i bloggandets frånvaro

Har det hänt saker. Bl.a. har en avhandling nästan skrivits färdigt. Och så har personer undrat var jag är. Nu skäms jag nästan lite över alla reflektioner och all ångest jag låtit bli att delge er under det senaste året. Och såna fantastiska saker som sagts, typ det där om att ska man bli underkänd på en avhandling från [insert name of my lärosäte] så måste man skriva en brilliant och innovativ sådan. Jag antar att det skulle vara lugnande. Jag tror att det funkade, typ.

Men jag har inte riktigt tid med att uppdatera om läget nu. Manusinlämning på tisdag. Hej så länge!

Om texas chainsaw massacre vore en avhandling...

"...skär halsen av dem med ett elegant snitt så det inte blir slabbigt och splattrigt".

Hehe.

Jag ska ta rådet på allvar, men är ändå lite nöjd över denna kommentar till mitt slutmanus...

Slutsats: istället för motorsågsmassaker, tänk Beatrix/the Bride i O-ren Ishiis trädgård. Ett snitt och sen flyger skalpen. Enkelt. Elegant. Oerhört effektfullt.

Till det existensiella

Men hallå? Lever jag?

Varningar och klassifikationer

dagens mest underhållande varningstexter, utan inbördes rangordning:

1) Den som inleder The Free Dictionarys beskrivning av time-budget studier: 

Warning! The following article is from The Great Soviet Encyclopedia (1979). It might be outdated or ideologically biased.

Time-budget alltså. Jag som trodde det skulle vara rätt trist läsning

2) Den som anslås på baksidan av fodralet till the Borgias: "Contains strong sex, sexual violence and violence".

Apropå det sistnämnda, dvs. klassificeringar och kategoriseringar, så har jag ägnat lunchen åt att fått mina matvanor dissekerade/hånade av D.S.D.S.H. med bihang. Den rätt okontroversiella utsagan att jag inte äter frukt i mat skulle ingående sönderplockas på ett sätt som skulle göra Aquino och grabbarna gröna av avund. Fast jag tycker nog att de överanalyserar och komplicerar nåt som i grunden är rätt enkelt. Från mat, sex och våld går associationerna osökt över till Madickens lillasyster: Äppelkräm, kräm och annan kräm.

Ni som fattar fattar. Ni andra är hjälplöst förlorade.

19 december

Det är datumet som gör att det kommer råda total tystnad på den här bloggen några veckor framöver.

mvh
i panik

Pedagogiska strategier

Det har varit lite bloggtorka på sistone. Det beror inte - vilket man ju gärna hade velat tro - på att jag har suttit och skrivit flitigt på min avhandling (ackompanjerat av de där analytiska orgasmerna) utan att jag medelst undervisning har befattat mig med den s.k. verkligheten (även om verklighetsaspekten hos studenter visserligen också kan diskuteras, jag menar, de är ju på ett universitet/högskola och därmed per definition suspekta).

Nå. Idag har jag för första gången någonsin fått skäl att fundera över de pedagogiska aspekterna av att helt missa klockslaget för sin undervisning. När jag 45 minuter försenad (och efter två påringningar; jag svarar sällan på okända nummer...) dök in på seminariet gick diskussionen redan varm och det som jag vanligen brukar inleda seminariet med att säga - att det är studenterna och inte jag som ska tala och att de får fördela ordet själva - var på alla sätt helt onödig och överflödig information.

Nu menar jag inte att jag ska sätta det här med att komma för sent i system. Jag konstaterar bara att det, vid sidan av de pedagogiska poängerna, kan vara praktiskt att ha i åtanke de gånger jag förväntas börja klockan åtta...

Plötsligt händer det

Ni vet det där jag ältat tidigare, om att jag inte skulle känna igen en poäng om den så hoppade upp och slog mig i huvudet? Så sitter man och skriver och väntar på att klockan ska slå helg och plötsligt inser man att

jagserpoängenjagserpoängenjagserpoängenjagserpoängenjagserpoängenjagserpoängenjagserfaktisktenpoängidetjagförnärvarandeskriver!!!!!!

