Fel man inte vill göra

I kategorin petitesser med potentiellt avgörande konsekvenser:

Man vill inte skriva Nicholas när han heter Nikolas.

Man vill inte skriva devise när man menar device.

Ovanstående ingår även i kategorin fel som hittills har hittats. Det får en att fundera lite över kategorin fel som begåtts men som ännu inte har uppdagats.

Slutseminarieopponent är tillfrågad och har tackat ja. Datum har mer och mer börjat spikas.

Ajdå.

Mellan tanke och text

Man sitter på café, sippar cappuccino, läser (annans) text och vet precis hur den egna ska utformas.

Man kommer till jobbet, startar datorn, öppnar dokumentet och

 [blank]

Igenkänning någon?

Refererad

I en artikel. Av en sån där riktig forskare. Disputerad och etablerad. Därtill ekonom.

Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiihhhhhhhhh.

Ångesten.

Fast lite kul är det också.

Och vet ni? Tydligen är det jag som står för den kritiska berättelsen. Jaha ja. Där ser man.

Fight the F's.

Floskler, förnumstigheter och fluff.

Bör för självrespektens skull undvikas i avhandlingen.

Om formalia och tidigare lögner

Det där om att D.S.D.S.H. har sagt att man inte får ha fotnot mitt i ett stycke.

Det var ljug.

Däremot har han sagt att andra fotnoten ska markera vad det är för typ av undersökning man försöker göra. Här ska man alltså nota till Foucault.

Kapitelsammanfattning

Om någon undrar vad kapitlet jag kämpar med egentligen handlar om kommer här en liten sammanfattning.

Blablablablablablablabajsbajsbajsblablabla[härmahärmariktigaforskare]blablablablabajsbajsbajsexcerpterexterpter[luckairesonemanget]blablablabajsbajs.

Ev. ska begreppet "samproduktion" klämmas in någonstans. F.n. väljer jag emellertid att översatta det som "bajs".

Fake it 'til you make it

men ärligt talat, finns det inte någon jäkla gräns för vilket dravel man kan tillåtas producera?

mvh
självkritisk

Det går bra nu

Efter några veckor av skrivkramp och ångest kan jag meddela att det delvis har släppt. Har (potentiellt) fått rätsida på kapitlet och vet hur jag ska strukturera det hela.

Sen är det ju också fredagkväll. Avhandlingsrelaterade spänningar tenderar att delvis släppa på fredagar.

Så nu är det dags att gå hem.

Det är som när man får en riktigt bra idé. Första impulsen är dessvärre alltid att hämta kaffe.

Kul nästan jämt

Det roligaste med forskning är inte att tänka stort och fritt och kreativt och smart. Det roligaste med forskning är tillfredsställelsen när man lyckas klämma in en massa flashiga titlar i en (förhållandevis) kort och koncis men ändå informativ fotnot.

När andras fel tvingar mig att tänka om?

Det här är egentligen något helt avhandlingsorelaterat, och därför tveksamt huruvida jag ska skriva om på bloggen. Men, det handlar ju om skrivande och språkbruk och sånt i offentligheten som jag stör mig på och sånt har jag ju bitchat om förut. Så. Alltså.

När jag gick på högstadiet och skolades i det här med korrekt svenskt språkbruk fick jag lära mig en del saker. Mycket har jag glömt, eller skiter gladeligen i. Mycket gör jag medvetet fel kring, med vaga hänvisningar till eh, konstnärens frihet ni vet. Men, vissa saker är oförhandlingsbara. Vissa saker bryter man helt enkelt inte mot.

Man kan spendera pengar. Man kan inte spendera tid. Är det någonting från högstadiets svensklektioner som fastnat så är det den regeln (ja, och att det heter svensklektioner och inte svenskalektioner). Det. Är. Helt. Jäkla. Oförhandlingsbart.

Sen vet jag ju att det här är någonting som de flesta ständigt gör fel på. Det spenderas helger här och semestrar där. Och även om jag stör mig har jag samtidigt börjat resignera. Jag vet att de flesta ständigt gör fel. Jag vet att jag inte kan göra nåt åt det. Jag vet att jag kanske måste acceptera det. Om inte annat så för min egen själsfrids skull.

