Jag vill inte jobba idag!

Se där är en insikt jag skulle ha agerat på för flera timmar sen.

Avhandlingsmonstret

Idag hittade jag Avhandlingsmonstret bland mina papper.

På ett sätt en lättnad. Jag visste väl att det inte bara fanns i mitt huvud.

Sagt på doktorandkontor

Idag sa Den Smarte Doktoranden att den här veckan är veckan då allt kommer att lossna.

Sedan konstaterade han att mitt eget personliga helvete vore att aldrig bli färdig med kapitlet jag skriver på nu (ja jag har skjutit på deadline en vecka till).

Då kastade jag en överstrykningspenna på honom (gul).

I samma sekund uppenbarade sig Föredettingprefekten i dörren. Han undrade vad det var för högstadiefasoner vi ägnade oss åt.

Då sa jag vad D.S.D hade sagt. Då tyckte Föredettingprefekten att jag gjorde rätt som kastade pennan på honom (D.S.D).

Så barnsliga naivistiska har vi varit idag.

Jag tror inte alls att nånting kommer att lossna. Någonsin.

Welcome to my personal hell.

Gråt inte, forska!

När boken Writing for Social Scientists får en att börja gråta, är det ett tecken på att något är allvarligt fel?

Dagens insikt

Det blir ingen avhandling. Idag heller.

Did not see this coming

Ibland är händelseutvecklingen oroväckande. Jag skulle nota ett litet litet resonemang om demokratiuppfattningar och demokratibegrepp och plötsligt finner jag mig själv omgiven av litteratur som vi hade när jag läste statsvetenskap A.

Det är då man måste sluta ögonen, andas djupt och upprepa för sig själv: Jag är humanist. Jag är humanist. Jag är humanist. Jag är humanist.

David Held, demokratimodeller? Well, not in my dissertation.

Mellan tanke och text

Man sitter på café, sippar cappuccino, läser (annans) text och vet precis hur den egna ska utformas.

Man kommer till jobbet, startar datorn, öppnar dokumentet och

 [blank]

Igenkänning någon?