När det lossnar, lossnar det med besked. Idag både bloggar och avhandlingsskriver jag som besatt. Det känns som om det går bra också. Tjoho!
Kanske den bästa skrivarformen är just "lätt bakis"?
fredag 1 april 2011
Att angöra en brygga, eller att driva en forskare i döden
Inte bara jag utan även Den Smarte Doktoranden, a.ka. Besserwissern, har en handledare. Vi kan kalla honom Den Smarte Doktorandens Smarte Handledare, a.k.a. the Besserwisser of Besserwissers.
För några minuter sedan utspelades följande meningsutbyte på vårt kontor:
D.S.D: Det där fick du ihop snyggt!
Jag: Det var inte jag som fick ihop det, det var materialet.
D.S.D: Om *** hade hört det där hade han begått självmord.
Slutsats: att låta materialet styra forskningen kan få grava konsekvenser. Om inte annat kan det driva smarta, teoridrivna forskare i döden. Empiri vs. teori 1-0!
För några minuter sedan utspelades följande meningsutbyte på vårt kontor:
D.S.D: Det där fick du ihop snyggt!
Jag: Det var inte jag som fick ihop det, det var materialet.
D.S.D: Om *** hade hört det där hade han begått självmord.
Slutsats: att låta materialet styra forskningen kan få grava konsekvenser. Om inte annat kan det driva smarta, teoridrivna forskare i döden. Empiri vs. teori 1-0!
På allmän begäran
På allmän eller snarare Den Smarte Doktorandens begäran har jag tagit bort reaktionsknapparna. Vill ni tycka nåt får ni göra det i smarta och välformulerade kommentarer. Och minns farbror Barbros ord: Det finns ingen genväg till det perfekta argumentet!
Nån med mig skämta aprillo?
Igår skvallrade Handledaren för ölkumpanerna om mig och min blogg. Idag har jag slagit rekord i antal läsare. Han sa i och för sig inte vad bloggen hette, och det KAN ju vara samma person som går in och gluttar igen och igen och igen. Det är som Den Smarte Doktoranden och rubriken föreslår: Nån med mig skämta aprillo!!?
Fast ibland är jag smart också
Ja, bakom den lätt pinsamma bokförvirringshistorien finns ju en annan historia. Också en historia om biblioteksböcker, sådana man lånat och - i det här fallet - sådana man faktiskt inte lånat.
Häromveckan gick jag igenom mitt bibliotekskonto. Jag har ju lånat en sisådär 500 böcker och det är inte alltid man har koll på alla. Dessutom är mina lånevanor minst sagt varierande. I hyllorna trängs allt från kulturteori till torra översikter om det svenska utredningsväsendets historia, liksom från Matthew Arnold till Pär Ström
Men i den 500 poster långa lånelistan hittade jag en bok som jag med bestämdhet vet att jag inte har lånat. Inte för att jag inte skulle ha kunnat låna den - att döma av titeln verkade den rätt spännande. Lynching and American Society, hur tufft låter inte det? Men ändock. Jag VET att jag inte lånat den.
Saken är bara att det är lite svårt att gå ner i biblioteket och säga "hej, den här boken är registrerad på mig men jag har inte lånat den". Särskilt som jag enligt uppgifter tydligen skulle ha lånat den för två år sedan. Det känns som om den givna reaktionen skulle bli nånting i stil med "jaha, riiiiiiiight, men du kanske kan gå tillbaka till rummet och kolla ändå?". Det var ungefär vad bibliotekarien också sa. Och om jag inte hittade den och verkligen trodde att jag inte hade lånat den så kunde de ju göra en utredning.
Så jag gick snällt tillbaka till mitt rum. Började förstrött gå igenom hyllorna (igen: man letar inte särskilt aktivt när man vet med sig att man inte har den eftersökta boken ifråga). Så kom jag på att jag kunde kolla upp titeln i bibliotekskatalogen igen. I katalogen finns ibland bilder på omslaget. Tänkte det vore en bra idé att få ett hum om vad jag letade efter.
Nog fick jag en bild av boken alltid. Men det var nånting skumt också. Enligt katalogen stod den inte alls uppställd på författarnamn eller titel. I katalogen stod: Be [Collini]
Collini? Collini? Jag har två eller tre böcker av Stefan Collini. Rotade fram dem ur hyllorna. Jämförde streckkoder.
Och visst. Det som enligt katalogen var Michael J. Pfeifers Rough Justice: Lynching and American Society visade sig i realiteten, det vill säga när den stod i min bokhylla, vara Stefan Collinis Absent Minds: Intellectuals in Britain.
Tro om jag kände mig smart när jag upptäckte detta. Tro om det var med triumferande jubel jag sprang ner i biblioteket för att berätta för alla (läs: den stackars bibliotekarie som stod i lånedisken) om min upptäckt.