Men hur mycket jag än resignerar och accepterar har jag inte för en sekund övervägt att andras språkbruk ev. skulle kunna vara riktigt. Kort sagt att de skulle kunna ha rätt och jag skulle kunna ha fel.

Förrän nu.

Ja, okej, och här kommer en inte helt sympatisk bekännelse men jag har alltid tänkt att de som använder spendera om tid inte har helt koll på språket. Inte att de skulle vara dumma i huvudet eller så, men mer att språk och skrivande kanske inte är deras grej. För mig har "spendera" blivit det som skiljer agnarna från vetet, den som inte kan skriva från den som kan det. Men nu är grejen den att de senaste dagarna har två personer som jag respekterar till stor för att inte säga uteslutande del pga. deras skrivande använt "spendera" i denna enligt mig felaktiga bemärkelse (ja och det låter ju heller inte helt sympatiskt att respektera någon uteslutande pga. deras skrivande men det är ju enkom genom skrivandet jag "känner" dem, den ena som bloggare och den andra som journalist). Och plötsligt satte sig ett frö av tvivel, och började gro. Asså jag tvivlar ju inte på att jag har rätt, egentligen. I alla fall inte om vi snackar essensen i betydelsen, eller nåt. Men användningen kanske är något annat. Det kanske är okej ändå, att använda spendera på det här sättet? Jag har spenderat flera timmar åt att tänka över det nu.

(och samtidigt som jag skriver detta inser jag att om Handledaren skulle läsa detta, och om han skulle vara begraven, så skulle han rotera i sin grav just nu (jag vet inte vad det heter när man inte är begraven, gå i taket kanske?). vilket leder oss vidare på associationenkedjan betydelse-användning-begreppshistoriker my ass).

Det var ett sorgligt ovälformulerat blogginlägg detta. Jag hittar inte ord för nånting, och de ord jag får fram får jag inget flyt i. Det indikerar väl på ett ungefär till vilken grad min världsbild har ruckats. Och det sorgliga är att även om jag fortfarande tycker att man inte kan använda "spendera" om tid så förstår jag ju att mina argument är otillräckliga. Jag skummade Lakoff & Johnson förra veckan. Tid är pengar. Metaforerna lever vi med.

Skriva för sina läsare

Btw. En del som ramlar in här verkar ha gjort det som ett resultat av sökordskombinationen "ångest inför disputation". Jag funderar lite över vad man med en sån sökning hoppas på att hitta. Lugnande ord, konkreta tips på hur man ska hantera sin ångest eller någon som lider av det ännu mer?

På den här bloggen är ångesten omedelbar och ofiltrerad. Jag hoppas att jag med mitt eget dåliga exempel kan lugna någon annan ångestdriven själ. Hur man ska hantera den vet jag dock inte riktigt. Skapa en blogg kanske?

Inte säga inte

Det där med negativa syftesformuleringar har man ju lärt sig att man helst ska undvika. Lättare sagt än gjort, men en teoretisk lärdom är det i alla fall. Däremot undrar jag över den pedagogiska effekten av att inleda ett stycke enligt följande:

"Om XX [=de verksamheter som kapitlet utger sig för att handla om] i något avseende hade utgjort ”a first”, hade det varit toppen för argumentationen i det här kapitlet. Men icke."

Det kan ju få läsaren att dra på smilbanden. Det kan även innebära att förf. skjuter sig själv i foten. Det är som det där enten-eller som Kierkegaard tjatade om.

Fast i ärlighetens namn funderar jag mest över ordvalet "toppen". Möjligen lite vardagsspråkligt. Eller inte?

Långsamt leder också nånstans?

Ja. Tanken är väl att det ska inge någon form av förtröstan. För stunden känner jag mig mest frustrerad. Men jag inser att min vanliga klagan "det går så dåååååååååååligt" mer korrekt kanske borde ändras till "det går så låååååååååååångsamt". Ponerat att dåligt och långsamt är olika saker alltså. Vilket det ju kanske inte är.

Och. Även om långsamt också leder nånstans finns ju viss risk att det leder till något dåligt. Vilket är dåligt på precis alla sätt och vis.

