* Gå hem
* Blogga om det.

Aj då.

Kris i förhållandefrågan

Man vet att förhållandet är på upphällningen när man inte orkar bry sig längre.

Med det sagt. När förhållandet börjar knaka är det dags att se om sitt eget bo. Vad jag vill ha med mig i bodelningen är en doktorsexamen. Min doktorsexamen.

Hör du det avhandlingen? Det är DET ENDA som får mig att inte slänga ut dig på stört.