Det är stort. Det känns lite som om jag haft en uppenbarelse. Antingen det eller en analytisk orgasm.

Revidering av tidigare inlägg

Ni vet det där om att det för typ tre veckor sedan gick bra? Det var då det, och har inte varit sant sedan dess. Idag sitter jag och skriver om text som förvisso inte dömts ut som fullständigt värdelös men som är så ostrukturerad och ofokuserad att de eventuella poänger som görs osynliggörs i allt fluff. Och jag som tyckte jag var så jäkla smart som fick in Rabinow och Veyne och Rancière och grabbarna; nu ska jag vara glad om jag ens lyckas ägna dem en fotnot.

Gör om. Gör nytt. Gör bättre.

Och impulsen är att bli ett trotsbarn. Min jäkla bihandledare. Allt är hans fel. Han är dum.

Back on track

Men vänta här nu? Idag går det typ... bra???

Vykort från forskningsfronten

Hej!

Jag och avhandlingen befinner oss just nu i Norrlands inland för en veckas intensivt men avslappnat umgänge med varandra. Solen skiner och rosédunken står i kylskåpet men vi försöker disciplinera oss till att ändå göra hela arbetsdagar. Koncentrationen är sådär men vi skyller på att det är semestertider och arbetar på i maklig lunk. Vi har inte sett några björnar och det är inte så farligt med mygg. Är åter på inst. den 23e.

Hoppas ni har det bra allesammans!

Sommarhälsningar
Doktoranden

P.S. Avhandlingen hälsar också. D.S.

Statistik

Detta är alltså innan jag ska släpa ett ännu ett jättelass till biblioteket. Jag sliter ut post it-lappar utan urskillning och känner att nu fan ger jag fan. Luft och ljus ni vet! Bakgrundsbruset ska  bekämpas!

Antal låneaktiviteter:

Räkning	0
Utreds	0
För hämtning	1
Beställda	0
Försenad/kö finns	0
Försenade	28
Kö finns	1
Lånade	164

KB-mannen i oss alla

När diskussionen om preskriptionstiden för icke-återlämnade biblioteksböcker mer eller mindre naturligt övergår till en diskussion om preskriptionstiden för desertering och olika former av landsförräderi, då kan man undra om vi antingen tar det här med biblioteket på lite för stort allvar eller vad det är för grov biblioteksrelaterad brottslighet vi ägnar oss åt på denna institution.

Bye bye see you never again

Idag har jag rensat bokhyllan enligt principen "ingen post it - måste väck". Det var inte ett helt ångestfritt ingrepp men enligt D.S.D.S.H. helt nödvändigt. Tydligen är detta bruset som hitintills hindrat mig från att få avhandlingen skriven.

När även bibliotekarierna höjde på ögonbrynen med orden "Behöver du verkligen det här? Du skriver ju en modern avhandling!?!" blev jag tvungen att erkänna att jag nog måste ge D.S.D.S.H. mer rätt än vad jag vill erkänna.

Forskningsetik igen

Det här med etik och moral i avhandlingsskrivandet har ju varit ett återkommande tema här i bloggen, särskilt när det rör sig om samhällsvetenskaplig forskning som gör anspråk på att göra sådant som vi humanister gör bättre (och som misslyckas grovt, vilket så klart hör till saken). Nu sitter jag här med ett praktexempel på sådan misslyckad forskning och jag vill så gärna använda det för att stärka min egen poäng (vilket, grovt sett, går ut på att tidigare forskning har fel, gör fel, tänker fel, etc.) men det känns så jäkla taskigt just för att det är ett sådant praktexempel som det egentligen inte finns något förmildrande eller förlåtande över. Och alltså känner jag mig, av hedersskäl, förhindrad att använda det.