Neggo javisst, förvirrat javisst. Men ångesten fortsätter att utebli.

Röster och demoner

Man vet man är miljöskadad när man sitter med ett printat dokument framför sig och skriver av det i en ny fil på datorn. I mer eller mindre exakta ordalag. Och samtidigt som man förbannar sig själv för sin íneffektivitet och okreativitet hör man en liten röst i huvudet som, snusförnuftigt och på dalmål, konstaterar: "DEt äEr det som äEr fÅrsknIng".

Det där med rösten är alltså miljöskada. Allt det andra är nog ofrånkomligt.

Bye bye for now

Nästa vecka ska jag börja skriva på nästa kapitel. Som en avskedsritual tog jag idag mitt potentiellt skitbra kapitel och slog det i bitar. Förstörde't. Och nu ska jag lämna't. Hoppas alla smarta tankar finns kvar nästa gång vi ska stifta bekantskap med varandra, vilket är när texten ska skrivas ihop för slutseminariet (tidpunkt fortfarande oklar) . Hoppas jag då kan läsa mina marginalanteckningar. Hoppas.

Personal message till Den Smarte Doktoranden

Hade du publicerat text hade jag notat. Nu tänker jag stjäla dina resonemang rakt av. Fast du måste nog påminna mig om vad du sa för mitt minne är så förbenat kort. Ett PM kanske? På mitt skrivbord imorgon bitti? Det var det där om frågor vs. politik.

Motgång, rundgång

Jag vet inte om man ska jubla eller förbanna när stycket man precis skrev i princip gör resten av kapitlet överflödigt. Det är en ironi av det slag som bob hund förmodligen har sjungit om. Och som jag förmodligen hade gillat. Om det inte varit så påtagligt applicerbart på den egna situationen that is.

Tankar inför deadline

På tisdag ska jag leverera text. Det är en deadline som tornat upp sig i horisonten rätt länge men samtidigt har jag hela tiden tänkt att jag ändå jobbar bäst under extrem tidspress. Därför har jag mest slöskrivit. Känns det som i alla fall, nu när jag sitter och efterhandskonstruerar det hela.

Nå. Idag valde jag därför att gå till jobbet istället för att - som de flesta andra denna klemmedag - vara ledig. Med fem dagar kvar till inlämning tänkte jag att det kanske är dags att koppla på deadlinestressen och börja producera. Fylla i de luckor som hittills markeras med ett [...].Få ihop alla de trådar som mest hänger samman i mitt huvud. Spetsa till resonemangen, plocka bort oväsentligheter. Börja jobba på att (preliminärt) färdigställa kapitlet.

Nu tänker jag istället att det inte är någon idé. Har ändå för kort tid för att göra något vettigt av texten. Sitter mest och slöskriver. Känns det som i alla fall, nu när jag sitter och överanalyserar det hela.

En gång i tiden hade jag min produktiva fas nånstans där mitt emellan lättjan och resignationen. Om jag nu lyckats bortrationalisera den, ja då är det fanimej illa.

Långsamt, långsamt, åh så långsamt

Om nån skulle undra hur det går med skrivandet idag. Idag liksom alla dagar. Ack ja.

"Ja jag vet, jag är ju grym"

I höstas recenserade jag en bok för en facktidskrift. Jämfört med det översvallande mottagande boken fått i den svenska kulturjournalistikvärlden låter sig min recension beskrivas som mer av det snorkigt ogina slaget.

Idag fick jag ett mail från en av redaktörerna, som tackade för min recension. Av mailet att döma höll han med i min kritik på typ alla punkter.

Nu är frågan vad jag ska svara. Ett överslätande mail som ursäktar mina stundom hårda ord, som förklarar att min recension i mångt och mycket ska läsas just i relation till det övriga mottagandet?

Eller ett kort och koncist: "Ja jag vet, jag är ju grym".

EDIT: Ett litet förtydligande - självklart blev jag jätteglad över mailet, och jag hade onekligen varit rätt nervös inför redaktörernas ev. reaktioner. Självklart är jag också glad över att han tyckte min kritik var rimlig. Men i vanlig ordning har jag bara två poler. Storhetsvansinne. Avgrundsångest.