Av detta kan vi konstatera följande:
1) En felkodad bok är INTE en förkommen bok.
2) Inte undra på att alla bibliotekarier älskar mig.
Häromveckan gick jag igenom mitt bibliotekskonto. Jag har ju lånat en sisådär 500 böcker och det är inte alltid man har koll på alla. Dessutom är mina lånevanor minst sagt varierande. I hyllorna trängs allt från kulturteori till torra översikter om det svenska utredningsväsendets historia, liksom från Matthew Arnold till Pär Ström
Men i den 500 poster långa lånelistan hittade jag en bok som jag med bestämdhet vet att jag inte har lånat. Inte för att jag inte skulle ha kunnat låna den - att döma av titeln verkade den rätt spännande. Lynching and American Society, hur tufft låter inte det? Men ändock. Jag VET att jag inte lånat den.
Saken är bara att det är lite svårt att gå ner i biblioteket och säga "hej, den här boken är registrerad på mig men jag har inte lånat den". Särskilt som jag enligt uppgifter tydligen skulle ha lånat den för två år sedan. Det känns som om den givna reaktionen skulle bli nånting i stil med "jaha, riiiiiiiight, men du kanske kan gå tillbaka till rummet och kolla ändå?". Det var ungefär vad bibliotekarien också sa. Och om jag inte hittade den och verkligen trodde att jag inte hade lånat den så kunde de ju göra en utredning.
Så jag gick snällt tillbaka till mitt rum. Började förstrött gå igenom hyllorna (igen: man letar inte särskilt aktivt när man vet med sig att man inte har den eftersökta boken ifråga). Så kom jag på att jag kunde kolla upp titeln i bibliotekskatalogen igen. I katalogen finns ibland bilder på omslaget. Tänkte det vore en bra idé att få ett hum om vad jag letade efter.
Nog fick jag en bild av boken alltid. Men det var nånting skumt också. Enligt katalogen stod den inte alls uppställd på författarnamn eller titel. I katalogen stod: Be [Collini]
Collini? Collini? Jag har två eller tre böcker av Stefan Collini. Rotade fram dem ur hyllorna. Jämförde streckkoder.
Och visst. Det som enligt katalogen var Michael J. Pfeifers Rough Justice: Lynching and American Society visade sig i realiteten, det vill säga när den stod i min bokhylla, vara Stefan Collinis Absent Minds: Intellectuals in Britain.
Tro om jag kände mig smart när jag upptäckte detta. Tro om det var med triumferande jubel jag sprang ner i biblioteket för att berätta för alla (läs: den stackars bibliotekarie som stod i lånedisken) om min upptäckt.
Av detta kan vi konstatera följande:
1) En felkodad bok är INTE en förkommen bok.
2) Inte undra på att alla bibliotekarier älskar mig.
En liten historia om pinsamma misstag
Igårkväll var vi ut. Det dracks alldeles för många öl och jag kom hem alldeles för sent.
Klockan nio var jag på jobbet. Pigg, nykter och fit for fight.
Trodde jag.
Den senaste timmen har jag härjat runt i biblioteket tre gånger. Bestämt hävdat att jag VISST lämnat tillbaka den bok som jag nu blivit spärrad på. Involverat snälla bibliotekarien i letandet. Gått igenom hyllor tillsammans. Till slut kom vi överens om att jag skulle gå tillbaka till arbetsrummet och kolla igenom mina hyllor en gång till. För säkerhets skull liksom. Trots att jag ju VET att jag lämnade tillbaka boken i onsdags.
Ja. Behöver knappast komma med nån punch line eftersom alla redan listat ut hur den här historien slutade. Fit for fight my ass.
Klockan nio var jag på jobbet. Pigg, nykter och fit for fight.
Trodde jag.
Den senaste timmen har jag härjat runt i biblioteket tre gånger. Bestämt hävdat att jag VISST lämnat tillbaka den bok som jag nu blivit spärrad på. Involverat snälla bibliotekarien i letandet. Gått igenom hyllor tillsammans. Till slut kom vi överens om att jag skulle gå tillbaka till arbetsrummet och kolla igenom mina hyllor en gång till. För säkerhets skull liksom. Trots att jag ju VET att jag lämnade tillbaka boken i onsdags.
Ja. Behöver knappast komma med nån punch line eftersom alla redan listat ut hur den här historien slutade. Fit for fight my ass.
Ska det göras, ska det göras med stil
Om man nu prompt ska läsa Rancière, ska man naturligtvis göra't med färgmatchade naglar.
Sen tog jag bort lacket, och då kändes läsningen inte lika angelägen längre.
Sen tog jag bort lacket, och då kändes läsningen inte lika angelägen längre.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)