Först tänkte jag att jag är som Bamse. Om man är väldigt stark måste man också vara väldigt snäll. Sen insåg jag att jag är matadoren i Ferdinand. Här ligger jag och bölar över att motståndet är så passivt och klent att jag inte får visa hur tuff jag är med min penna och min hjärna.

---

EDIT: "som misslyckas grovt" syftar naturligtvis till samhällsvetarna. Åtminstone i det här fallet. Misslyckad humanistisk forskning kan vi prata mer om nån annan dag.

Impulserna bekämpade...

...istället firar vi med en sång.

Tack youtube och google. Oändliga möjligheter till prokrastinering och inspiration.

Det är mörkast innan gryningen?

När man gör slut kommer kärleken åter. Jag förtvivlade och resignerade och plötsligt föll allting på plats. Kugghjul som klickade, hjärnans maskineri åter i rörelse. Jag fattar poängen med kapitlet. Jag fattar hur det ska disponeras. Jag fattar (typ) vilka argument jag ska driva och jag fattar (typ) hur jag koppla dem till forskningsläge och empiri. Nu. Är. Det. Bara. Att. Skriva. (i vilket inbegrips att skriva om det dravel som hittills producerats). Målmedvetet, i linje med nyvunna insikter. Inga distraktionsmoment. Nu jäklar avhandlingen. Jag älskar dig igen.

Impulser att bekämpa:
* Hämta kaffe
* Fira med ett glas vin/lösgöra mer genialitet med lite smörjmedel i systemet
* Gå hem
* Blogga om det.

Aj då.

Kris i förhållandefrågan

Man vet att förhållandet är på upphällningen när man inte orkar bry sig längre.

Med det sagt. När förhållandet börjar knaka är det dags att se om sitt eget bo. Vad jag vill ha med mig i bodelningen är en doktorsexamen. Min doktorsexamen.

Hör du det avhandlingen? Det är DET ENDA som får mig att inte slänga ut dig på stört.

Den anteckningen är såååååå 2007

När man återvänder till källmaterialet man läste i början av forskarutbildningen, och hittar en post it som lyder "borgerlig offentlighet! [sic!]"  (ja ni läste rätt, även utropstecknet finns där).

Då ursäktar man sig med att man var precis nyantagen, hade den nyantagne doktorandens omdömesförmåga och precis hade läst en kurs om 1900-talets humanistiska och samhällsteoretiska klassiker.

Sen avlägsnar man försiktigt lappen och nämner aldrig saken igen.

Men var är jag?

Svar på frågan: jag undervisar, flänger runt i världen, genomgår pollenchocker och hetsskriver på sista avhandlingskapitlet. Bloggen har därför blivit något lidande. Sorry.

Dessutom. Eftersom jag undervisar  mycket just nu handlar de flesta av mina reflektioner om sånt som händer i undervisningen. I undervisningen ingår kontakt med människor, bland annat studenter i förhållande till vilka jag är auktoriteten, och jag vill inte riskera outa nåt otillbörligt om detta i bloggen. Vet inte i vilken utsträckning universitetslärare lyder under nån form av tystnadsplikt och det sunda förnuftet säger därför att det är bäst att inte säga nåt alls.

(Och med detta fick jag det att låta som att jag har en massa saker att gnälla över, men det har jag inte, tvärtom handlar det mest om helt normala möten med verkligheten som man är lyckligt förskonad från när man "bara" befinner sig i avhandlingsbubblan. Men som sagt. Hellre safe än sorry. Ibland är jag så klok att jag förvånar mig själv).

Notera även att när jag skriver "kontakt med människor" menar jag alltså Riktiga Människor och inte de märkliga existenser som jag till vardags är institutionaliserad med.

Ok. Eftersom jag inte undervisar idag är det tillbaka till hetsskrivandet som gäller. See U när deadlinen är övervunnen och undervisningen avklarad. Har vi tur snackar vi mitten av juni.

Forskningsetik

På förekommen anledning: hur mycket får man raljera över statsvetare egentligen?